Till frukost denna lördag drack jag pärlte, eller bubble tea (zhen zhu nai cha i transkriberad kinesiska). Somliga påstår gärna att det är Taiwans nationella dryck. Det lär ha uppfunnits på 1980-talet och består av söt mjölkte, varmt eller kallt, och svarta tapiocapärlor. Man drycker det här teet med ett sugrör som är tillräckligt stort för att pärlorna ska gå igenom. Dessa pärlor har en geléaktiga konsistens. Det är väldigt läskande när det dricks kallt — jag har inte ännu provat det varmt. För att ingenting ska spillas om man nu inte skulle vilja dricka på en gång, täcks plastbägaren med en plastfilm som fogats samman med bägarens kant. Bägaren kan bäras i en lite plastpåse med handtag. När man vill dricka är det bara att sticka in sugröret i locket.
Här i Taipei säljs den stora bägaren för ungefär 45 NT$ (New Taiwan dollars eller kuài i vardagligt tal), dvs. ca 10 kr. Det har börjat sprida sig i Nordamerika och i Europa. I Paris säljs det för ungefär 5€.
Taipei ovanifrån
Denna lördagen var det tillräckligt fint väder för att betrakta Taiwan från ovan så vi åkte tunnelbanan till Taipei Main Station och promenerade sedan till Shin Kong Life Tower. Denna skyskrapa inhyser butiker på de 12 första våningarna, och kontor upp till den 51:a våningen. Den här totalt 244 m hög och stod klart 1993. Till och med år 2004, var det Taipeis högsta byggnad. Mellan 1999 och 2004 byggdes Taipei 101 som mäter 508 m i höjd och räknar 101 våningar.
Vid informationsdisken på Shin Kong Life Tower informerades vi om att observationsdäcket på 46:e våningen var stängt för publiken sedan 2006, förmodligen till följd av konkurrensen med Taipei 101. Istället åkte vi upp till 13:e våningen, där vi satt på kafét, drickandes färska fruktjuicer och tittandes över Taipei Main Station och dess kvarter.
Min sambo hade tänkt att en skyskrapa om dagen skulle räcka, men i och med detta ledde han mig till Taipei 101. Hissen för att komma upp till 89:e våningen finns på 5:e våningen, dit vi åkte med hjälp av rulltrappor; på det sättet kunde vi även beskåda vilken typ av butiker som fanns där: Gucci, Louis Vuitton, Dior, osv… När vi kom fram till 5:e våningen såg vi att kön till hissen ringla runt hela planen! På biljettkontoret fick vi veta att väntan till hissen var på ca en och halv timme; vi gav upp. För det första var vi bjudna på middag på kvällen och skulle därför inte hinna med, för det andra var jag så trött i fötterna, benen och ryggen att jag vägrade stå och trampa så länge. Så vi bestämde oss för att komma tillbaka en annan gång, helst under en veckodag.
Inför middagen träffade vi en av mins sambos vänner vid Xīmén-tunnelbanestation (vilket betyder ”västra porten”) som visade in oss i en restaurang kallad Zhēn chuān fūo. Där serveras det små kinesiska rätter ur vilka gästerna runt bordet plockar ut vad de vill ha. För att förenkla saken, ställs dessa rätter på en roterande rund bricka i mitten på bordet. Risskålarna fylls på efter behov; dock är det viktigt att veta att man, enligt kinesisk sed, bör äta upp allt ris som man bett om. Till det drack vi öl smaksatt med ananas och mango.
Rätterna bestod av: små friterade fiskar med gröna chilipeppar och tofu, marinerad gurka, bitter melon, saltade jordnötter, nötkött, kyckling med jordnötter, tofu (serverad i ett varm gjutfat), tärningar av ankblod (på en liten gasspis), grönsaker och en musselsoppa.
En guise de petit déjeuner ce samedi, j’ai dégusté du thé aux perles, ou bubble tea (zhen zhu nai cha en chinois transcrit). D’aucuns diront que c’est la boisson national sur l’île de Taïwan. Elle semble avoir été inventé dans les années 1980 et se compose de thé au lait sucré, chaud ou froid, et de perles de tapioca noires. Elle se boit avec une paille suffisamment grosse pour faire passer les perles. Ces perles ont une consistance gélatineuse. C’est très rafraîchissant froid — je n’ai pas encore goûté chaud. Le gobelet est scellé d’une couvercle en plastique pour ne pas risquer de renverser le contenant si on ne souhaite pas le boire tout de suite, et peut se transporter à l’aide d’un petit sachet en plastique à anses. Pour boire, il suffit de perforer le couvercle avec la paille.
Si vous voulez vous laissez tenter, il semble que l’on puisse en acheter à Paris (quelques adresses ici) pour la somme d’environ 5€. Et si vous devenez accro, je vous conseille un voyage à Taipei où un grand gobelet ne coûte que 45 NT$ (New Taiwan dollars ou kuài dans la langue de tous les jours), soit environ 1€. 🙂
Taiwan vue d’en haut
Ce samedi, il faisait suffisamment beau pour s’offrir une vue de Taiwan depuis les hauteurs d’un gratte-ciel. Nous nous rendîmes donc en métro jusqu’à la gare principale de Taipei, la station la plus proche de Shin Kong Life Tower qui abrite un grand magasin sur les 12 premiers étages, puis des bureaux jusqu’au 51ème. Ce gratte-ciel fait au total 244 m et date de 1993. Jusqu’en 2004, il était le plus haut bâtiment de Taipei. Entre 1999 et 2004, fut érigé Taipei 101 qui le surpasse avec ses 101 étages et 508 m de hauteur.
À la réception de Shin Kong Life Tower, on nous appris que la terrasse d’observation, située au 46ème étage, était fermée au public depuis 2006, car surplantée par celle de Taipei 101. À la place, nous avons pris un jus de fruits frais au café du 13ème étage d’où nous surplombions la gare et son quartier.
Mon « sambo » avait pensé que nous visitions deux gratte-ciels deux jours différents, mais devant l’échec du premier, il m’emmena à Taipei 101. L’ascenceur pour monter au 89ème étage de ce gratte-ciel se situe au 5ème étage, auquel nous sommes parvenus à l’aide d’escalators qui nous donnèrent un aperçu du niveau du centre commercial: Gucci, Louis Vuitton, Dior etc … Arrivés au 5ème étage, la queue pour l’observatoire de Taipei 101 faisait le tour de l’étage ! Quand on nous annonça au guichet qu’il fallait compter plus d’une heure et demi de queue, nous avons abandonné. D’une, nous avions rendez-vous pour dîner et n’avions donc pas le temps, de deux, j’avais tellement mal aux pieds, aux jambes et au dos, que je ne m’imaginais vraiment pas piétiner aussi longtemps. Nous décidions donc de repousser cette visite à plus tard, de préférence un jour de semaine.
Pour le dîner, nous avons retrouvé une amie de mon « sambo » à la station de métro de Xīmén (qui signifie « la porte de l’ouest ») qui nous mena au restaurant Zhēn chuān fūo qui sert de nombreux plats chinois dans lesquels tous les hôtes autour de la table piochent. Pour faciliter la chose, le centre de la table est doté d’un plateau rond que l’ont fait tourner pour accéder plus facilement au plat que l’on souhaite. Le riz servi en accompagnement dans des bols est à volonté ; il est néanmoins important de savoir que, selon la coutume chinoise, il est mal vu de ne pas finir son riz. En boisson, nous avons bu des bières à l’ananas et à la mangue.
Les plats en eux-mêmes se composaient : de petits poissons frits, piments verts et tofu, de concombre mariné, de margose, de cacahuètes salées, de viande de bœuf, de poulet aux cacahuètes, de tofu (servi sur un plat en fonte chaud), de cubes de sang de canard (sur un petit réchaud à gaz), de légumes verts et d’une soupe aux moules.
Après sa leçon de chinois, mon « sambo » rentra avec le petit-déjeuner typique des Taïwanais, qui fit office de lunch pour nous, vue l’heure à laquelle nous avons mangé. Ce petit-déjeuner se compose d’un triple sandwich qui contient un petit hamburger, un oeuf au plat (cuit des deux côtés), du jambon, un peu de crudités et une sauce entre trois tranches de pain de mie. Et du café ou du thé au lait pour faire descendre tout ça !
Malheureusement, les escaliers qui mènent au Mémorial semblaient fermés et nous nous sommes donc contentés d’observer à distance l’imposant bâtiment blanc au toit bleu. Nous avons fait le tour du théâtre national, un des bâtiments très colorés qui encadrent la grande place précédant le mémorial. En face de ce théâtre, un bâtiment exactement identique abrite la salle nationale de concerts.
Autour du mémorial, on peut se promener dans un parc verdoyant avec petits ponts blancs qui enjambent des bassins où prospèrent de nombreuses carpes multicolores et pleines de vie. Les visiteurs peuvent les nourrir; autant dire qu’elles ont la belle vie. 🙂
Des tortues, de tempérament plus calme, les côtoient, sous le regard perçant de bihoreaux gris. Nous avons aussi vu un bihoreau malais.
Vers 18 heures, nous avons assisté à la céremonie de la descente du drapeau taïwanais, menée par des jeunes recrues vêtues de blanc, chaussés de lourdes bottes et armés de fusils à baillonnettes qu’ils maniaient de manière très synchronisée.
Vers 18h30, au coucher du soleil (la nuit taïwanaise dure ensuite jusqu’à 5 h environ, au cours des six mois de l’été), la pause-repas suivante fut MOS Burger, une chaîne restauration rapide japonaise qui propose des hamburgers un peu différents de ceux auxquels nous sommes habitués en Occident. Les hamburgers avec du pain peuvent par exemple contenir de la viande de canard ou du poisson. Les plus exotiques sont ceux où le pain est remplacé par des sortes de galettes faites de riz cuit. J’en ai choisi un comme ca, avec de la viande yakiniku.
Plus tard dans la soirée, nous avons fait quelques courses à 7-Eleven (la chaîne de proximité la plus répandu à Taiwan) : des oeufs au thé, un bāozi – une boule de pain bouillie fourrée, dans ce cas aux graines de pavot – et des triangles de riz au saumon enrobés d’une feuille nori.
Les boutiques à Taipei sont ouvertes en général de 10h du matin jusque assez tard le soir. Vers 17h, les marchés de nuits s’éveillent et battent leur plein vers 21h. Jeunes et personnes âgées se pressent dans des petites rues étroites entre les stands de nourriture et les boutiques de vêtements et autres accessoires. Côté nourriture, on peut trouver de tout : viandes et légumes frits ou bouillis, nouilles, dumplings, fruits frais, jus de fruit. J’ai goûté à une sorte de petites pancakes fourrées, l’une au chocolat, l’autre à la pâte de haricots azuki — j’adore cette pâte faite de ces haricots rouges !
Min sambo kom tillbaka från sin kinesiska lektion med det typiska taiwanesiska frukosten, som fick vara lunch för oss med tanke på vilken tid vi åt. Den frukosten består av en trippelmacka som innehåller en liten hamburgare, ett stekt ägg, skinka, lite råkost och sås mellan tre skivor vitt formbröd. Till det dricker man kaffe eller mjölkte.
Tyvärr verkade trappan upp till själva memorialet vara avspärrad så vi fick betrakta den mäktiga vita byggnaden med blå tak på avstånd. Vi promenerade runt den färgstarka byggnaden som inhyser den nationella teatern, till vänster om memorialet; mitt emot denna teatern finns en exakt likadan byggnad som är det nationella konserthuset.
På det här gigantiska torget, runt memorialet finns även en grönskande park, med vita broar som går över bassänger fulla av livliga färgstarka, och i vissa fall mycket feta karpar. Besökare kan matta dem för en billig penning, så de lever bra där. 🙂
De simmar tillsammans med de något lugnare sköldpaddorna och bevakas av natthägrar. Vi såg även en malajnatthäger.
Vid 18-tiden fick vi se flaggnedtagningsceremonin med unga vitklädda värnpliktiga som stampade hårt med sina kängor och hanterade sina gevär med bajonetter på ett väldigt synkroniserat sätt.
Nästa matanhalt, då solen höll på att gå ner, runt 18:30 (den taiwanesiska natten varar sedan fram till ca 5 på morgonen, under sommarhalvåret), blev MOS Burger, en japanska snabbmatskedja som erbjuder lite annorlunda hamburgare än vad vi är vana vid i västvärlden. De med bröd kan till exempel innehålla ankkött eller fisk. De mest exotiska är dem där en sorts kaka gjord av kokt ris ersätter brödet. Jag valde en sådan fylld med yakinikukött.
Senare på kvällen handlade vi på 7-Eleven (Taiwans största närbutikskedja): det blev te-ägg, en bāozi – ett ångkoktbröd med fyllning, i det här fallet vallmofrö – och ristrekanter med lax i noriblad.
Butikerna brukar öppna runt 10-tiden på morgonen till sent på kvällen. Vid 17 vaknar de så kallade nattmarknaderna till liv, och vid 21 är de som mest aktiva. Ungdomar och äldre tränger sig i små gränder mellan matständer och klädd- och accesoarbutikerna. I matvägar kan man hitta allt från friterat eller buljongkokt kött och grönsaker, nudlar, dumplings till färska frukter, fruktjuice. Jag smakade på en sorts små plättar fyllda, den ena fylld med choklad, den andra med azukibönor — jag älskar den här pastan gjord på dessa röda bönor!
Je me réveillais un peu avant 7 heures, heure de Paris. Nous survolions alors les nuages, dans un ciel bleu azur. Le personnel de bord distribua d’abord des serviettes chaudes humides pour que les passagers se débarbouillent du sommeil de la nuit, puis le petit-déjeuner : œufs brouillés et courgettes, salade de fruits et gâteau à la carotte. Nous atterîmes à l’heure prévue à l’aéoport international de Taipei Taoyuan, à 14h45, heure locale (il y a 6 heures de décalage par rapport à Stockholm/Paris, heure d’été). Si Schiphol était d’une propreté presque clinique, les sols de Taoyuan brillaient comme des miroirs !
Je me plaçais dans la queue des ”non-citizens” pour le contrôle des passeports et m’imaginais déjà récupérer ma valise sur la bande 8, sortir et enfin retrouver mon « sambo » (que je n’avais pas vu depuis le 8 février), mais c’était sans compter un certain contre-temps …
La première fois que je présenta mon passeport, je dus sortir de la queue pour aller remplir une petite carte avec mes noms, prénoms, date de naissance, adresse de domicile en Suède, adresse de domicile à Taipei etc.
La deuxième fois, le contrôleur tournait et retournait mon passeport dans tous les sens sans que je comprenne ce qu’il pouvait bien chercher. Enfin, il appela un de ses collègues, ils me demandèrent combien de temps je comptais rester à Taipei — deux semaines — et on m’expliqua alors que j’avais besoin d’un visa car mon passeport expirait dans un tout petit peu moins de 6 mois, le 18 novembre pour être précise …
Ils ne m’envoyèrent pas directement au bureau des visas et après coup, je me demande si ce n’est pas parce qu’ils trouvaient peut-être bizarre qu’on m’ait laissée prendre l’avion et quitter l’Europe avec un passeport en cours d’expiration. Si je pouvais sortir, pourquoi ne pourrais-je pas rentrer dans leur pays ? Mais la loi est la loi, et le fait que j’ai déjà mes billets d’avion pour le retour dans deux semaines ne suffisait pas.
L’ordinateur faisait momentanément la grève et ils ne pouvaient donc pas me prendre en photo tout de suite. Et j’avais besoin d’une invitation pour obtenir le visa. Une femme téléphona à mon « sambo » qui m’attendait à la sortie, et alla ensuite le rencontrer pour qu’il remplisse le formulaire d’invitation. Pendant ce temps, elle s’occupa également de retirer ma valise de la bande pour que je puisse la récupérer plus tard au comptoir des bagages.
La troisième fois fut la bonne : avec un visa de 30 jours non renouvelable, je pouvais enfin passer à travers le contrôle des passeports, récupérer mes bagages et sortir, mais l’ambiance était quelque peu gâchée et les retrouvailles ne furent pas telles que je les avaient imaginées, même si tout c’était finalement résolu pour le mieux.
Nous quittions enfin l’air conditionné de l’aéroport pour nous jeter dans l’air chaud et humide de Taiwan. Le bus qui nous transportait en heure de temps à la gare centrale de Taipei était climatisé, heureusement. Le taxi qui nous conduisit ensuite jusqu’à l’appartement de mon « sambo » était par contre carrément frigorifiant, mais c’était confortable et pas cher.
Après avoir défait les valises et m’être reposée un peu, nous nous promenâmes un peu dans le quartier. Mon « sambo » acheta par exemple un petit pain aux raisins secs dans une boulangerie-pâtisserie qui s’appelle Boîte de bijou (en français dans le texte !). La France semble être à la mode ici aussi. 🙂
Jag vaknade lite före 7 svensk tid. Vi flög då över molnen, i en azurblå himmel. Efter att passagerarna tvättat bort nattens sömn med varma fuktiga handdukar, serverades fruskosten: äggröra med zucchini, fruktsallad och morotskaka. Vi landade i tid på Taipei Taoyuan International Airport, 14:45 taiwanesisk tid (sommartid är det 6 timmars tidsskillnad mellan Stockholm/Paris och Taipei). Om Schiphol nu var nästan kliniskt rent så var Taoyuan skinande rent. 🙂
Jag ställde mig i kön bland de ”non-citizens” för passkontrollen och såg framför mig att jag hämtade min stora resväskan på band 8 och sedan kom ut och äntligen träffade min sambo (som jag inte sett sedan 8 februari), men det var lite förhastade förhoppningar …
Första gången jag kom fram till en passkontrollant fick jag stiga ur kön eftersom jag hade missat att jag behövde fylla i en litet kort med namn, födelsedatum, hemadress, adress i Taipei osv.
Andra gången jag kom fram till en annan passkontrollant såg jag hur han tittade fram och tillbaka på mitt pass, utan att förstå vad han kunde leta efter. Men till slut ropade han på en kollega, de frågade mig hur länge jag skulle stanna i Taipei — två veckor — och så kom det fram att jag behövde ett visum för att mitt pass gick ut om lite mindre än 6 månader, den 18 november i år för att vara precis …
Det tog sin lilla tid innan jag kom fram till disken för att ansöka om visum trots att det inte fanns någon som köade dit. Så här i efterhand undrar om jag det kan ha varit för att de kanske tyckte att det var konstigt att jag överhuvudtaget tilläts flyga från Europa med ett pass med för kort giltighetstid. Om jag kunde komma ut, varför skulle de inte kunna släppa in mig i landet? Men lagen är lagen, och det räckte inte att jag visade att jag hade returbiljetter för om två veckor.
Datorn krånglade så de kunde inte ta bild på mig på en gång, och så behövde jag en inbjudan för att få ett visum. En kvinna fick ringa till min sambo, som väntade på mig utanför, och sedan gå ner till honom för att han skulle fylla i inbjudningsblanketten. Under tiden såg hon även till att min resväska slutade gå runt på bagagebandet så att jag kunde lite senare hämta den från bagagedisken istället.
Tredje gången gillt: med ett 30 dagars, ej förlängningsbart, visum, kunde jag äntligen gå igenom passkontrollen, hämta min väska och komma ut, men då hade på något sätt luften gått ur mig och återträffen blev inte alls som jag hade föreställt mig, även om allting ändå hade lösts sig till det bästa.
Vi lämnade den luftkonditionerade flygplatsen för att hamna ute i den varma fuktiga taiwanesiska luften. Bussen som kördes oss in till Taipei Main Station på en timme var tack och lov klimatiserad. Därefter satte vi oss i en rent av kylskåpskall taxi som kördes oss bekvämt och för en billig penning till min sambos lägenhet.
Efter att ha packat upp väskan och vilat lite, promenerade vi lite i kvarteret. Vi köpte bland annat ett litet bröd med russin på ett bageri-konditori som heter Boîte à bijoux (på franska, = Smyckeskrin). Det franska verkar ligga högt i kurs här också. 🙂
Det var med en nästan obeskrivlig känsla av frihet och lätthet som jag gick hemifrån imorse, med två resväskor och kameraväskan över axeln… Solen sken varmt, fåglarna kvittrade glatt, det var sommar, det var semester. Det är semester !
Lite krångligt var det att komma ombord på bussen med två väskor, att dra de med sig på rulltrappor, men snart fick jag bättre styr på dem. Det var ingen trängsel vare sig på bussen eller tunnelbanan. Jag stannade kort på en Pocket Shop-butik vid Centralen för att införskaffa mig Margret AtwoodsSyndaflodens år och kl 10:45 kom jag ombord på flygbussen med hjälp av ett sms-biljett. Ett mail till bästa väninnan och 45 minuter senare steg jag av vid Arlanda, terminal 5. Jag checkade in själv och droppade in min stora resväska (klarade mig under 23 kg-gränsen, handbagageväskan vägde däremot lite mer än de tillåtna 12 kg, men det fick gå ändå) och fortsatte vidare till gate 12. Svenskar och nederländare samlades så småningom där och vi började alla gå ombord planet strax före 13. Den första flygningen gick fort: planet landade i Schiphol, Amsterdam, före 15. Jag hann äta mackan och dricka apelsinjuicen, vattenglaset och tekoppen som serverades under resan och påbörja läsningen av den nyinköpta romanen och så var det dags att gå av.
Jag slogs av den nästintill schweiziska renheten på Amsterdams ljusa och luftiga flygplatsen, medan jag, i lugnt takt, fönstershoppade under min ca 20-mins lång vandring från terminal C till terminal F. Lite folklore med tulpaner, äkta eller i trä, och träskor, mycket lyx med parfymer, märkeskläder, kameror, smycken, skinnväskor, en del mat med allt från ostar, choklad och diverse kakor från Holland men även andra länder.
Jag hittade gaten därifrån jag skulle flyga till Taipei, satte mig i väntsalen och började skriva min resdagbok. Jag skulle sitta här flera timmar innan resan fortsatte. Jag omringades snart av fler asiater än européer. Ett jumbojet lastades med kineser och lyfte mot Beijing. Sedan var det filippinier, mest män, som kom i större grupper. Jag förstod varför när jag insåg att mitt flygplan till Taipei skulle senare flyga vidare till Manila. Min granne på planet berättade att han varvar 4-månaders arbete i Aberdeen med 2-månaders ledighet (tror jag) i hemlandet.
Middagen ombord på planet bestod av ris med kyckling i currysås, kikärtssallad, passionsfruktmousse och bröd och ost. På skärmen i ryggstödet på stolen framför mig kunde jag lyssna på musik eller titta på film. Flight tracking verkade inte fungera; det var synd, för det kanske skulle ha varit roligt att se på lite. Jag valde att titta på filmen Hugo. Jag vet inte om det var för att jag tittade på den franskdubbade versionen, men jag fann den lite för tillgjord. Vid slutet av filmen började jag somna ifrån, insvept i en blå filt. Klockan var kanske runt midnatt. Ljuset i flygplanet hade släckts. Då var det bara att släcka även skärmen och blunda för gott.
C’est avec un sentiment de liberté et de légèreté presque indescriptible que je quittais mon domicile ce matin, avec deux valises et le sac avec l’appareil-photo à l’épaule. Le soleil brillait avec chaleur, les oiseaux gazouillaient avec joie, c’était l’été, les vacances. Ce sont les vacances !
Ce n’était pas simple de monter à bord d’un bus avec deux valises, ni d’emprunter les escalators, mais j’ai vite compris comment m’y prendre. Il n’y avait pas la cohue dans les transports en commun. Après une rapide escale dans une boutique Pocket Shop pour me procurer Le Temps du déluge de Margret Atwood, je montais à bord de la navette bus en direction d’Arlanda à 10h45, munie d’un billet-sms. Un mail à ma meilleure amie et 45 minutes plus tard, j’arrivais au terminal 5 de l’aéroport de Stockholm. Je m’enregistrais, laissais ma grosse valise au drop-in (qui pesait un peu en dessous des 23 kg réglementaires, mon bagage à main par contre pesait un peu plus des 12 kg autorisés mais c’est passé quand même), puis me dirigeais vers la gate 12. Des Suédois et des Hollandais s’y rassemblaient petit à petit, et l’embarquement commença juste avant 13h. Le premier vol s’est déroulé vite : l’avion atterris à Schiphol, Amsterdam, juste après 15h. J’eu tout juste le temps de manger le sandwich et de boire le jus d’orange, le verre d’eau et la tasse de thé offerts au cours du vol et de commencer la lecture du roman nouvellement acheté.
À Amsterdam, je fus frappée par la propreté presque suisse de ce grand aéroport, clair et spacieux. Je me rendis du terminal C au terminal F, en 20 min, tranquillement, jetant un œil à gauche et à droite aux différentes boutiques. Un peu de folklore, avec des tulipes, véritables ou en bois, et des sabots peints, beaucoup de luxe, avec des parfums, des vêtements de marques, des appareils-photos, des bijoux, des sacs en cuirs, et pas mal de nourriture: fromages, chocolats et biscuits des Pays-Bas mais aussi d’autres pays.
Je trouvais la gate d’où je m’envolerai vers Taipei plus tard, m’assis dans la salle d’attente de et commençais à écrire mon journal de bord. J’allais atteindre là plusieurs heures avant que mon voyage se poursuive. Je fus bientôt entourée de plus d’asiatiques que d’européens. Des Chinois embarquèrent à bord d’un jumbojet en partance pour Pékin. Puis arrivèrent des Philippins, en groupe, en majorité des hommes. Je compris plus tard tard pourquoi : mon vol pour Taipei continuait ensuite vers Manille. Mon voisin d’avion me raconta qu’il alternait 4 mois de travail à Aberdeen et 2 mois de congés (je crois) dans son pays d’origine.
Le dîner à bord de l’avion se composait de riz avec du poulet et une sauce au curry, d’une salade de pois chiches, d’une mousse au fruit de la passion, de pain et de fromage. Sur le dossier du siège devant, il y avait un écran qui me permettait d’écouter de la musique ou de regarder un film. Le ”flight tracking” semblait être hors fonction; c’est dommage car ça aurait pu être intéressant à voir un peu. Je choisis de regarder le film Hugo. Je ne sais pas si c’est parce que je regardais la version doublée en français mais je l’ai trouvé un peu trop artificiel. Vers la fin du film, je commençais à m’endormir, enveloppée dans une couverture bleue. Il était peut-être environ minuit. Les lumières de l’avion étaient éteintes. Il n’y avait plus qu’à éteindre l’écran et fermer les yeux pour de bon.
En 2015, la Suède se dotera de nouveaux billets de banque. Un concours a été lancé pour leur design graphique et le résultat a été présenté le 24 avril dernier.
[quote]
en sedel [ène sédèle] = un billet
sedeln [sédèl(e)ne] = le billet
sedlar [sédlare] = des billets
sedlarna [sédlar(e)na] = les billets
[/quote]
Aujourd’hui, les billets actuels ont les valeurs suivantes : 20, 50, 100, 500 et 1 000 couronnes, et sont en circulation depuis les années 1980-1990.
Selma Lagerlöf (photo 1928 Atelier Jaeger, Stockholm)
Sur le billet actuel de 20 couronnes, on voit Selma Lagerlöf (1858-1940), gravée après une photographie prise dans l’atelier Jaeger en 1922. Selma Lagerlöf est une des auteures suédoises les plus connues de part le monde et fut la première femme à figurer sur un billet suédois. Elle obtenu le prix Nobel de littérature en 1909 et siégea à l’Académie suédoise à partir de 1914. Sur le recto du billet de 20 couronnes, on voit aussi le début de son premier roman, La légende de Gösta Berling. Au verso, Nils Holgersson survole les plaines scaniennes sur le dos de l’oie Mårten.
Jenny Lind (calotype des années 1840 retouché, Nordiska museet)
Sur le billet de 50 couronnes figure la cantatrice Jenny Lind (1820-1887), surnommée le ”rossignol suédois”, d’après une litographie d’environ 1845, et les notes de l’opéra Norma composé par Bellini. Au recto un paysage suédois stylisé et une « silverbasharpa », une sorte de « nyckelharpa ».
Carl von Linné (portrait peint en 1775 par Alexandre Roslin, Nationalmuseum)
Sur le billet de 100 couronnes, on retrouve le botaniste Carl von Linné (1707-1778), connu à travers le monde entier pour avoir lancé les bases d’une nomenclature végétale. Le portrait gravé sur le billet reprend celui du non moins connu peintre Alexandre Roslin (1718-1793), et côtoie des dessins de plantes issues de son œuvre de jeunesse Præludia Sponsaliarum Plantarum (1729). Au recto, on a voulu illustrer l’héritage de Linné dans le monde scientifique avec une abeille en train de polliniser une fleur, d’après des photos du Lennart Nilsson. (Linné n’avait visiblement jamais compris le rôle des abeilles …)
Karl XI (portrait peint en 1676 par David Klöcker Ehrenstrahl, Nationalmuseum)
C’est le roi Charles XI (1655-1697) qui trône sur le billet de 500 couronnes, d’après un portrait peint par le peintre de cour David Klöcker Ehrenstrahl (1628-1698) lors de la bataille de Lund en 1676 (entre la Suède et le Danemark). C’est sous son règne que fut créée la Banque de Suède (« Sveriges riksbank ») et c’est pourquoi le bâtiment figure également au verso. Au recto, on peut voir un portrait de Christopher Polhem (1661-1751), le père de l’industrie suédoise, d’après un portrait peint en 1741 par Johan Henrik Scheffel (1690-1781) ; à l’arrière-plan, la roue d’engrenage de Stjärnsund et les mines de cuivre de Falun en Dalécarlie.
Gustav Vasa (peint dans les années 1620 par Cornelius Arendtz)
Sur le billet de 1 000 couronnes, encore un roi : Gustav Vasa (1496-1560), d’après un portrait peint dans les années 1620 par Cornelius Arendtz (env. 1590-env. 1655). C’est Gustav Vasa qui rendit la monarchie suédoise héréditaire (auparavant, les rois étaient élus) et instaura le protestantisme comme religion d’état (pour mettre la main sur les biens de l’église catholique). La dynastie Vasa resta sur le trône de Suède jusqu’à l’abdication de la reine Christine en 1654. À l’arrière de Gustav Vasa, on peut voir le « Vädersolstavlan » qui est aujourd’hui visible à Storkyrkan, dans la Vieille Ville de Stockholm, et qui représente une parhélie, qui eut lieu le 20 avril 1535 à Stockholm. Ce tableau est la plus ancienne image de Stockholm existant. Au recto de « tusenlappen », une scène de moissons illustre un passage de Historia de gentibus septentrionalibus (Histoire des peuples du nord) d’Olaus Magnus, datant de 1555. Olaus Magnus fut le dernier évêque catholique en Suède. Son œuvre écrite est considérée comme une des sources les plus importantes pour ce qui est de la géographie, de la culture et de l’histoire de la Suède du XVIème siècle.
[quote]
Au quotidien, on désigne souvent ces billets par leur valeur suivie du mot « lapp » = morceau de papier :
en lapp [ène lape]
lappen [lapène]
lappar [lapare]
lapparna [lapar(e)na]
en tjugolapp [ène chugolape] = un billet de 20 kr
en femtiolapp [ène femtiolape] = un billet de 50 kr
en hundralapp [ène ‘hunedralape] = un billet de 100 kr
en femhundralapp [ène fèm‘hunedralape] = un billet de 500 kr
en tusenlapp [ène tusènelape] = un billet de 1 000 kr
Pour les billets de 100 et 500 kr, on peut aussi dire : « en hundring » [ène ‘hunedring] et « en femhundring » [ène fème’hunedring].
[/quote]
La nouveauté parmi les nouveaux billets à venir, c’est : une modernisation des motifs (disparition des rois, toutes les personalités ont vécu au XXème siècle), la prédominance du thème culurel (une écrivain, un chanteur-troubadour, une actrice, un régisseur, une chanteuse d’opéra et un diplomate) ainsi que l’introduction du « tvåhundring », billet de 200 couronnes. Chaque personnalité est doublée au verso d’un paysage accompagné de sa fleur emblématique.
Longtemps, les Suédois ont voulu voir leur écrivain préférée, Astrid Lindgren, (1907-2002) figurer sur un billet ; c’est maintenant chose faite : elle est en effet devenue la figure de proue du billet de 20 couronnes. Au recto, un paysage de Småland, région de laquelle est originaire la créatrice de Fifi Brindacier et Zozo la tornade, et une linnée boréale.
Evert Taube (sculpté par son épouse, Astri Taube)
Evert Taube (1890-1976), qui chanta la mer, la nature, les paysages suédois et bien sûr l’amour, ornera les billets de 50 couronnes. Au dos de ce billet, un paysage de Bohuslän et une fleur de chèvrefeuille des bois.
Greta Garbo (photo 1931)
L’actrice universalement connue, Greta Garbo (1905-1990), trônera sur les billets de 100 couronnes avec une vue de Stockholm au dos. (Stockholm fait partie de l’Uppland, dont la fleur est la fritillaire pintade mais celle-ci ne figurera pas sur le billet de 100 kr.)
Ingmar Bergman (photo 1983 de Bertil Ericson, SCANPIX)
Ingmar Bergman (1918-2007), le metteur de scène de théâtre, scénariste et réalisateur suédois le plus connu au monde, a été choisi pour le nouveau billet de 200 couronnes. Il décéda sur sa chère île de Fårö [faureu], située en mer Baltique, au nord de la grande île Gotland, qui figure au recto de ce billet, avec le lierre grimpant.
Birgit Nilsson (photo 1979 de Sara Krulwich, The New York Times)
La soprano Birgit Nilsson (1918-2005) n’est peut-être plus aujourd’hui aussi connue hors les frontières suèdoises, mais elle eut sa période de gloire entre les années 1950 et 1970 et donna sa voix aux rôles d’Elektra, Salomé, Isolde, Tosca, Aïda et bien d’autres. Au dos de son billet de 500 couronnes : sa région d’origine, la Scanie, avec le pont d’Öresund reliant Malmö à Copenhague, et la marguerite commune.
Dag Hammarskjöld
Enfin, sur le billet de 1 000 couronnes, on verra le portrait du diplomate Dag Hammarskjöld (1905-1961), mort dans un accident d’avion, en Afrique, alors qu’il était secrétaire général des Nations Unies. On lui décerna le prix Nobel de la paix à titre posthume, la même année. Pourquoi on a choisi la Laponie et sa fleur, la dryade à huit pétales, pour le recto de ce billet, je l’ignore ; je ne vois aucune relation entre la Laponie et Dag Hammarskjöld, qui, comme Astrid Lindgren, était originaire du Småland.
Le projet gagnant porte le nom de « Kulturresan » (= Le voyage culturel) et a été dessiné par Göran Österlund, designer et graveur. Le jury considère cette participation au concours comme cohérente avec des recto et verso qui interagissent de manière claire et harmonieuse. Les portraits s’adapteront facilement à la gravure. Les motifs au verso sont typiques des paysages. L’impression générale est celle d’une belle série de billets parfaitement équilibrée entre innovation et tradition. Les chiffres des valeurs sont jugés intemporels et facile à lire, clairement différenciables.
Les autres projets proposés dans le cadre de ce concours suivent bien sûr les mêmes choix de personnalités et de paysage, mais la forme graphique varie énormément. Ma série préférée s’intitule « Natur och kultur i symbios » (= Nature et culture en symbiose, dessiné par Ali Tabatabai de WEM3 et par Mads Quitsgaard de PLEKS, deux bureaux de design danois) qui ose la forme verticale et des couleurs franches. Mais le jury a trouvé qu’il n’était pas suffisamment facile de différencier les valeurs, que le format vertical des portraits au recto et horizontal des paysages au verso engendrait une certaine inconséquence et que le placement des chiffres des valeurs n’était pas pratique pour ce qui est de la manipulation des billets.
Les autres projets s’intitulent : « Alskäde aktörer » (= Chers acteurs, dessiné par Hans Cogne, designer et professeur de design à Konstfack, Clara Terne, illustratrice et Lars Sjööblom, graveur et designer) :
« Aurora Borealis » (dessiné par Göran Dalhov, artiste et architecte) :
« Det avlånga landet » (= Le pays allongé, dessiné par Stockholm Design Lab, avec Björn Kussofsky, Per Carlsson et Martin Mörck) :
« Inspiration 2012 » (dessiné par Sirje Papp, designer, et Vince Reichardt, artiste) :
« Kultur i blom » (= Culture en fleurs, dessiné par Lars Arrhenius et Martina Müntzing, tous deux artistes) :
et « Nära i bild » (= Portraits intimes (?), dessiné par Gustav Granström et Oscar Laufersweiler, tous deux designers de Ritator et Peter Johansson, artiste) :
De nouvelles pièces seront aussi mises en circulation en même temps que les nouveaux billets. À part la pièce de 10 couronnes qui restera inchangée, les autres seront plus petites que celles d’aujourd’hui et on introduira une pièce de 2 couronnes. Il est de tradition que le profil du chef d’état suédois, c’est-à-dire le roi, soit gravé sur les pièces suédoises et la Banque de Suède a choisi de s’y tenir.
À partir du 4 mai, on peut visiter une exposition sur les nouveaux billets suédois au Cabinet Royal des Monnaies, voisin du Palais Royal, à Stockholm.
År 2015 får Sverige nya sedlar. En tävling utlyses för dess grafiska formgivning och resultatet offentliggjordes den 24 april.
[quote]
en sedel/sedeln = un/le billet
[/quote]
Dagens 20-, 50-, 100-, 500- och 1 000-sedlar är från 1980-1990-talet.
Selma Lagerlöf (foto 1928 Ateljé Jaeger, Stockholm)
På 20-lappen ser man Selma Lagerlöf (1858-1940) vars porträtt är graverad efter ett fotografi taget 1922 på Ateljé Jaeger i Stockholm. Hon är en av de mest kända svenska författare världen över och var den första svenska kvinnan att hamna på en svensk sedel. Hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1909 och satt på Svenska Akademin fr.o.m. 1914. På framsidan av 20-sedeln kan man också läsa början på hennes första roman, Gösta Berlings saga. På baksidan flyger Nils Holgersson och gåsen Mårten över de skånska slätterna.
Jenny Lind (retuscherad kalotyp från 1840-talet, Nordiska museet)
På 50-lappen är det operasångerskan Jenny Lind (1820-1887), den ”svenska näktergalen” som är avporträtterad efter en litografi från ca 1845, och noterna från Bellinis opera Norma. På baksidan, ett stiliserat svenskt landskap och en silverbasharpa.
Carl von Linné (målad 1775 av Alexander Roslin, Nationalmuseum)
100-lappen pryds av botanisten Carl von Linné, graverad efter ett porträtt målat av Alexander Roslin 1775. Känd över hela världen för ha lagt grunden för den moderna nomenklaturen inom biologin syns han här med tecknade växterna från hans ungdomsverk Præludia Sponsaliarum Plantarum (1729). På baksidan har man velat illustrera arvet efter Carl von Linné med ett bi polliniserande en blomma, efter foto av Lennart Nilsson. (Linné insåg tydligen inte binas roll i naturen.)
Karl XI (målad 1676 av David Klöcker Ehrenstrahl, Nationalmuseum)
På 500-lappen ser man Karl XI (1655-1697), efter ett porträtt av hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl (1628-1698), vid slaget vid Lund 1676. Det var under hans tid som kung som Sveriges Riksbank grundades och därför ser man även dess byggnaden i bakgrunden. På baksidan finns ett porträtt av Christopher Polhem (1661-1751), den svenska industrins fader, efter ett porträtt målat av Johan Henrik Scheffel (1690-1781); i bakgrunden, kugghjulet från Stjärnsund och Falu kopparberget i Dalarna.
Gustav Vasa (målad på 1620-talet av Cornelius Arendtz)
På 1 000-lappen, ännu en kung: Gustav Vasa (1496-1560), efter ett porträtt från 1620-talet av Cornelius Arendtz (ca 1590-ca 1655), Gustav Vasa som gjorde Sverige till ett arvkungadöme (efter att själv ha blivit vald) och gjorde protestantismen till statsreligion (för att komma åt kyrkans egendom). Vasaätten regerade över Sverige t.o.m. 1654 då drottning Kristina avsade sig tronen. Bakom Gustav Vasa ser man Vädersolstavlan (som finns idag att bekåda på Storkyrkan i Gamla Stan) som vittnar om en så kallad haloeffekt som ägde rum den 20 april 1535. Denna tavla är den äldsta kända bild av Stockholm. På baksidan av 1 000-lappen, en skördescen som illustrerar ett stycke ur Olaus MagnusHistoria de gentibus septentrionalibus från 1555. Denna bok är den viktigaste skrivna källan för det svenska 1500-talet ur ett geografiskt och kulturhistoriskt synpunkt.
Med de nya sedlarna kommer några nyheter: motiven moderniseras (kungarna försvinner, alla utvalda personligheter levde på 1900-talet), det kultura teman dominerar (en författare, en trubadur, en skådespelerska, en regissör, en sopran och en diplomat), och så introduceras 200-sedeln. Varje personlighet kopplas ihop med ett landskap och en landskapsblomma.
Länge har svenskarna velat se sin favorit författare på en svensk sedel; nu blir det verklighet : Astrid Lindgren (1907-2002), som skapade Pippi Långstrump och Karlsson på taket, blir 20-sedelns galjonsfigur. På baksidan, ett småländskt landskap och en linnea.
Evert Taube (skulpterad av hans hustru, Astri Taube)
Evert Taube (1890-1976) som sjöng havet, naturen, de svenska landskapen och förstås kärleken, kommer att prydda 50-lapparna. På baksidan, ett landskap från Bohuslän och en vildkaprifol.
Greta Garbo (foto 1931)
Den världskända skådespelerskan Greta Garbo (1905-1990) hamnar på 100-lappen med en Stockholmsutsikt på baksidan (utan landksapsblomma dock).
Ingmar Bergman (foto 1983 av Bertil Ericson, SCANPIX)
Den inte mindre världskände teater- och filmregissör Ingmar Bergman (1918-2007) tilldelas den nya 200-lappen. Han avled på sin kära Fårö, som ligger norr om Gotland, landskapen som illustreras på baksiden tillsammans med murgröna.
Birgit Nilsson (foto 1979 av Sara Krulwich, The New York Times)
Birgit Nilsson (1918-2005), på 500-kronorssedeln är kanske inte längre lika känd som hon var mellan 1950-talet och 1970-talet inom operavärlden då hon sjöng alla stora roller såsom Elektra, Salome, Isolde, Tosca och Aida för att bara nämna några. På baksidan: Skåne och Öresundsbron och en prästkrage.
Dag Hammarskjöld
Slutligen kommer man att se Dag Hammarskjölds (1905-1961) porträtt på 1 000-lappen, diplomaten som dog i en flygolycka då han vara FN:s general sekreterare. Han fick Nobelfredspriset postumt samma år som han dog. På baksidan har man valt att representera Lappland och en fjällsippa. (Jag har ingen anning om kopplingen mellan Hammarskjöld och Lappland, om det finns någon.)
Bidraget som vann Sveriges Riksbanks tävling heter ”Kulturresan” och är designat av Göran Österlund, grafisk formgivare och gravör. Juryns motivering är att ”förslaget är en väl sammanhållen serie där de olika sedlarna har ett gemensamt formspråk och där fram- och baksidorna samspelar på ett tydligt och harmoniskt sätt. Porträtten tar upp ett välgörande stort utrymme på sedlarnas framsida och lämpar sig väl för gravyren. Baksidorna är klara och tydliga och motivvalen framstår som typiska för landskapen. Sedlarnas komposition är konsekvent och säkert genomförd och samspelet mellan valör och bild harmonierar. Helhetsintrycket är en vacker och användarvänlig sedelserie som bygger på en väl avvägd balans mellan nyskapande och svensk sedeltradition.”
De andra bidrag använder sig förstås av samma tema med personligheter, landskap och färgkoder, med den grafiska formen varierar mycket. Mitt favorit bidrag heter ”Natur och kultur i symbios” (ritat av Ali Tabatabai från WEM3 och Mads Quitsgaard från PLEKS, två danska designbyråer): jag tycker om det djärva vertikala formatet och de starka färgerna. Men juryn tyckte att det inte är tillräckligt lätt att skilja valörerna åt, att de vertikala porträtten och de horisontella landskapen skapar en viss inkonsekvens och att placeringen av valörerna inte lämpas till en praktiskt hantering av sedlarna.
De andra projekten heter: ”Alskäde aktörer” (ritat av Hans Cogne, grafisk formgivare och professor i grafisk design, Konstfack, Clara Terne, illustratör/grafisk formgivare och Lars Sjööblom, gravör/grafisk formgivare.):
”Aurora Borealis” (ritat av Göran Dalhov, konstnär och arkitekt):
”Det avlånga landet” (Stockholm Design Lab, – Björn Kussofsky, creative director, Per Carlsson, grafisk formgivare och Martin Mörck, gravör och illustratör):
”Inspiration 2012” (ritat av Sirje Papp, grafisk formgivare och Vince Reichardt, bildkonstnär):
”Kultur i blom” (Lars Arrhenius och Martina Müntzing, båda två konstnärer):
och ”Nära i bild” (ritat av Gustav Granström, creative director/grafisk formgivare, Ritator, Oscar Laufersweiler, creative director/grafisk formgivare, Ritator och Peter Johansson, konstnär):
Även nya mint kommer att produceras till 2015. 10 kronorsmyntet kommer inte att förändras men de andra kommer att vara lite mindre än dagens och en 2 kronorsmynt kommer att introduceras. Traditionsenligt kommer de att prydas av Sveriges statschefs porträtt i profil, dvs. kungens.
Från och med 4 maj kan man, på Kungliga Myntkabinettet, se en utställning om dessa nya sedlar och mynt.
Lite krångligt var det att komma ombord på bussen med två väskor, att dra de med sig på rulltrappor, men snart fick jag bättre styr på dem. Det var ingen trängsel vare sig på bussen eller tunnelbanan. Jag stannade kort på en Pocket Shop-butik vid Centralen för att införskaffa mig 
