#1 Huliganerna kommer på besök (2010, original titel: A visit from the goon squad) av Jennifer Egan

Tretton människor som på olika sätt är knutna till varandra berättar sin historia, sin syn på livet och tiden som går. Berättelserna går in i varandra så att man från det ena till det andra kapitel förstår hur de hänger ihop. Men det mest intressanta i den här romanen är att författaren använder olika skrivstilar för de olika personerna, stilar passar deras personlighet, den mest originella i Powerpointpresentation, så att man måste vända boken ett kvarts varv och bläddra ner och upp istället för från höger till vänster.

#2 Varför vara lycklig när man kan vara normal? (2011, original titel: Why Be Happy When You Could Be Normal?) av Jeanette Winterson

I denna självbiografiska romanen berättar Winterson om sin barndom i en sträng frikyrklig arbetarfamilj. Hennes adoptivmamma, som hon kallar Mrs Winterson, är rent av en grym människa som inte drar sig för att förebrå flickan för allt möjligt. Hon förbjuder allt som kan likna nöjen, t.o.m. läsning, förutom den av Bibeln. Men det är ändå med hjälp av litteraturen som flickan hittar en väg ut, även om än inte helt oskadd, psykologiskt sett. Det hjälper inte att Jeanette fattar hellre tycke för flickor än för pojkar och hon utsätts, förgäves, för exorcism. Det hjälper inte heller att hon som vuxen klarar sig och blir författare. Adoptivmamman förmår helt enkelt inte vara glad för dotterns skull. En strimma ljus, hopp och mänsklighet tränger igenom allt elände när Jeanette hittar sin biologiska mamma.

#3 En storm kom från paradiset (2012) av Johannes Anyuru

Anyuru skriver om sin fars öde: född i Uganda, utbildad pilot i Grekland, fängslad, förhörd och torterad i Zambia, innan han till slut hamnade i Sverige. Historien i sig är fruktansvärd, men jag fatsnade inte alls och tog mig inte ens till hälften av boken. Jag vet inte om det är Anyurus skrivstil eller faderns för mig nästintill obefintliga personlighet, men jag blev inte alls berörd av de nästan 200 första sidorna.

#4 1Q84 (volym 1 av 3) (2011, original titel: Ichi-kyū-hachi-yon) av Haruki Murakami

Murakami upptäckte jag när jag såg Norwegian Wood på bio. Jag slukade romanen efteråt och blev ännu mer gripen av berättelsen. Jag älskar Murakamis sätt att skriva och blev inte alls besviken av 1Q84, även om det skiljer sig ganska mycket från Norwegian Wood. Jag gillar hur han väver samman historien genom att varva kapitel om båda huvudrollsinnehavarna, Aomame och Tengo, den ena efter den andra. Jag gillar hans sätt att beskriva de olika personerna, med försynthet och stor integritet. Jag gillar den något surrealistiska atmosfären men känner mig ändå trygg som läsare. Jag håller nu på att läsa volym 2, jag har ingen aning om vart det hela ska leda till, men jag litar helt och hållet på Murakami.

#5 1984 (1949) av George Orwell

En klassiker som jag måste erkänna jag inte hade läst förut. Den har ingenting att göra med Murakamis 1Q84, förutom att titlarna påminner om varandra, men att jag läste dem i följd var ingen slump. Däremot var det en ren tillfällighet att det samtidigt uppdagades olika avlyssningsskandaler runt om i världen (det var i slutet av våren/början av sommaren). Utöver det här sammanhanget som gjorde romanen desto mer aktuell, tyckte jag att Orwell ställer intressanta etiska frågor: hur mycket bevakning kan vi tillåta, hur skulle vi själva reagera om vi blev ombedda att spionera på varandra, hur mycket vågar vi stå emot, skulle vi, under tortyr, orka låta bli att ange vänner och bekanta och därmed riskera livet?

#6 Den Store Gatsby (1925, original titel: The Great Gatsby) de F. Scott Fitzgerald

Jag inledde sommaren med en annan klassiker, efter att ha sett filmen. Jag blev lika tagen av romanen som filmen. Både 1984 och Den Store Gatsby läste jag i originalspråk och jag tror att det gör mycket för att man som läsare ska kunna leva sig in i stämningarna. Kul också att inse att man klarar av att läsa en hel roman på engelska!

#7 Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig (2006)

#8 Kom och hälsa på mig om tusen år (2007)

#9 De från norr kommande leoparderna (2009)

#10 Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag (2012) av Bodil Malmsten

Malmsten är en av mina favorit svensk författare. Jag upptäckte henne med romanen Priset på vattnet i Finistère där kulturkrockarna gav mig många goda skratt, och sedan på teatern med Tryck stjärna, som jag tyckte var vansinnigt rolig i sin absurditet. Man hittar samma ton, ömsom blasé, ömsom bitter, ömsom cynisk, igen i hennes loggböcker och jag njöt verkligen av att förstå hennes referenser till dem franska och svenska kulturer. Den sista loggboken i serien Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig (2013), har jag ännu inte läst. Jag är också intresserad av att läsa Så gör jag — Konsten att skriva (2012).

Bodils Malmstens loggböcker läser man lätt och fort och snart fick jag plocka ur mina föräldrars bokhyllor: de två följande böcker blev riktigt fina upptäckter, om än väldigt olika.

#11 Journal d’un corps (2012, En kropps dagbok [min översättning]) av Daniel Pennac, illustrerad av Manu Larcenet

En manlig kropp beskriver sitt liv från (nästan) vaggan till graven, men några avbrott här och där under årens lopp. Pennac excellerar i denna övning att inta en ovanlig synvinkel och skriver på ett ibland roligt, ibland rörande sätt, om alla upplevelser och känslor som en kropp som växer, lider, njuter och åldras går igenom.

#12 Les insurrections singulières (2011, De säregna upproren [min översättning]) av Jeanne Benameur

Antoine, snart 40 år, blir arbetslös och singel och börjar tappa framtidshoppet när han träffar en granne till hans föräldrar. En fin vänskap växer helt förutsättningslöst mellan dem och Antoine tar sig genom depression via Brasilien och ett till fint möte. Benameur skriver lika bra om de filosofiska frågor som härrör från en arbetarklass i kris som om de existentiella dito som växer ur en människa i förvandling.

#13 Gräset är mörkare på andra sidan (2012) av Kaj Korkea-aho

Fyra män som växte ihop som barn träffas igen i hembyn i Österbotten då sambon till en av dem dött i en bilolycka och ska begravas. Kapitel efter kapitel, skrivna utifrån olika perspektiv, växer fram historien om deras vänskap, dåtiden vävs samman med nutiden, verkligheten med mytologin, traumatiska upplevelser med irrationell rädsla. Den här romanen är lite av en uppväxthistoria, lite av en thriller, lite av en rysare. Och dessutom riktigt bra skrivet! Det var min första kontakt med den finlandssvenska litteraturen: väldigt positivt!

#14 Aldermanns arvinge (2013) av Gabriella Håkansson

En historisk roman som utspelar sig i 1800-talets London och börjar på ett medryckande sätt med en dramatisk förlossningsscen i ett palats. Modern överlever inte, fadern dör ett tag senare och pojken, William, växer upp omgiven av en stor tjänstestab och uppfostras av faderns närmaste vänner, två äldre män som delade hans fascination för antiken. William blir helt besatt av Napoleon och Håkansson tar hos från de finare (och mindre fina) kvarteren i London hela vägen till Italien via Frankrike. Stundtals är historien spännande, mest tack vare den tyske mentorn, men den här 800-sidor långa romanen kunde gott ha skurits ned till hälften. Det svulstiga språket gjorde inte saken bättre. Fortsättningen kommer ut under 2014. Jag kommer INTE att läsa den.

#15 Egenmäktig förfärande — en roman om kärlek (2013) av Lena Andersson

En liten roman som beskriver hur Ester blir kär och rent av besatt av Hugo. Den slukade jag på mindre en än vecka. Andersson analyserar och sätter ord på känslor, funderingar och agerande på ett helt enastående sätt! Det blev många understrykningar! Man känner igen sig ganska många gånger: hur lätt det är att misstolka (eller ”övertolkar”) minsta lilla tecken (som egentligen inte är något tecken att prata om) bara för att man behöver det, för att klara av att leva vidare med en gnutta hopp. Lena Andersson träffar för övrigt helt rätt i sin definition av hoppet:

[quote]Hoppet är en parasit på människokroppen, och lever i fullskalig symbios med människohjärtat. Det räcker inte att sätt tvångströja på det och spärra in det i mörka skrymslen. Svältkost hjälper inte heller, parasiten kan inte sättas på vatten och bröd. Näringstillförseln måste strypas helt. Kan hoppet skaffa sig syra gör de det. Syret finns i ett felriktat adjektiv, ett förfluget adverb, en kompensatorisk gest av medkänsla, en kroppslig rörelse, ett leende, glansen i ett öga.[/quote]

#16 För mycket lycka (2009, original: Too Much Hapiness) av Alice Munro

Jag upptäckte Alice Munro för några år sedan med Kärlek, vänskap, hat. I För mycket lycka återfinna man hennes tillsynes enkla stil som beskriver situationer, stämningar och känslor med bara några få ord. Novellerna handlar egentligen inte alls om för mycket lycka; det handlar snarare om avsaknaden av lycka: våld, mord, olyckor, skilsmässor, sjukdom, osv. Men det blir aldrig dramatiskt hos Alice Munro. Över alla noveller ligger en sorts sorglig lugn som lämnar en med en matthetskänsla. Jag behövde ta en paus mellan varje novell. Den sista skiljer sig från de andra på så sätt att den är längre och baseras på verkligheten: även om den handlar om matematikern Sofia Kovalevskajas sista dagar är den lite mer hoppfull än de andra novellerna.

#17 Väldigt sällan fin (2012) av Sami Said

Först och främst blev jag berörd av författarens sätt att skriva, som jag kan tänka mig speglar hans modersmål (vilket gör det desto mer intressant för mig som älskar språk), med korta meningar och integrerade dialoger. Men sedan är historien väldigt bra också: Noha lämnar sin familj i Göteborg för att plugga vid Linköpings universitet. Han håller mest för sig själv och man förstår ganska snart att han har svårt att interreagera med andra människor, nästan på ett autistiskt sätt. Men Sami Said beskriver det med stor integritet och ömhet och man kan inte annat än att gilla Noha. Noha slits mellan sina föräldrar som uppmanar honom om att värna om sin ursprung — muslimsk eritrean — och de få svenska vänner han har. Noha vill egentligen bara bli lämnad i fred men så träffar han Fredrik, som konverterar till islam, och Anna, som fattar tycke för honom mer eller mindre mot hans vilja, fast han orkar inte göra så mycket motstånd. Och till slut inser han, när han är på besök i Eritrea efter farfaderns död, att han faktiskt saknar henne. Boken handlar om kulturkrockar, fördomar (från båda hållen), religion, etnicitet, integration, men framför handlar det om en ung man som försöker hitta sin identitet, sin plats och sin roll i familjen och samhället, en sorts invigningsroman.

Sammanfattningsvis ett bra läsår med riktigt fina upptäckter (#11, #12, #13, #15, #16, #17, svårt att säga vilken som var bäst), några favoritförfattare (#4, #7—10), två klassiker (#5 och #6) och bara två böcker svåra att ta sig igenom (#3 och #14). Nyheterna: att läsa på engelska och att läsa e-böcker. Men jag har inte gett upp pappret helt och hållet.

Fransk version här

En morgon medan jag äter frukost och läser Dagens Nyheter får jag syn på en helsidesannons som vid första anblicken inger förtroende. Med titeln ”vad vet DU om invandring och invandringspolitiken?” vill den lansera en ny bok som heter ”Invandring och mörkläggning”. Statistik från SCB staplas upp och jag förstår ganska snabbt författarnas budskap, som de försöker dölja under sken av vetenskaplig forskning. Det är uppenbart att siffrorna har tolkats i konspiratoriska avsikter.

Först blev jag förvånad över att DN valt att publicera denna allra minst politiskt inkorrekta annonsen, men kom fram till slut att Sverige är ett demokratiskt land med yttrandefrihet. Egentligen, om reklamen är betald, varför skulle man refusera den? Men vem har råd med en helsidesannons (30 000 kr, det är inte lite) och framför allt för en bok om detta ämne? Kort efter fick man reda på att det var en av författarna som betalade hur egen ficka. Jag kan ju tänka mig att det inte blir lätt att sälja den här boken på vilken bokhandel som helst. Bokförlaget (Debattförlaget) är inte så känd (bara 5 publikationer enligt dess hemsida), lite reklam kan behövas.

Jag behöver inte säga att annonsen gjorde skandal, och inte bara hos DN:s läsare. Tidningen kritiserades omedelbart på de sociala medierna Facebook och Twitter och redan dagen därpå hade många krönikörer reagerat i olika tidningar. Vilket är normalt tycker jag, jag förväntade mig inte någon annat. Det som störde mig lite var att man fokuserade på det att DN hade tjänat 30 000 kr på annonsen, inte på innehållet i annonsen eller i boken, som är minst sagt diskutabel. DN har svarat på kritiken förstås och förklarat sitt beslut: de hade först vägrat publicera annonsen i sin först utformning (som liknade för mycket en tidningsartikel) och sedan undersökt noggrant innehållet i texten, väl medvetna om att det var försåtligt och tvivelaktigt, men inte hatiskt eller öppet racistiskt. Så var de säkert även väl förbereda inför reaktionerna son inte lät sig väntas.

Några dagar senare publicerar i sin tur Svenskt Näringsliv en helsidesannons (och vips, 30 000 kr till i DN:s fickor!), som börjar med samma fråga och radar upp statistik som bevisar att invandring är en tillgång för den svenska ekonomin och framför allt, att de flesta invandrare inte lever på samhällets bekostnad (en tes som ofta används av främlingsfientliga). Jag uppskattade ärgning och applåderade Svenskt Näringslivs slagfärdighet. Och jag tackade DN för publicera denna annons! För om Sverige är ett demokratiskt land är det också viktigt att en tidning som säger sig vara politiskt oberoende balanserar debatten. För mig är det ett gott betyg ur journalistisk synpunkt. Betyg som höjdes några dagar senare när DN informerade att en tredje annons refuserats som ville bemöta den andra, eftersom den här debatten är för viktig för att föras på reklamsidorna, vilket stämmer med mitt förmenande.

Återstår då pengafrågan. Har DN sålt sin själ till djävulen genom att publicera den första annonsen? Är det mindre etiskt att göra reklam för smygrasistisk bok än för vin eller för vilken butik som helst? Frågan är värd att ställas och debatteras, men svaret är inte självklart. När allt kommer omkring är det viktigaste, enligt mig, hur DN hanterat controversen och jag tycker att de har klarat det med hedern i behåll.

Fransk version här

En skolrektor bestämde att årets luciatåget inte skulle innehålla några pepparkaksgubbar och tomtar, bara tärnor och stjärngossar. Vilket ramaskri det blev! En av föräldrarna påstod att hans pojke vägrade att ta på sig en klänning — som egentligen är ett särk… Många andra människor engagerade sig i frågan, bland annat på nätet, och kritiserade skolrektorn för att förstöra fina gamla svenska traditioner. Faktum är att pepparkaksgubbar och andra färgglada inslag i luciatåget är senare tillkomna. Rektorns avsikt är egentligen att gå tillbaka till det ursprungliga och på så sätt lära barnen vad den här traditionen handlar om. Hon ville ge luciatåget ett pedagogiskt innehåll, men möttes av ilska och okunskap.

Detta är ett praktexempel på att allt snack om traditioner och svenskhet ofta hamnar på fel spår. Det är inte ovanligt att de som hänvisar till tradition och nationalitet egentligen inte har någon susning om vad begreppen innebär. Detta borde vara en läxa för dem att förstå att traditioner och svenskhet är inga fasta fenomen utan utvecklas med tiden och berikas av olika egenskaper som kommer från olika håll. Och att det inte innebär någon fara.

Men rektorn höll emot, modigt och ståndaktigt. Till föräldrar som blev arga för att de inte blev involverade i arrangemanget svarade hon att föräldrar sällan blir tillfrågade om vad som händer i skolan. Skolan är inte föräldrarnas ansvar, på samma sätt som att barnens uppfostran inte är skolans. Dessutom kan jag tänka mig att om föräldrar blev tillfrågade om alla möjliga skolfrågor skulle det bli väldigt lite gensvar. Men med luciatåget är det minsann annorlunda. Så till den grad att man undrar vem tåget är till för: barnen eller föräldrarna?

Fransk version här

För att vinna lite tid har jag valt att resa nattetid. Jag åker från Paris till Gap med Intercity-nattåget, ombord på en liggvagn.

Jag har inte åkt nattåg på åratal. Jag brukade göra det med mina föräldrar och systrar, mellan La Rochelle och Antibes (linjen trafikeras inte längre idag), då vi skulle hälsa på min farföräldrar under jul- och nyårshelgerna. Med en familj på fem personer hände det ofta att vi hade hela kupén för oss själva och jag tyckte om att sov på den översta platsen. Jag sov aldrig djupt, men jag lät mig vaggad av ljudet av tåghjulen på rälsen, såsom en häst som galopperar genom natten. Ta-ga-da ta-ga-da ta-ga-da …

Det förlängda anhalten vid Marseilles tågstation väckte alltid mig mer än de andra stoppen, jag visste att den här stationen var en återvändsgränd och jag väntade in vagnarnas skutt när ett nytt lok hakades fast längs bak på tåget, som då blev täten, innan det sattes igen i rörelse, åt andra hållet.

I gryningen hälsade solen på oss i höjd med Fréjus. Outtröttligt beundrade jag medelhavslandskapet genom fönstret: gråa klippor, grågröna olivträd, intensivt gröna eukalyptus, glitterblå hav. Jag kände nästan den varma doften som utmärker den röda torra jorden.

Konstigt nog har jag inga minnen från returresorna.

Denna 13 juli på kvällen stiger jag ombord på nattåget som kommer att ta mig ill Gap lite före kl. 7 morgonen därpå. Min resväska är för tjock för att få plats under liggvagnplatsen; jag ställer den längst fram i vagnen i cykelrutan. Jag har bokat en plats längs ner i en kupé enbart för kvinnor. Hela vagnen verkar vara reserverad för kvinnor, även om det finns några barn, flickor och pojkar, tillsammans med sina mammor. Stämningen är lugn och kontakter knyts lätt mellan resenärerna. Jag tänker på ordet “systerskap”. Men jag får minimalt med utbyte med mitt resesällskap. Jag nöjer mig med att titta på förortslandskapet som tågar förbi innan jag lägger mig på min liggvagnplats och läser ett tag, och så släcker jag läslampan för natten.

Denna natt på tåget, såsom de under min barndom, sover jag inte riktigt djupt. Men jag ligger bekvämt och slumrar till, dagdrömmar blandar sig med halvvakna drömmar. Några gånger under natten stannar tåget lite längre, men inte för att byta lok. Runt 6-tiden meddelas den första anhalten av en kvinnlig röst, jag låter den passera innan jag reser mig för att fräscha upp mig lite grann. De andra kvinnorna i kupén verkar åka längre än jag; jag samlar ihop mina saker så diskret som möjligt och stänger försiktigt dörren bakom mig. Solen håller på att gå upp utanför fönstret och lyser upp Alpernas bergkam med sina orangegula strålar.

Fransk version här

Tågstationsbyte i Paris, mellan Montparnasse, efter återkomsten från La Rochelle med snabbtåget, och Austerlitz, inför avresan mot Gap med nattåget.

Idrottsväskan i rem över bröstkorgen, handväskan över högra axeln, resväskan i högra handen, ljudet från hjulen tolkar de olika underlagen: betong, asfalt, ventilationsspringor som släpper ut klordunster, avloppsbrunn. Jag fokuserar för mycket på att hitta 91:ans busshållplats för att låta mig hänföras av det brusande parislivet en lördagseftermiddag; den fuktiga julivärmen lägger sig mellan mitt livsrum och livet runt omkring.

I den fullsatta bussen är jag uppmärksam på hållplatserna som passerar förbi för att inte missa den vid Austerlitz tågstation. Vid ombordstigning såväl som avstigning blir jag erbjuden hjälp med resväskan, som jag gärna tar emot.

Austerlitz tågstation är i stort sett tom. En allvarlig tågolycka i Parisförorten kvällen innan orsakar stora störningar i tågtrafiken : de flesta är inställda, ankommande likaså avgående, men mitt tåg står med på anslagstavlan och kommer att åka! Jag suckar av lättnad …

Jag hittar ett eluttag för att ladda om mobilen. Jag sätter mig i väntrum under uppladdningstiden och njuter av det för en stor parisisk tågstation ovanliga lugnet. Noterna från ett piano gör stämningen en aning mer surrealistisk. Väntan på en och en halv timme ser ut att bli förvånansvärt fridfull.

Fransk version här

Mina franska semester utgör hädanefter en parentes i min svenska vardag.

Ju mer tid jag spenderar i Sverige, desto mer känner jag att jag tappar kontakten med Frankrike, dess språk, dess samhälle och dess invånare. Efter att ha levt 14 år i mitt adoptivland är jag numera en turist i mitt hemland. Jag känner mig inte riktigt rotlös, jag har aldrig känt mig väldigt djupt rotad varhelst… fram tills nu kanske. Min tillgivenhet för Sverige växer med åren, jag har alltid mått bra här och upphör inte att må bättre och bättre.

Jag känner alltid ett litet styng i hjärtat när jag vrider nyckeln i min lägenhets lås, när jag ska resa bort ett par veckor. Och ett till styng i hjärtat när flygplanet lyfter från Arlanda…

Min hjärna behöver alltid några timmar, ett dygn, för att ställa om från svenskt till franskt läge. Även om jag förstår vad flygvärdinnorna säger på franska är min första reflex att svara på svenska, eller ännu värre, på engelska…

Att höra talas franska runtomkring mig har pö om pö blivit exotiskt. Jag förstår vad som sägs, men det känns som att jag befinner mig i en bubbla. Som om jag inte tillhörde världen som omger mig. Bortkopplad.

Jag sitter på en bänk, i lindarnas skugga, försjunken i Bodil Malmstens värld, denna svenska författare som beskriver sitt liv mellan Frankrike och Sverige, mellan Vasastan och Finistère. Jag uppskattar att kunna förstå hennes referenser till båda världar, jag ler åt olika situationers absurditet och förstår kulturkrockarna.

Jag rymmer inombords till Sverige genom Bodil Malmstens ord. Samtidigt hör jag i närheten två patienter diskutera på franska med vitklädda sjukvårdare. Om jag var i ett helt främmande land skulle rösterna bara utgöra som ett bakgrundsljud och inte störa min läsning. Men min hjärna kan inte utesluta det ena språket.

En man som går ut med sin hund hälsar ”bonjour”, jag ler och svarar ”hej”… och känner mig plötsligt väldigt dum. Det finns ingen anledning egentligen: antigen har mannen knappt hört mitt svar och bara förutsätter att jag svarat artigt, eller har han hört och dragit slutsatsen att jag inte är fransyska. I vilket fall kan han inte ha tyckt att det var särskilt konstigt att jag svarade på ett annat språk, han kan ju inte känna till att jag är fransyska… Men också svenska. Mer svenska än fransyska. Någonting däremellan.

Jag iakttar mer än vad jag deltar när jag är i Frankrike. Som en utomstående. Som stannar på bänken. Som inte behöver åta sig mer än nödvändigt. Det är att bra sätt att hämta nya krafter. Att inte känna sig tvungen att reagerar på varje intryck på första kicken. Bara iaktta. Suga åt sig den omgivande luften, solvärmen, rösterna, fåglarnas pipande, köksdofterna, aktiviteterna runtomkring. Ta sig tid att iaktta. Bussarna som kör förbi, folk som lever sin vardag, livet som fortsätten i sin vanliga lunk, medan jag står kvar i min parentes…

Min kropp befinner sig i Frankrike. Mitt hjärta är kvar i Sverige. Och jag vet att det kommer att hoppa av glädje så fort som flygplanets hjul kommer att stöta mot landningsbanan i Arlanda.

Fransk version här