Matholmen — en food trucks festival

Sedan några år tillbaka har food trucks blivit vanliga i Stockholms stadsbild. Så till den grad att staden har behövt uppdatera sina regler för att möta alla tillståndsansökan som kommer in. Dessa nya små restauranger på hjul ställer sig lite varsomhelst längs med trottoarerna och drar till sig långa köer under lunchtid. De erbjuder varierad mat från världens alla hörn, ett välkommet alternativ till de vanliga fast-foods och de traditionella korvkioskerna.

Varje helg den här sommaren har flera food trucks ställts sig i en ring, från kl. 11 till 17 på parkeringsplatsen bakom Moderna Museet, på Skeppsholmen, med utsikt över vattnet. En sorts food trucks festival, skulle man kunna säga, som har fått namnet Matholmen. Den här festivalen avslutades den här helgen, under solen.

Matholmen

Jag kan tänka mig att sammansättningen food trucks ändrades något från helg till helg. Den här helgen kunde man se ett tiotal vagnar som serverade pulled porc burgare, franska crêpes, hemgjort kaffe, ekologiska sallader, dumplings, indiska och grekiska rätter, svenska kantarelltoasts, mac’n’cheese, ärttempehburgare, etc…

Jag kunde inte låta bli, jag måste bara prova den här tempehburgare. Det var det som kändes som mest exotiskt, och om jag skulle testa något nytt, var det lika bra att ta något helt okänt. Tempeh är ursprungligen en indonesisk matprodukt gjord av fermenterade sojabönor, men just i det här fallet används de vanliga svenska gula ärterna (mer info om ärttempeh här). Tempehburgare serveras mellan två skivor rågsurdegsbröd och med nötyogurt, rödbetskimchi och nötyoghurt som tillbehör. Till det drack jag ingefärsdricka.

Tempehburger
Tempehburger

 

Ärttempehen är alltså ett resultat av att gula ärter fermenterats med vinäger och svampen Rhizopus Oligosporus. Kimchin är gjord av rödebetor, morötter, vitkål, ingefära, jodfritt salt och mjölksyrabakterier. Yoghurten är gjord av cashew- och hasselnötter, vatten, salt och vegansk yoghurtkultur. Alla dessa fermenterade ingredienser gav till burgaren en syrlig smak som jag tyckte om. De här burgare lämnar inte alls den här feta känslan man får när man ätter “vanliga” burgare. De är lagade av företaget Mögel; det är ett vågat namn, men för mig som älskar allt som heter vit-, blå och grönmögelost, är det inte alls avskräckande: fermentationsprocessen är helt naturligt och inte hälsofarlig.

Crêperie

Om ni vill snabbt hitta den närmaste food trucken, i Stockholm, Göteborg eller Malmö, kan jag rekommendera appen Streetkäk.

 

Fransk version här

 

Västerbotten- och hjortroncheesecake

Västerbottensosten är en av mina favorit svenska ostar. Dess utpräglade smak gifter sig perfekt med hjortronens syrliga sötma. Till det här recept är det enklast att använda sig av färdigt riven ost och djupfrysta bär. Jag rekommenderar även att lagga cheesecaken ett par dagar i förväg och låta den gotta till sig i kylen.
Receptet är till en rund springform ca 24 cm.
Chessecake au västerbotten et coulis aux baies boréales
Ingredienser:
Botten:

  • 200 g kavring
  • 40 g smält smör

Fyllning:

  • 4 dl crème fraiche (34 %)
  • 400 g philadelphiaost
  • 150 g västerbottenost (riven)
  • 4 gelatinblad

Hjortongelé:

  • 2 msk strösocker
  • 2 dl vatten ou 1 dl vatten + 1 dl hjortronlikör
  • 2 tsk citronsaft, pressad
  • 4 st gelatinblad
  • 200 g hjortron, frysta

 

Botten:

1. Skiva brödet och kör det i en mixer till smulor, blanda med smält smöret och smaka av med lite salt och peppar.
2. Häll brödsmulorna i formen och tryck ut till en slät botten, ställ in formen i kylen medan fyllningen görs.
 

Fyllning:

3. Lägg gelatinbladen i en skål med kallt vatten ca 10 minuter.
4. Vispa ihop crème fraiche och philadelphiaost. Rör ner västerbottenosten och smaka av med salt och peppar.
5. Krama ur gelatinbladen, värm upp dem lätt i lite vatten i en kastrull så att de smälter, rör ner dem i ostsmeten och blanda om ordentligt.
6. Häll smeten över kavringbotten och stryk den slät. Ställ in i kylen för att stelna.
 

Hjortrongelé:

7. Lägg gelatinbladen i en skål med kallt vatten ca 10 minuter.
8. Koka upp hjortronen med vatten, citronsaft och socker.
9. Ta upp gelatinbladet och låt det smälta i blandningen.
10. Sila ifrån hjortronkärnorna, häll i hjortronlikören, kyl och skeda hjortrongelé över cheesecaken när den börjar stelna. Kyl ytterligare en timme tills gelén stelnat.
11. Lossa formen försiktigt. För extra fin snittyta, skär upp kakan med en kniv som sköljs med varmt vatten mellan varje snitt.
Cheesecake au västerbotten

Fransk version här

#tryswedish i Soissons

Gemenskap för de fransktalande matbloggarna

I min resväska: en bakmatta i silikon, en kavel i marmor, min kryddkvarn, saffranspåsar, jästkuber, en rulle mandelmassa … men inga visitkort med min bloggs namn och länk (för att göra en lång historia kort: UPS rekommenderas inte …) Tunnelbana till Centralen. Stockholm Centralen—Arlanda med buss. Arlanda—Charles de Gaulle med flyg. Charles de Gaulle—Gare du Nord med pendeltåg. Gare du Nord—Soissons med intercitytåg. I Soissons tog jag en gratis bus till Saint Léger-kyrka och så var jag på plats i tid för den 7:e matbloggmässans invigning.
Salon du Blog Culinaire #7 Abbaye Saint-Léger
Efter de officiella talen började Del (från Del’s cooking twist) och jag stifta bekantskap med andra bloggare, samtidigt som vi knaprade på en kanapé här, en mugg soppa där, en bit ost, en bit tarte tatin etc … Det var ett sådant nöje att äntligen få namn och ansikte på bloggarna som vi följer ! Och det var så enkelt att komma i kontakt med folk som delar samma passion som vi ! Jag tyckte att det var så roligt att den här virtuella gemenskapen av matbloggare blev mer konkret genom dessa möten. Det jag uppskattade mest var att det inte fanns någon konkurrens. Alla vi som var där tycker om att laga mat, vi är mer eller mindre nybörjare i bloggosfären, vi stöter på samma problem (gratis bloggplatform eller egen domän? natur- eller elljus för bilderna? etc.)
Canapé fourme d'ambert/jambon sec Soupe au potiron

Laga mat inför publik

Utöver möten blev det också fina stunder med utbyte och inspiration genom att se på när bloggare lagade mat inför publik. Programmet var gedigen: 87 uppvisningar, det var inte lätt att välja men jag följde min känsla. Céline från Nidocooking och Soraya från Gâteaux en Espagne var de två första jag följde. De lagade spenat- och mandelkroketter och grönsaker i tempura med aïolisås.  Jättegott !
Croquettes aux épinards et amandes et tempura de légumes sauce aïoli
Sedan blev det söt med Hugues från Light to me och Nelly från Un Lyon dans la cuisine som slog sig ihop för en överraskande lätt ”mont-blanc” (en efterrätt med kastanjekräm och grädde) !
Marrons nous au mont-blanc Marrons-nous au mont-blanc
Angie från La gourmandise selon Angie och Lyne från Épices et moi, introducerade oss till veganmat med vegetariska svampbullar och till raw food med fantastiska små butternutpajer!
Boulettes végétales aux champignons Tartelettes crues à la butternut
Den här helgen var orgieartad, minst sagt… Vi fick smaka på allt som lagades, och sedan kom måltiderna. Lördagens lunch var en jätteknytkalas till vilket varje bloggare bidrog med en maträtt eller en efterrätt (vi var ju 350 st…) och till galakväll serverades en buffé som cheferna och eleverna från Soissons restaurangsskola hade ordnat.
Table des desserts du pique-nique des blogueurs Desserts du déjeuner de samedi Dessert du dîner de samedi
Under dessa måltider träffade vi ännu fler bloggare: bland annat Gordana från Des recettes à gogo med dotter, som tog oss till en livsmedelsbutik för att vi skulle handla mjöl, socker, smör etc. inför vår egen uppvisning på söndagen, Malva från Cook a life, Apolina från Bombay-Bruxelles, Yasmina från Unelyaasdebonneschoses och jag glömmer många andra …
 

Démos de dimanche

Ambassadörer för fikakulturen

Vid utsatt tid kom våra två assistanter Camille och Cédric (elever vid restaurangsskolan) till vårt stånd. Vi kunde inte drömma om vackrare miljö, i Saint Léger-kyrkan med sina höga fönster!

Démo #tryswedish
© Sylvain Bertrand

Publiken hörde oss eftersom vi blev utrustade med mick och såg bra tack vare en spegel som hängde från taket och reflekterade allt vi gjorde. Det vara bara att sätta igång! Del och jag började med kanelbullarna, fortsatte med kardemummnaknutarna och avslutade med saffransbullarna.
© Sylvain Bertrand
© Sylvain Bertrand

Jag trodde att jag skulle ha scenskräck, men när jag väl koncentrerade mig på gesterna och förklaringarna, fångades jag egentligen av spelet. Publiken var med på noterna och det blev fina utbyten, stämning var avslappnad och godmodig, jag kände mig i mitt rätta element: baka bullar, dela av med min passion, prata om det, låta folk smaka, sprida lite svensk kulturs i Frankrike. Bullarna försvann som smör i solen och jag är övertygad om att alla gick därifrån med ett ord på läpparna: ”fika”. 😉 Jag ställer gärna upp igen !
© Sylvain Bertrand
© Sylvain Bertrand

 

Tack!

Jag vill avsluta med att tacka arrangören, 750 grammes och sponsorerna som gjorde den här mässan möjlig: MoulinexBRITAFourme d’AmbertLidlHuiles d’Olives et Olive de nos Terroirs, les Champagnes de Vignerons, St SeverInterfelFalcon och Artgato. Del och jag tackar särskilt Visit Sweden som accepterat att finansiera oss. Sist men inte minst, hatten av till Anne-Charlotte, Vincent, deras team och eleverna från restaurangskolan, som gjorde allt de kunde för att allt skulle fungera under den här helgen ! Och stort tack till Sylvain Bertrand som har tagit så fina bilder ! Hela albumet kan ni se här. Passa på att gilla min bloggs Facebook-sida ! 😉

Brioche à la cannelle
© Sylvain Bertrand

© Sylvain Bertrand
© Sylvain Bertrand

Brioches safran/pâte d'amande
Fransk version här

Kardemummaknutar

© Sylvian Bertrand
© Sylvian Bertrand

Innan jag flyttade till Sverige var kanel min favorit krydda. Så när jag kom hit trodde jag att jag hade kommit till himmelriket, i detta kanelbullens förlovade land. I Frankrike är det croissants doften som slår en på morgnarna när man ska till jobbet och går förbi ett bageri; i Sverige är det kanelbullarna som kittlar näsborrarna så fort man passerar en Pressbyrå. Men så upptäckte jag kardemummabullarna och det blev kärlek vid första tugga! Sedan dess är det ytterst sällan jag köper eller bakar kanelbullar.
För ett år sedan fick jag lära mig ett nytt sätt att baka bullar (som jag har pratat om här) som går ut på att använda kall mjölk och rumsvarmt smör: på så sätt riskerar man inte att ”döda” jästen. Degen tar lite längre tid att jäsa, men det jäser på bra och resultatet är alltid lyckat.
Ännu några ord om kardemumma innan vi går över till receptet: jag använder nästan aldrig färdigmalen kardemumma som man hittar i livsmedelsbutikerna. Jag föredrar att mala kardemummakärnorna själv, för det ger mycket mer smak till degen. Om man vill höja ribban kan man till och med köpa hel kardemumma, som man får då först skala, och sedan mala eller stöta i mortel, innan man tillsätter den i degen. Det tar lite längre tid men det doftar desto bättre i köket ! Vad gäller smaken tror jag att det kvittar om man använder kardemummakärnor eller hela kardemumma.
Cardamome entière

Kardemummaknutar

Ingredienser för 32 bullar:
Fördeg — steg 1:

  • 50 g jäst
  • 500 g kall mjölk
  • 700 g vetemjöl
  • 25 g strösocker

1. Lös upp jästen i mjölken i en bunke.
2. Tillsätt mjölet och sockret och blanda till en jämn smet.
3. Låt fördegen vila övertäckt i 30 min eller tills den har blivit nästan dubbelt så stor.
 
Deg — steg 2:

  • fördegen från steg 1
  • 500 g vetemjöl
  • 200 g rumstempererat smör
  • 175 g strösocker
  • 1 ägg
  • 20 g stötta kardemummakärnor
  • 10 g salt

4. Blanda fördegen med de övriga ingredienser.
5. Bearbeta degen tills den känns smidigt och elastisk, det tar ungefär 12–15 minuter i hushållsassistent, eller 15–20 min för hand.
6. Låt degen jäsa övertäckt i minst 30 min.
Pâte à la cardamome
Fyllningen:

  • 150 g rumstempererat smör
  • 1 dl rårörsocker
  • 20 g stötta kardemummakärnor

7. Blanda smör, socker och kardemumma till en jämn smet.
8. Stjälp upp degen på ett lätt mjölat bord och knåda den lite. Dela den i två lika stora delar.
Pâte à brioche à la cardamome ... avec le beurre à la cardamome
9. Kavla ut den ena del till en stor rektangel, ca 1 cm tjock.
10. Bred hälften av kardemummasmöret över hela rektangeln.

© Sylvian Bertrand
© Sylvian Bertrand

11. Vik över den övre delen av degen och skär 16 remsor. Snurra dem försiktigt till knutar, lägg dem i små pappersformar på en ugnsplåt.
© Sylvian Bertrand
© Sylvian Bertrand

12. Upprepa dessa steg med resten av degen och fyllningen.
© Sylvian Bertrand
© Sylvian Bertrand

13. Låt jäsa övertäckt 40 min.
14. Sätt ugnen på 225°C.
© Sylvian Bertrand
© Sylvian Bertrand

 
15. Grädda varje plåt 10–12 min. Pensla med sockerlag (60 g socker till ½ dl vatten) så fort bullarna kommer ut från ugnen, låt svalna lite före servering.
© Sylvian Bertrand
© Sylvian Bertrand

Fransk version här

Hans Gedda på Nationalmuseum

I sin senaste utställning vänder Nationalmuseum på steken. Vanligtvis ställs äldre konst ut som kommenteras med modernare verk; den här gången visas modernt foto och kommenteras med äldre måleri. Utställningen heter Hans Gedda & mörkrets mästare. Hans Gedda är fotografen född 1942, ”geniet från Flen”. Mörkrets mästare syftar på caravaggisterna, europeiska konstnärer som målade i Caravaggios anda under 1600-talet.

Hans Gedda - utställning

Hans Gedda

Hans Gedda fick sin första kamera i tonåren av sin pappa. Det dröjde inte så länge innan han deltog i en fototävling 1957 och vann en bättre kamera, med vilken han tog ungdomsverken som man kan se i början av utställningen. Han fick ingen formell utbildning, utan började arbeta i mörkrummet på den renommerad Ateljé Uggla i Stockholm. Där lärde han sig hantverket av Rolf Winquist.

Porträtt av Hans Gedda

 

Porträtt av Hans Gedda Självporträtt av Hans Gedda

På 1970-talet arbetade han för olika tidskrifter och gjorde mode- och inredningsreportage och reklamfoto. I samband med dessa uppdrag passade han alltid på att göra egna porträtt, oftast mer personliga, alltid i svart/vitt, som inte publicerades då, men som idag kännetecknar hans stil. I de flesta fallen behåller han den svarta kanten från negativen: det var otänkbart för honom att beskära bilden i efterhand, utan det gjorde han redan i kameran. Han använder sig mest av Hasselblad-kameror och erkänner att han föredrar det fyrkantiga formatet.

 

Porträtt av Hans Gedda

Genom åren har han tagit många porträtt av mer eller mindre kända svenskar men han gjorde sig ett namn utomlands med porträtt av till exempel Andy Warhol, Al Jarreau eller Nelson Mandela. Nelson Mandela fick han ta foto på när denne avla sitt första utomlandsbesök efter fängelsetiden i Sverige. Den numera berömda bilden på frihetskämpen med knytnäven i pannan var det sista av serien, den sista på filmrullen — och den som skulle erövra världen med all sin slagkraft.

Carl XVI Gustavs porträtt av Hans Gedda

Då kungen Carl XVI Gustav fyllde 50 år fick Hans Gedda i uppdrag att ta de officiella porträtt. Men där också lyckades han förhandla sig till personliga porträtt. Några av dessa porträtt tillhör nu Nationalmuseums samling och ingår i Statens Porträttsamling. Det var så fotografen och museet kom i kontakt med varandra och en givande relation utvecklades. Samarbetet resulterade bland annat i ett mycket fint porträtt av Tomas Tranströmer — förmodligen mitt favorit foto av Hans Gedda. Poeten (sedermera Nobelpristagare) sitter i profil med ena handen vilande på ett bord, såsom ett porträtt från renässansen; en skalbagge får symbolisera hans intresse för insekter. Bilden andas lugn, anspråkslöshet, introspektion och integritet.

Tomas Tranströmer av Hans Gedda

Fram till för bara några år sedan jobbade Hans Gedda fortfarande analogt och framkallade sina bilder själv i sin studio i Stockholm. Idag fotar han även stilleben, som ibland kan te sig som porträtt. Till stilleben använder han föremål som han har samlat som rekvisita till sin porträtt under årens lopp. Från detta nya formspråk har har också börja uttrycka sig konstnärligt i skulptur. Fotografen som arbetade mest kommersiellt är egentligen en konstnär i ständig utveckling.

Stilleben och skulptur av Hans Gedda

 

[quote]

Geddas tio budord

Låt modellen alltid vara sig själv

Du skall gå nära

Du skall beskära i kameran

Hedra icke tekniken ty den kommer att stjälpa dig

Du ska inga andra gudar ha jämte dig

Ge fan i Mammon ty den gör dig medgörlig och insmickrande

Förbli amatör i ditt hjärta och professionell i din hjärna

Lita på din intuition

Tro inte på solen

Tro på dig själv

[/quote]

 

Mörkrets mästare — caravaggisterna

Från Hans Geddas svartvita är det bara ett steg till det caravaggisternas klärobskyr (chiarobscuro på italienska). Caravaggio (1571-1610) verkade bland annat i Rom där han utvecklade en realism med starka kontraster mellan ljus och skuggor. Han fick många efterföljare, s.k. caravaggisterna, som t. ex. Jusepe de Ribera (italienare), Francisco de Zurbarán (spanjor) eller Jacob Jordaens (flamländsk) som räknas bland de 24 konstnärer som visas i den andra delen av utställningen. Där presenterar ett trettiotal oljemålningar med både religiösa och profana motiv — alla mästerligt belyst av Jan Gouiedo! De religiösa motiv uppskattades inte alltid i den stilen av kyrkorna som hade beställt dem och hamnade ofta i privata samlingar, en av anledningarna till att de nu finns på olika museer runt om i världen. Vid sidan av lidande eremiter och helgon hänger spåkvinnor, porträtt, vanitas och stilleben.

Veronicas svetteduk av Francisco de Zurbaran

Det enda Georges de La Tour (fransman), en annan känd caravaggist, som Nationalmuseum äger kunde tyvärr inte ställas ut då det var utlånat till en utställning i Frankrike. Den målningen kommer ni istället att kunna se på utställningen Barockt! som kommer att äga rum på Kulturhuset från 5 april till 19 october.

Mörkrets mästare

Utställningen Hans Gedda & mörkrets mästare pågår t.o.m. 30 mars 2014.

 

Fransk version här

Fotografiska

Inom bara ett par år öppnades i Stockholm två nya konsthallar, privat ägda, i lika imponerande byggnader, nämligen Artipelag (2012) ute i Gustavsberg, på Hålluden, med den magnifika utemiljön, sommar som vinter, och Fotografiska (2010), bara 10 mins promenad från Slussen, med sin oöverträffliga utsikt över vattnet, Gamla stan, Skeppsholmen och Kastellholmen.

Fotografiska Fotografiskas entré

Till Fotografiska åker jag ofta: det beror på att det så lätt att ta sig dit och att utställningar byts ut ofta. Fotografiska har också mer generösa öppettider (söndag—onsdag 9-21, torsdag—lördag 9-23) och inträdet är lite billigare (120 kr) än på Artipelag. De senaste två åren har jag löst medlemskap på Fotografiska (för 495 kr/år) vilket gör att jag kommer in gratis (och får 10 % i restaurangen, rabatter i butiken och 5 % på fotokurserna — den dagen jag unnar mig den lyxen).

Utsikt från Fotografiska Utsikt från Fotografiska

På Fotografiska finns det alltid två till fyra fotoutställningar samtidigt (förutom den gången David LaChapelle ockuperade tullhusets alla tre våningar), vilket gör att det finns alltid något som jag har tyckt om. Sedan öppningen har det hunnits med ett trettiotal utställningar av väldigt skild karaktär: klassiskt foto, modefoto, dokumentärfoto, mer kommersiell foto, svart/vitt, färg, landskap, människo- och djurporträtt, ”photoshopat” eller inte, kända och mindre kända fotografer från olika nationaliteter… Utbudet är brett, kvalitén varierar. Men för mig är det viktigaste att jag lär mig mycket om foto, att blicken utvecklas, och att jag eventuellt inspireras. (Att vissa delar av Stockholms ”kultureliten” dissar Fotografika för att de inte ställer original konstverk och gör en del publikfriande utställningar bryr jag mig inte om.)

Utställning Cartier Bresson

Jag var där nu i helgen då det var de sista dagarna för utställningen om Paolo Roversi, en italiensk modefotograf. Många av hans bilder har något mystiskt över sig. För mig var de inte uttalade modebilder såsom vi är vana vid att se dem på reklampelare eller i modetidskrifter, de är lite mer artistiska. Men samtidigt tyckte jag att det var lite för mycket naket, fast det som egentligen störde mig mest var att modellerna var för smala. En serie med stående nakna modeller tilltalade mig estetiskt sett — som om kropparnas konturer hade ritats med blyertspenna på vitt akvarellpapper — men serien var så lång att jag fick lite obehagliga tankar om fetischism. En liknande tudelad känsla fick jag med serien om modellen Natalia: i ett isolerad porträtt ser man en flicka med stora vilda ögon, men sedan förstår man med de andra bilderna att det egentligen handlar om en vuxen kvinna. Roversi gör också bilder som för tankarna till 1920-talet: dessa är lite mera drömlika, lite nostalgiska om en tid som försvunnit, men som fotografen kan återskapa genom mjuka ljusstämningar.

Utställning Paolo Roversi

Det fanns tre andra utställningar den här helgen.

Den ena handlade om den arabiska våren och visade bilder som Paul Hansen, Roger Turesson, Anders Hansson och Thomas Karlsson, fotografer på Dagens Nyheter, har tagit i Tunisien, Syrien, Libyen, Egypten, Bahrain och Jemen de senaste tre åren. Bilder som bevittnar om kaoset, förtvivlan, smärtan och sorgen, men också om hoppet och framtidstron.

Utställning Arabiska våren

 

En annan utställning visade bilder av Jill Greenberg: porträtt på gråtande barn, björnar, hästar och apor. Hennes bilder är för mig alltför retuscherade, ljuset alltför starkt och resultatet blir en sorts hyperrealism som inte alls är trovärdig. Foto behöver inte nödvändigtvis vara trovärdig för att bli bra, men här tyckte jag att det gick på något sätt lite för långt.

Utställning Jill Greenberg

 

Den sista utställningen (som jag egentligen såg först) var den jag tyckte bäst om: svartvita bilder av Elliott Erwitt, lite i stil med Cartier-Bresson (som i bilden med mannen som hoppar över en vattenpöl framför Eiffeltornet), men med glimten i ögat.

Utställning Elliot Erwitt

En del bilder är riktigt roliga och samtidigt tankeväckande: besökare på Versailles slott som verkar vara mer intresserade av ett verk som saknas på väggen, istället för dem som hänger kvar; en grupp män på något spanskt museum som flockas framför en målning med en naken kvinna, medan en ensam kvinna betraktar samma kvinna nu påklädd i tavlan bredvid; en grupp nakna människor som tecknar kroki av en påklädd kvinna, osv. Men framför allt är Erwitt en mästare på att se den lilla detaljen i ögonblicket som gör att bilden blir riktigt bra: en hägers vars kropp speglar formen på kranen intill; en flisa i ett bilfönster som täcker ena ögat på ett pojkansikte; två pumpor rätt placerade för att ”ersätta” brösten på kvinnan som sitter bakom; storpudeln som står lika bredbent på bakbenen som husse; mannen med bouledogansiktet på hustrappan. Erwitt har också gjort lite allvarligare bilder (som den med handfaten för vita och svarta människor, Jackie Kennedy på JFK:s begravning) eller romantiska (det kyssande paret i backspegeln). Min favoritbild är den med kvinnan iklädd hatt som blickar över New Yorks skyskrapor. Och så tycker jag om hans inställning till foto som konst och uttrycksmedel.

Citat Elliott Erwitt Citat Elliott Erwitt

 

Aktuella utställningar:

Arabiska våren, Fotografiska for life & Dagens Nyheter, t.o.m. 28 januari

Jill Greenberg, Works 2001-2011, t.o.m. 9 februari

Elliott Erwitt, 100+1, t.o.m. 2 mars

 

Kommande utställningar:

Johan Rheborg, Backstage, 17 januari—9 mars

Corinne Mercadier, Wicked Gravity, 17 januari—9 mars

Pieter ten Hoopen, Vittnesmål från Norra Kaukasus, 30 januari—23 februari

Julia Fullerton-Batten, Staged Reality, 14 februari—4 maj

 

Fransk version här

2013-års lektyr

A visit from the goon squad, Jennifer Egan#1 Huliganerna kommer på besök (2010, original titel: A visit from the goon squad) av Jennifer Egan

Tretton människor som på olika sätt är knutna till varandra berättar sin historia, sin syn på livet och tiden som går. Berättelserna går in i varandra så att man från det ena till det andra kapitel förstår hur de hänger ihop. Men det mest intressanta i den här romanen är att författaren använder olika skrivstilar för de olika personerna, stilar passar deras personlighet, den mest originella i Powerpointpresentation, så att man måste vända boken ett kvarts varv och bläddra ner och upp istället för från höger till vänster.

 

Why be happy when you could be normal, Jeanette Winterson#2 Varför vara lycklig när man kan vara normal? (2011, original titel: Why Be Happy When You Could Be Normal?) av Jeanette Winterson

I denna självbiografiska romanen berättar Winterson om sin barndom i en sträng frikyrklig arbetarfamilj. Hennes adoptivmamma, som hon kallar Mrs Winterson, är rent av en grym människa som inte drar sig för att förebrå flickan för allt möjligt. Hon förbjuder allt som kan likna nöjen, t.o.m. läsning, förutom den av Bibeln. Men det är ändå med hjälp av litteraturen som flickan hittar en väg ut, även om än inte helt oskadd, psykologiskt sett. Det hjälper inte att Jeanette fattar hellre tycke för flickor än för pojkar och hon utsätts, förgäves, för exorcism. Det hjälper inte heller att hon som vuxen klarar sig och blir författare. Adoptivmamman förmår helt enkelt inte vara glad för dotterns skull. En strimma ljus, hopp och mänsklighet tränger igenom allt elände när Jeanette hittar sin biologiska mamma.

 

En storm kom från paradiset, Johannes Anyuru#3 En storm kom från paradiset (2012) av Johannes Anyuru

Anyuru skriver om sin fars öde: född i Uganda, utbildad pilot i Grekland, fängslad, förhörd och torterad i Zambia, innan han till slut hamnade i Sverige. Historien i sig är fruktansvärd, men jag fatsnade inte alls och tog mig inte ens till hälften av boken. Jag vet inte om det är Anyurus skrivstil eller faderns för mig nästintill obefintliga personlighet, men jag blev inte alls berörd av de nästan 200 första sidorna.

 

1Q84, Haruki Murakami#4 1Q84 (volym 1 av 3) (2011, original titel: Ichi-kyū-hachi-yon) av Haruki Murakami

Murakami upptäckte jag när jag såg Norwegian Wood på bio. Jag slukade romanen efteråt och blev ännu mer gripen av berättelsen. Jag älskar Murakamis sätt att skriva och blev inte alls besviken av 1Q84, även om det skiljer sig ganska mycket från Norwegian Wood. Jag gillar hur han väver samman historien genom att varva kapitel om båda huvudrollsinnehavarna, Aomame och Tengo, den ena efter den andra. Jag gillar hans sätt att beskriva de olika personerna, med försynthet och stor integritet. Jag gillar den något surrealistiska atmosfären men känner mig ändå trygg som läsare. Jag håller nu på att läsa volym 2, jag har ingen aning om vart det hela ska leda till, men jag litar helt och hållet på Murakami.

 

1984, George Orwell#5 1984 (1949) av George Orwell

En klassiker som jag måste erkänna jag inte hade läst förut. Den har ingenting att göra med Murakamis 1Q84, förutom att titlarna påminner om varandra, men att jag läste dem i följd var ingen slump. Däremot var det en ren tillfällighet att det samtidigt uppdagades olika avlyssningsskandaler runt om i världen (det var i slutet av våren/början av sommaren). Utöver det här sammanhanget som gjorde romanen desto mer aktuell, tyckte jag att Orwell ställer intressanta etiska frågor: hur mycket bevakning kan vi tillåta, hur skulle vi själva reagera om vi blev ombedda att spionera på varandra, hur mycket vågar vi stå emot, skulle vi, under tortyr, orka låta bli att ange vänner och bekanta och därmed riskera livet?

 

The Great Gatsby, F. Scott Fitzgerald#6 Den Store Gatsby (1925, original titel: The Great Gatsby) de F. Scott Fitzgerald

Jag inledde sommaren med en annan klassiker, efter att ha sett filmen. Jag blev lika tagen av romanen som filmen. Både 1984 och Den Store Gatsby läste jag i originalspråk och jag tror att det gör mycket för att man som läsare ska kunna leva sig in i stämningarna. Kul också att inse att man klarar av att läsa en hel roman på engelska!

 

#7 Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig (2006)

#8 Kom och hälsa på mig om tusen år (2007)

#9 De från norr kommande leoparderna (2009)

#10 Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag (2012) av Bodil Malmsten

Malmsten är en av mina favorit svensk författare. Jag upptäckte henne med romanen Priset på vattnet i Finistère där kulturkrockarna gav mig många goda skratt, och sedan på teatern med Tryck stjärna, som jag tyckte var vansinnigt rolig i sin absurditet. Man hittar samma ton, ömsom blasé, ömsom bitter, ömsom cynisk, igen i hennes loggböcker och jag njöt verkligen av att förstå hennes referenser till dem franska och svenska kulturer. Den sista loggboken i serien Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig (2013), har jag ännu inte läst. Jag är också intresserad av att läsa Så gör jag — Konsten att skriva (2012).

Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, Bodil Malmsten  Kom och hälsa på mig om tusen år, Bodil Malmsten De från norr kommande leoparderna, Bodil Malmsten Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, Bodil Malmsten

Bodils Malmstens loggböcker läser man lätt och fort och snart fick jag plocka ur mina föräldrars bokhyllor: de två följande böcker blev riktigt fina upptäckter, om än väldigt olika.

 

Journal d'un corps, Daniel Pennac#11 Journal d’un corps (2012, En kropps dagbok [min översättning]) av Daniel Pennac, illustrerad av Manu Larcenet

En manlig kropp beskriver sitt liv från (nästan) vaggan till graven, men några avbrott här och där under årens lopp. Pennac excellerar i denna övning att inta en ovanlig synvinkel och skriver på ett ibland roligt, ibland rörande sätt, om alla upplevelser och känslor som en kropp som växer, lider, njuter och åldras går igenom.

 

Les insurrections singulières, Jeanne Benameur#12 Les insurrections singulières (2011, De säregna upproren [min översättning]) av Jeanne Benameur

Antoine, snart 40 år, blir arbetslös och singel och börjar tappa framtidshoppet när han träffar en granne till hans föräldrar. En fin vänskap växer helt förutsättningslöst mellan dem och Antoine tar sig genom depression via Brasilien och ett till fint möte. Benameur skriver lika bra om de filosofiska frågor som härrör från en arbetarklass i kris som om de existentiella dito som växer ur en människa i förvandling.

 

Gräset är mörkare på andra sidan, Kaj Korkea-aho#13 Gräset är mörkare på andra sidan (2012) av Kaj Korkea-aho

Fyra män som växte ihop som barn träffas igen i hembyn i Österbotten då sambon till en av dem dött i en bilolycka och ska begravas. Kapitel efter kapitel, skrivna utifrån olika perspektiv, växer fram historien om deras vänskap, dåtiden vävs samman med nutiden, verkligheten med mytologin, traumatiska upplevelser med irrationell rädsla. Den här romanen är lite av en uppväxthistoria, lite av en thriller, lite av en rysare. Och dessutom riktigt bra skrivet! Det var min första kontakt med den finlandssvenska litteraturen: väldigt positivt!

 

Aldermanns arvinge, Gabriella Håkansson#14 Aldermanns arvinge (2013) av Gabriella Håkansson

En historisk roman som utspelar sig i 1800-talets London och börjar på ett medryckande sätt med en dramatisk förlossningsscen i ett palats. Modern överlever inte, fadern dör ett tag senare och pojken, William, växer upp omgiven av en stor tjänstestab och uppfostras av faderns närmaste vänner, två äldre män som delade hans fascination för antiken. William blir helt besatt av Napoleon och Håkansson tar hos från de finare (och mindre fina) kvarteren i London hela vägen till Italien via Frankrike. Stundtals är historien spännande, mest tack vare den tyske mentorn, men den här 800-sidor långa romanen kunde gott ha skurits ned till hälften. Det svulstiga språket gjorde inte saken bättre. Fortsättningen kommer ut under 2014. Jag kommer INTE att läsa den.

 

Egenmäktig förfärande — en roman om kärlek, Lena Andersson#15 Egenmäktig förfärande — en roman om kärlek (2013) av Lena Andersson

En liten roman som beskriver hur Ester blir kär och rent av besatt av Hugo. Den slukade jag på mindre en än vecka. Andersson analyserar och sätter ord på känslor, funderingar och agerande på ett helt enastående sätt! Det blev många understrykningar! Man känner igen sig ganska många gånger: hur lätt det är att misstolka (eller ”övertolkar”) minsta lilla tecken (som egentligen inte är något tecken att prata om) bara för att man behöver det, för att klara av att leva vidare med en gnutta hopp. Lena Andersson träffar för övrigt helt rätt i sin definition av hoppet:

[quote]Hoppet är en parasit på människokroppen, och lever i fullskalig symbios med människohjärtat. Det räcker inte att sätt tvångströja på det och spärra in det i mörka skrymslen. Svältkost hjälper inte heller, parasiten kan inte sättas på vatten och bröd. Näringstillförseln måste strypas helt. Kan hoppet skaffa sig syra gör de det. Syret finns i ett felriktat adjektiv, ett förfluget adverb, en kompensatorisk gest av medkänsla, en kroppslig rörelse, ett leende, glansen i ett öga.[/quote]

 

Too Much Hapiness, Alice Munro#16 För mycket lycka (2009, original: Too Much Hapiness) av Alice Munro

Jag upptäckte Alice Munro för några år sedan med Kärlek, vänskap, hat. I För mycket lycka återfinna man hennes tillsynes enkla stil som beskriver situationer, stämningar och känslor med bara några få ord. Novellerna handlar egentligen inte alls om för mycket lycka; det handlar snarare om avsaknaden av lycka: våld, mord, olyckor, skilsmässor, sjukdom, osv. Men det blir aldrig dramatiskt hos Alice Munro. Över alla noveller ligger en sorts sorglig lugn som lämnar en med en matthetskänsla. Jag behövde ta en paus mellan varje novell. Den sista skiljer sig från de andra på så sätt att den är längre och baseras på verkligheten: även om den handlar om matematikern Sofia Kovalevskajas sista dagar är den lite mer hoppfull än de andra novellerna.

 

Väldigt sällan fin, Sami Said#17 Väldigt sällan fin (2012) av Sami Said

Först och främst blev jag berörd av författarens sätt att skriva, som jag kan tänka mig speglar hans modersmål (vilket gör det desto mer intressant för mig som älskar språk), med korta meningar och integrerade dialoger. Men sedan är historien väldigt bra också: Noha lämnar sin familj i Göteborg för att plugga vid Linköpings universitet. Han håller mest för sig själv och man förstår ganska snart att han har svårt att interreagera med andra människor, nästan på ett autistiskt sätt. Men Sami Said beskriver det med stor integritet och ömhet och man kan inte annat än att gilla Noha. Noha slits mellan sina föräldrar som uppmanar honom om att värna om sin ursprung — muslimsk eritrean — och de få svenska vänner han har. Noha vill egentligen bara bli lämnad i fred men så träffar han Fredrik, som konverterar till islam, och Anna, som fattar tycke för honom mer eller mindre mot hans vilja, fast han orkar inte göra så mycket motstånd. Och till slut inser han, när han är på besök i Eritrea efter farfaderns död, att han faktiskt saknar henne. Boken handlar om kulturkrockar, fördomar (från båda hållen), religion, etnicitet, integration, men framför handlar det om en ung man som försöker hitta sin identitet, sin plats och sin roll i familjen och samhället, en sorts invigningsroman.

 

 

Sammanfattningsvis ett bra läsår med riktigt fina upptäckter (#11, #12, #13, #15, #16, #17, svårt att säga vilken som var bäst), några favoritförfattare (#4, #7—10), två klassiker (#5 och #6) och bara två böcker svåra att ta sig igenom (#3 och #14). Nyheterna: att läsa på engelska och att läsa e-böcker. Men jag har inte gett upp pappret helt och hållet.

 

Fransk version här

Reklam och etik

Gamla Stan

En morgon medan jag äter frukost och läser Dagens Nyheter får jag syn på en helsidesannons som vid första anblicken inger förtroende. Med titeln ”vad vet DU om invandring och invandringspolitiken?” vill den lansera en ny bok som heter ”Invandring och mörkläggning”. Statistik från SCB staplas upp och jag förstår ganska snabbt författarnas budskap, som de försöker dölja under sken av vetenskaplig forskning. Det är uppenbart att siffrorna har tolkats i konspiratoriska avsikter.

Först blev jag förvånad över att DN valt att publicera denna allra minst politiskt inkorrekta annonsen, men kom fram till slut att Sverige är ett demokratiskt land med yttrandefrihet. Egentligen, om reklamen är betald, varför skulle man refusera den? Men vem har råd med en helsidesannons (30 000 kr, det är inte lite) och framför allt för en bok om detta ämne? Kort efter fick man reda på att det var en av författarna som betalade hur egen ficka. Jag kan ju tänka mig att det inte blir lätt att sälja den här boken på vilken bokhandel som helst. Bokförlaget (Debattförlaget) är inte så känd (bara 5 publikationer enligt dess hemsida), lite reklam kan behövas.

Jag behöver inte säga att annonsen gjorde skandal, och inte bara hos DN:s läsare. Tidningen kritiserades omedelbart på de sociala medierna Facebook och Twitter och redan dagen därpå hade många krönikörer reagerat i olika tidningar. Vilket är normalt tycker jag, jag förväntade mig inte någon annat. Det som störde mig lite var att man fokuserade på det att DN hade tjänat 30 000 kr på annonsen, inte på innehållet i annonsen eller i boken, som är minst sagt diskutabel. DN har svarat på kritiken förstås och förklarat sitt beslut: de hade först vägrat publicera annonsen i sin först utformning (som liknade för mycket en tidningsartikel) och sedan undersökt noggrant innehållet i texten, väl medvetna om att det var försåtligt och tvivelaktigt, men inte hatiskt eller öppet racistiskt. Så var de säkert även väl förbereda inför reaktionerna son inte lät sig väntas.

Några dagar senare publicerar i sin tur Svenskt Näringsliv en helsidesannons (och vips, 30 000 kr till i DN:s fickor!), som börjar med samma fråga och radar upp statistik som bevisar att invandring är en tillgång för den svenska ekonomin och framför allt, att de flesta invandrare inte lever på samhällets bekostnad (en tes som ofta används av främlingsfientliga). Jag uppskattade ärgning och applåderade Svenskt Näringslivs slagfärdighet. Och jag tackade DN för publicera denna annons! För om Sverige är ett demokratiskt land är det också viktigt att en tidning som säger sig vara politiskt oberoende balanserar debatten. För mig är det ett gott betyg ur journalistisk synpunkt. Betyg som höjdes några dagar senare när DN informerade att en tredje annons refuserats som ville bemöta den andra, eftersom den här debatten är för viktig för att föras på reklamsidorna, vilket stämmer med mitt förmenande.

Återstår då pengafrågan. Har DN sålt sin själ till djävulen genom att publicera den första annonsen? Är det mindre etiskt att göra reklam för smygrasistisk bok än för vin eller för vilken butik som helst? Frågan är värd att ställas och debatteras, men svaret är inte självklart. När allt kommer omkring är det viktigaste, enligt mig, hur DN hanterat controversen och jag tycker att de har klarat det med hedern i behåll.

 

Fransk version här

Rör inte mitt Luciatåg!

Gamla Stan

En skolrektor bestämde att årets luciatåget inte skulle innehålla några pepparkaksgubbar och tomtar, bara tärnor och stjärngossar. Vilket ramaskri det blev! En av föräldrarna påstod att hans pojke vägrade att ta på sig en klänning — som egentligen är ett särk… Många andra människor engagerade sig i frågan, bland annat på nätet, och kritiserade skolrektorn för att förstöra fina gamla svenska traditioner. Faktum är att pepparkaksgubbar och andra färgglada inslag i luciatåget är senare tillkomna. Rektorns avsikt är egentligen att gå tillbaka till det ursprungliga och på så sätt lära barnen vad den här traditionen handlar om. Hon ville ge luciatåget ett pedagogiskt innehåll, men möttes av ilska och okunskap.

Detta är ett praktexempel på att allt snack om traditioner och svenskhet ofta hamnar på fel spår. Det är inte ovanligt att de som hänvisar till tradition och nationalitet egentligen inte har någon susning om vad begreppen innebär. Detta borde vara en läxa för dem att förstå att traditioner och svenskhet är inga fasta fenomen utan utvecklas med tiden och berikas av olika egenskaper som kommer från olika håll. Och att det inte innebär någon fara.

Men rektorn höll emot, modigt och ståndaktigt. Till föräldrar som blev arga för att de inte blev involverade i arrangemanget svarade hon att föräldrar sällan blir tillfrågade om vad som händer i skolan. Skolan är inte föräldrarnas ansvar, på samma sätt som att barnens uppfostran inte är skolans. Dessutom kan jag tänka mig att om föräldrar blev tillfrågade om alla möjliga skolfrågor skulle det bli väldigt lite gensvar. Men med luciatåget är det minsann annorlunda. Så till den grad att man undrar vem tåget är till för: barnen eller föräldrarna?

Fransk version här

Konsertsommaren

Sommaren är en härlig årstid med sina utomhus musikfestivaler. Jag har kunnat njuta av det både i Frankrike och i Sverige.

 

Les Francofolies

I Frankrike blev det en ganska nostalgisk upplevelse med en konsert på Francofolies i La Rochelle, en festival som sedan mitten av 1980 programmerar det bästa som finns inom aktuell fransktalande musik. Jag var med om festivalens uppkomst, där såg jag och lyssnade på Higelin, Renaud, Stefan Eicher, Veronique Sanson, Souchon & Voulzy m.fr. Det var tider det. 🙂 I år åkte jag tillbaka till min barndoms trakter för att se min tonårsidol, Patrick Bruel, som öppnade festivalen den 12 juli.

Han föregicks av tre andra artister, som jag inte kände till eftersom jag inte riktigt följer vad som händer på den franska musikens fronten sedan jag flyttat till Sverige (förutom eventuellt de som jag redan känner till från tidigare). Men festivaler kan ofta vara ett tillfälle till fina upptäckter. Schweizaren Bastian Baker har dock inte lämnat några oförglömliga spår hos mig. Raphaël var för intim för den stora scenen på Saint-Jean-d’Acre stora torg (som vanligtvis tjänar som parkeringsplats); Jag tyckte om hans texter men inte om att han bytte gitarr för varje låt. Cali har imponerat mycket på mig! Jag tycker om hans texter, samhällstillvända, halvt ömsinta, halvt cyniska, och hans energi var utan gränser. En extraordinär artist som inte tröttnar på kontakten med publiken, en kontakt som blev rent av fysisk eftersom han kastade sig två gånger i folkmassan vars utsträckta armar han litade fullt på. Andra gången, i slutet av konserten, bar publiken honom genom hela torget och vidare längst upp på läktaren!

Cali aux Franco 2013 Raphaël aux Francos 2013

Patrick Bruels konsert överträffade mina förväntningar! Som varm anhängare är jag väl inte så objektiv, 😉 men återföreningen var väldigt lyckad! En blandning av äldre och nyare låtar, en potpourri med låtarna som ströks bort från programmet pga. tidsbrist (fyndigt!), vid pianot eller med gitarren, med musikerna bakom sig eller ensam, han var perfekt! Mellansnacket för att presentera vissa sånger var också mycket uppskattade. Men det som jag tyckte mest var kontakt med publiken. Och det var förstås ömsesidigt: vi blev lika rörda av honom som han av oss. Slutet på ”Les larmes de leurs pères” (”Deras fäders tårar”) förblir för mig en oförglömlig upplevelse med publikens röst förenad i en djup och gripande mumlande. Det var en starkt vacker ögonblick, i fullständig harmoni och samförstånd! (om än något störd av några hysteriska som inte kunde låta bli att skrika som under ”Bruelmania”-tiden…)

 

Patrick Bruel aux Franco 2013 Patrick Bruel aux Franco 2013

Patrick Bruel aux Franco 2013 Patrick Bruel aux Franco 2013

 

Min spellista på mina favorit sommarkonsert i år :

 

Stockholm Music & Arts

En annan parkeringsplats i Sverige, bakom Moderna museet på Skeppsholmen, tar emot sedan många år tillbaka en årlig festival. Förr var det Stockholm Jazz Festival, där jag upptäckte Laleh och haft förmånen att lyssna på Patty Smith (denna festival äger nu rum senare på hösten och på andra Stockholmsscener); nu är det Stockholm Music & Arts som regerar där i dagarna tre. Förra året tog jag bara en biljett, för Björks skull, som tyvärr gjorde mig besviken. I år tog jag passet för hela festivalen, 2, 3 och 4 augusti. Vädret var med på noterna, vilket är en väsentlig detalj.

Sthlm Music & Arts

Sthlm Music & Arts Bracelet du festival

Festivalen började med en diplomatisk incident sedan Sveriges konsulat i Turkiet vägrade bevilja visumtillstånd till syrien Omar Souleyman under förevändning att han kunde eventuellt ansöka om politisk asyl när han väl hade landat på svensk territorium… Arrangören Luger kämpade på och visumet beviljades till slut för spelningen på Way Out West i Göteborg en vecka senare.

 

Fredagen den 2 augusti

Goran Kajfeš Subtronic Arkestra

14:45 Goran Kajfeš Subtronic Arkestra (i stället för Omar Souleyman)

Mattias Alkbergs Begravning

16:15 Mattias Alkbergs Begravning

Diamanda Galas

17:45 Diamanda Galás

CocoRosie CocoRosie

19:15 CocoRosie påminner ibland om Björk (minus besvikelse tack och lov). Jag fann Bianca ”Coco” mer närvarande och hemma på scenen än systern Sierra ”Rosie”. Jag tyckte om att Bianca spelade harpa. Bland musikerna var det en ”human beatbox” som gjorde ett imponerande solonummer!

First Aid Kit

20:45 First Aid Kit, två andra syster som producerar bra skivor men som också förtjänar att ses på scen: Johanna är tydligen expert på att spela synt med fötterna och på headbanging. 🙂

Regina Spektor Regina Spektor

22:30 Regina Spektor var helt enkelt sublim! Denna lilla kvinna har en sådan närvaro på scenen! Det var rörande att höra henne förvånas över att publiken kände igen hennes låtar. Jag kommer utan tvekan att gå och lyssna på henne nästa gång hon uppträder på en av Stockholms scener.

Stand de nourriture au festival Sthlm Music & Arts Stand de nourriture au festival Sthlm Music & Arts

Lördagen den 3 augusti

Susanne Sundfør

14:15 Susanne Sundfør

Modern Fantazias

15:45 Modern Fantazias

Maia Hirasawa

17:30 Maia Hirasawa var en av sångerskorna, utöver Regina Spektor, som jag inte ville missa och hon gjorde mig inte heller besviken. Hennes senaste sångtexter om jordbävningen och tsunamin som drabbade Japans kust 2011 rör en djupt. Det gäller även  konsertens sista låt som handlar om en förlossningstrauma, ett ogönblick som borde ha varit lyckligt.

Coucher de soleil sur Skeppsholmen

19:00 Sofia Jannok besjunger samernas sak och de vackra samiska landskapen. Även mellansnacket var poetiskt.

Efterklang

20:30 Efterklang

Rodriguez

22:15 Rodriguez var kvällens mest efterlängtade artist, tack vare (eller på grund av?…) dokumentären Searching Sugar man. Vid tiden för konserten var jag kanske är an av de få som ännu inte hade sett den men det förhindrade mig inte från att bli rörd av hans prestation. Och jag blev desto mer förvånad när jag läste recensionerna dagen därpå och kommentarerna på de sociala media…

Jag förstår inte hur man kan förvänta sig att en 71-årig, nästan blind man, efter det liv han levt och inte längre van vid turnélivet, skulle kunna uppträda som en stjärna. Med tanke på omständigheterna tycker jag att han bjöd på en aktningsvärd konsert. Jag är glad att ha sett honom på scenen. Ty även om en ny skiva är planerad till hösten är jag tyvärr inte säker att han orkar med en turné till…

Glace Ben & Jerry Churros sucre/canelle  Arancini à la suédoise

 

Söndagen den 4 augusti

Lune

14:15 Lune

Mariam the Believer

15:45 Mariam the Believer

Billy Bragg

17:00 Billy Bragg kände jag inte alls till men jag gillade hans humor och hans militant sida med hjärtat till vänster.

Laura Mvula

18:45 Laura Mvula

En attendant Prince Pluie de confettis violets

20:30 Prince var festivalens STORA namn och som alla rockstjärnor spelade han diva. Total fotograferingsförbud (omöjligt att kontrollera med tanke på smartphones täthet bland publiken, som är svåra att beslagta i motsatts till stora kameror) och en timmes försening. Luger kunde gott och väl ha programmerat en artist till mellan Laura Mvula och Prince… Och när en medlem av bandet, 15 min före stjärnans ankomst på scenen, kom och sa till oss att de längtade efter att få spela för oss undrade vi vem de trodde de lurade. Det måste ha påverkat mitt humör för att jag tyckte inte så mycket om första delen av konserten.

Prince

Men efter pausen blev det bättre och vid slutet ångrade jag inte längre att jag kom. Vi ropade Prince in på scenen tre gånger, han kom tillbaka med samma energi varje gång och han lyckades verkligen entusiasmera publiken. Han vet att smickra publiken för att få den dit han vill, fast jag lätt mig inte luras så lätt, men det var svårt att inte låta sig bäras av den allmänna entusiasmen. Som en recension skrev dagen därpå är kanske Prince inte längre relevant, men det funkar ändå.

Festivalens spellista på Spotify :

 

Stockholm by night

Leonard Cohen

Sommarens sista konsert var inte utomhus och kunde ha lagts till en mindre sal, för en mer intim stämning med mannen med ”the golden voice”. Men det blev trots allt en oförglömlig erfarenhet: tre timmars musik, 28 låtar, med ca 9 500 andra personer. Jag älskar hans röst, hans humor, hans enkelhet, och jag blev imponerad av att han vid snart 79 års ålder fortfarande klarar sådana här prestationer.

Även musikerna bakom honom klarade mer än väl uppgiften. Javier Mas solo med bandurrian var helt enastående, vilket ni kan få en uppfattning av genom den här YouTube-videon:

Jag tyckte också om att han kunde tänka sig ta ett steg tillbaka och låta körsångarna uppföra hela nummer själva:

 

Spellista med de 28 låtarna från Leonard Cohens konsert :

Den svenska publiken

Jag måste säga att jag är lite förbryllad av den svenska publikens beteende. Den verkar till och med rent av apatisk ibland. Utan att vara den som hoppar högt och vrålar, kan jag inte låta bli att slå takten, dansa och sjunga, det är ju en del av konsertupplevelsen för mig, annars stannar jag hemma. Men svenskarna står nästan helt orörliga, eventuellt vaknar de till liv i slutet av konserten… Även på Princes konsert lovar jag att några stycken rörde sig inte ur fläcken! Då känner man sig lite dum när man börjar guppa på höfterna eller klappa händerna i takt. Svenskarna är artiga ändå: de applåderar när artisterna kommer på scenen och mellan låtarna men för övrigt är det inte särskilt spontana. Artisterna måste verkligen uppmuntra till att röra sig lite för att de ska göra det. Men i slutet av konserten brukar det bli många inropningar; artisterna blir säkert inte kloka på det … Jag skulle inte rekommendera Cali att kasta sig i folkmassan om han någon dag spelade i Sverige: inga armar skulle bära honom, han skulle helt enkelt ramla omkull…

Public suédois au soleil

Fransk version här