Hans Gedda på Nationalmuseum

I sin senaste utställning vänder Nationalmuseum på steken. Vanligtvis ställs äldre konst ut som kommenteras med modernare verk; den här gången visas modernt foto och kommenteras med äldre måleri. Utställningen heter Hans Gedda & mörkrets mästare. Hans Gedda är fotografen född 1942, ”geniet från Flen”. Mörkrets mästare syftar på caravaggisterna, europeiska konstnärer som målade i Caravaggios anda under 1600-talet.

Hans Gedda - utställning

Hans Gedda

Hans Gedda fick sin första kamera i tonåren av sin pappa. Det dröjde inte så länge innan han deltog i en fototävling 1957 och vann en bättre kamera, med vilken han tog ungdomsverken som man kan se i början av utställningen. Han fick ingen formell utbildning, utan började arbeta i mörkrummet på den renommerad Ateljé Uggla i Stockholm. Där lärde han sig hantverket av Rolf Winquist.

Porträtt av Hans Gedda

 

Porträtt av Hans Gedda Självporträtt av Hans Gedda

På 1970-talet arbetade han för olika tidskrifter och gjorde mode- och inredningsreportage och reklamfoto. I samband med dessa uppdrag passade han alltid på att göra egna porträtt, oftast mer personliga, alltid i svart/vitt, som inte publicerades då, men som idag kännetecknar hans stil. I de flesta fallen behåller han den svarta kanten från negativen: det var otänkbart för honom att beskära bilden i efterhand, utan det gjorde han redan i kameran. Han använder sig mest av Hasselblad-kameror och erkänner att han föredrar det fyrkantiga formatet.

 

Porträtt av Hans Gedda

Genom åren har han tagit många porträtt av mer eller mindre kända svenskar men han gjorde sig ett namn utomlands med porträtt av till exempel Andy Warhol, Al Jarreau eller Nelson Mandela. Nelson Mandela fick han ta foto på när denne avla sitt första utomlandsbesök efter fängelsetiden i Sverige. Den numera berömda bilden på frihetskämpen med knytnäven i pannan var det sista av serien, den sista på filmrullen — och den som skulle erövra världen med all sin slagkraft.

Carl XVI Gustavs porträtt av Hans Gedda

Då kungen Carl XVI Gustav fyllde 50 år fick Hans Gedda i uppdrag att ta de officiella porträtt. Men där också lyckades han förhandla sig till personliga porträtt. Några av dessa porträtt tillhör nu Nationalmuseums samling och ingår i Statens Porträttsamling. Det var så fotografen och museet kom i kontakt med varandra och en givande relation utvecklades. Samarbetet resulterade bland annat i ett mycket fint porträtt av Tomas Tranströmer — förmodligen mitt favorit foto av Hans Gedda. Poeten (sedermera Nobelpristagare) sitter i profil med ena handen vilande på ett bord, såsom ett porträtt från renässansen; en skalbagge får symbolisera hans intresse för insekter. Bilden andas lugn, anspråkslöshet, introspektion och integritet.

Tomas Tranströmer av Hans Gedda

Fram till för bara några år sedan jobbade Hans Gedda fortfarande analogt och framkallade sina bilder själv i sin studio i Stockholm. Idag fotar han även stilleben, som ibland kan te sig som porträtt. Till stilleben använder han föremål som han har samlat som rekvisita till sin porträtt under årens lopp. Från detta nya formspråk har har också börja uttrycka sig konstnärligt i skulptur. Fotografen som arbetade mest kommersiellt är egentligen en konstnär i ständig utveckling.

Stilleben och skulptur av Hans Gedda

 

[quote]

Geddas tio budord

Låt modellen alltid vara sig själv

Du skall gå nära

Du skall beskära i kameran

Hedra icke tekniken ty den kommer att stjälpa dig

Du ska inga andra gudar ha jämte dig

Ge fan i Mammon ty den gör dig medgörlig och insmickrande

Förbli amatör i ditt hjärta och professionell i din hjärna

Lita på din intuition

Tro inte på solen

Tro på dig själv

[/quote]

 

Mörkrets mästare — caravaggisterna

Från Hans Geddas svartvita är det bara ett steg till det caravaggisternas klärobskyr (chiarobscuro på italienska). Caravaggio (1571-1610) verkade bland annat i Rom där han utvecklade en realism med starka kontraster mellan ljus och skuggor. Han fick många efterföljare, s.k. caravaggisterna, som t. ex. Jusepe de Ribera (italienare), Francisco de Zurbarán (spanjor) eller Jacob Jordaens (flamländsk) som räknas bland de 24 konstnärer som visas i den andra delen av utställningen. Där presenterar ett trettiotal oljemålningar med både religiösa och profana motiv — alla mästerligt belyst av Jan Gouiedo! De religiösa motiv uppskattades inte alltid i den stilen av kyrkorna som hade beställt dem och hamnade ofta i privata samlingar, en av anledningarna till att de nu finns på olika museer runt om i världen. Vid sidan av lidande eremiter och helgon hänger spåkvinnor, porträtt, vanitas och stilleben.

Veronicas svetteduk av Francisco de Zurbaran

Det enda Georges de La Tour (fransman), en annan känd caravaggist, som Nationalmuseum äger kunde tyvärr inte ställas ut då det var utlånat till en utställning i Frankrike. Den målningen kommer ni istället att kunna se på utställningen Barockt! som kommer att äga rum på Kulturhuset från 5 april till 19 october.

Mörkrets mästare

Utställningen Hans Gedda & mörkrets mästare pågår t.o.m. 30 mars 2014.

 

Fransk version här

Hans Gedda au Nationalmuseum

Dans son exposition actuellement en cours, le Nationalmuseum de Stockholm a choisi d’inverser la chronologie. Au lieu d’exposer de l’art ancien et de le commenter avec des œuvres modernes, on montre cette fois-ci de la photographie contemporaine à laquelle se juxtapose des peintures du XVIIème siècle. L’exposition s’intitule Hans Gedda et les maîtres de l’obscurité. Hans Gedda est un photographe suédois né en 1962; les maîtres de l’obscurité sont les caravagesques, des peintres européens qui peignaient dans le style du Caravage.

 

Hans Gedda

Hans Gedda [prononcer ‘hanse yéda] reçut son premier appareil-photo de son père lorsqu’il avait 12 ans. Dès 1957, il gagna un concours photographique avec à la clé un meilleur appareil, avec lequel il prit ses œuvres de jeunesse que l’on voit au début de l’exposition. Il n’a pas suivi de formation photographique à proprement parler, à part le fait de travailler dans la chambre noire du célèbre Atelier Uggla à Stockholm. C’est là que Rolf Winquist lui appris le métier.

 

 

Dans les années 1970, il travailla pour divers magazines et faisait des reportages de mode et de déco, ainsi que de la photo publicitaire. À chacune de ses missions, il en profitait toujours pour prendre des portraits pour lui, bien souvent plus personnels, toujours en noir et blanc, qui n’étaient alors pas publiés, mais qui aujourd’hui caractérisent bien son style. La plupart du temps, il garde le cadre du négatif, car il lui est impensable de recadrer le motif après coup; selon lui, il faut le faire directement dans l’objectif. Il utilise le plus souvent des appareils Hasselblad et il se réclame plus volontiers du format carré.

Au fil des années, il a pris de nombreux portraits de Suédois plus ou moins connus, mais il s’est aussi fait un nom hors les frontières avec les portraits de Andy Warhol, Al Jarreau ou Nelson Mandela. Nelson Mandela avait choisi la Suède comme destination pour son premier voyage officiel à l’étranger après sa libération de prison et c’est dans ce contexte que Hans Gedda a eu l’occasion de faire une série de portrait. La photo désormais devenue icône où le pacifiste ferme le poing sur son front était la dernière de la série, la dernière du film — et celle qui allait conquérir le monde avec une force de frappe inouïe.

À l’occasion des 50 ans du roi Carl XVI Gustav, Hans Gedda fut chargé de prendre une série de portraits officiels. Là aussi, il réussit à négocier une série de portraits plus intimes, qui désormais appartiennent aux collections du Nationalmuseum et font partie de la Galerie nationale de portraits. C’est ainsi que débuta une relation fructueuse entre le photographe et le musée, qui résulta entre autre dans le très beau portrait de Tomas Tranströmer — probablement ma photo préférée de Hans Gedda. Dans une composition rappelant les portraits de la Renaissance, le poète (plus tard prix Nobel de littérature) est assis de profil, la main reposant sur la table; un scarabée symbolise son intérêt pour les insectes. Cette photo respire le calme, la modestie, l’introspection et l’intégrité.

Jusqu’à il y a seulement quelques années, Hans Gedda travaillait en argentique et développait lui-même ses photos dans son studio à Stockholm. Aujourd’hui, il compose aussi des natures mortes, qui bien souvent prennent des allures de portraits. Pour ces natures mortes, il utilise des objets qu’il a collectioné au cours des années et qui lui ont servi d’accessoires dans ses portraits. À partir de ce nouveau style, il a aussi commencé à s’exprimer sous forme de sculpture. Le photographe connu pour une activité plutôt commerciale est en fait un artiste qui ne cesse d’évoluer.

 

[quote]

Les dix commandants de Gedda :

Laisse le modèle être lui-même

Approches-toi

Cadres dans le viseur

Ne surestime pas la technique car elle te fera échouer

Tu n’auras d’autre dieu que toi-même

Fiche-toi de Mammon car elle te rendra conciliant et obséquieux

Reste amateur dans le coeur et professionnel dans la cervelle

Fais confiance à ton intuition

Ne crois pas au soleil

Crois en toi

[/quote]

 

 

Les maîtres de l’obscurité — les caravagesques

Du noir et blanc de Gedda au clair-obscur des caravagesques, il n’y a qu’un pas. Le Caravage (1571-161) était actif entre autre à Rome et développa un réalisme avec de forts contraste entre la lumière et les ombres. De nombreux artistes, les caravagesques, suivirent ses traces, par exemple José de Ribera (italien), Francisco de Zurbarán (espagnol) och Jacob Jordaens (flamand) qui comptent parmi les 24 artistes présents dans la deuxième partie de l’exposition. On peut y voir une trentaine d’huiles sur toile — magnifiquement éclairées par Jan Gouiedo ! — traitant de sujets religieux et profanes. Les motifs religieux n’étaient pas toujours très appréciés dans ce style par les églises qui les avaient commandités et ils finissaient bien souvent dans des collections privées, une des raisons pour lesquelles ils sont maintenant répartis dans des musées partout dans le monde. Les ermites et les saints en souffrance côtoient des diseuses de bonne aventure, des portraits, des vanités et des natures mortes.

Le voile de Véronique par Francisco de Zurbaran

Le seul Georges de La Tour, un autre caravagesque, que le Nationalmuseum possède ne fait malheureusement pas partir de l’exposition puisqu’il était prêté à un musée français, mais à la place vous pourrez le voir à la prochaine exposition du musée, Baroque!, à Kulturhuset, du 5 avril au 19 octobre.

 

L’exposition Hans Gedda et les maîtres de l’obscurité continue jusqu’au 30 mars 2014.

 

Version suédoise ici

Galette des rois x 2

Lors de mes vacances de Noël passées en France, j’ai trouvé deux livres et quelques magazines de recettes de cuisine, avec un thème d’actualité : celui de l’épiphanie. J’ai tout de suite eu envie d’en tester quelques-unes.
Pour me compliquer un peu plus la vie, je me suis lancée dans la confection de la pâte feuilletée pour la frangipane (au lieu d’en acheter de la toute-prête come j’ai fait auparavant). J’ai bien étudié cette vidéo très pédagogique du Meilleur du Chef pour comprendre le coup de main, et puis je me suis mise, la veille au soir.

Pâte feuilletée
Comme j’utilise un tapis à pâtisserie en silicone, je ne croyais pas qu’il était utile d’utiliser de farine pour le tourage, téméraire que je suis !… Mais quand j’ai vu que le beurre (j’ai pris du beurre normal) perçait à travers la pâte :-S j’ai vite compris mon erreur et m’en suis tenue aux conseils du chef, tout en croisant les doigts pour que la pâte tienne à la cuisson, sinon j’étais très mal barrée … Et j’ai eu de la chance car elle a tenu ! 🙂 Ma première pâte feuilletée maison, je ne suis pas peu fière ! 😀
Pâte feuilletée étalée FrangipaneDétail du bord de la frangipane Frangipane badigeonnée d'oeuf
La frangipane était faite de poudre d’amande sans crème pâtissière, mais avec des raisins et du rhum ; la recette conseillait 1 dl, mais je crois que la moitié aurait suffit : le goût était plutôt prononcé, même si c’était bon. La pâte feuilletée était délicieuse et je vous assure que je n’en n’achèterai plus jamais dans le commerce (à part si je suis vraiment très pressée). La différence est énorme ! Sans compter le sentiment de satisfaction de la faire soi-même. 🙂
Frangipane dans le four Détail du décor de la frangipane Frangipane à la sortie du four Frangipane et couronne
La galette briochée était aussi une première pour moi. Comme pour la pâte feuilletée, j’ai commencé la veille pour que la pâte lève la nuit au frais. Les deux couronnes ont bien levé la deuxième fois et le trou au milieu a disparu à la cuisson. 😉 Donc il y a des progrès à faire pour la prochaine fois sur ce plan là. Parfumées aux zestes de citron et d’orange, à l’eau de rose et à l’eau de fleur d’oranger, les effluves qui s’échappaient de ma cuisine était exquises !
Première levée de la brioche Mise en forme de la couronneDeuxième levée de la brioche Brioche à la sortie du four
Un petit truc que j’ai appris à cette occasion : filtrer l’œuf battu dans une passoire à thé avant de badigeonner les galettes des rois avant leur cuisson, ainsi on élimine les filaments. Ça prend un peu de temps, et ça n’est pas indispensable, mais ça vaut le coup.
Filtrer l'œuf battu
Rassembler des amis pour la dégustation était la chose la plus facile à faire. 🙂 Nous avons accompagné nos galettes de glögg à la pomme et de cidre et nous nous sommes régalés ! C’est à refaire, avec une autre sorte frangipane la prochaine fois bien sûr, car j’aime tester des saveurs différentes. 🙂
Brioche décorée Frangipane couronnée

Version suédoise ici

Kungskaka x 2

Jag har redan pratat om denna franska mattradition med ”kungskaka” till trettondagen. När jag var senast i Frankrike, under julen, hittade jag två bakböcker och några mattidskrifter som hade för tema denna då aktuella tradition. Jag fick lust att testa några av dem.
 
För att komplicera sakerna lite beslöt jag mig för att göra egen smördeg till ”frangipane”-kakan (istället för att köpa en färdig som jag har gjort förut). Jag studerade väl den här väldigt pedagogiska videon (som finns på en fransk hemsida, Meilleur du Chef) för att förstå handlaget och så satte jag igång, kvällen innan.


Eftersom jag använder mig av en bakmatta trodde jag inte att jag behövde använda något mjöl under kavlingen och vikningen, våghalsig som jag är!… Men när jag såg att smöret började tränga igenom degen :-S förstod jag mitt misstag och jag höll mig till chefens ord, samtidigt som jag höll tummarna för att degen skulle hålla vid gräddningen, annars var jag illa ute … Och jag har haft tur, för att den höll! 🙂 Min första hemmagjord smördeg, jag var inte lite stolt! 😀
  
Fyllningen (”frangipane”) var gjord av mandelmjöl, russin och rom; i receptet stod det 1 dl men jag tror att hälften hade gott kunna räcka: smaken var ganska kraftig om än god. Smördegen var utsökt och jag kan försäkra er om att jag hädanefter aldrig kommer att köpa den (förutom om jag har riktigt bråttom). Skillnaden är väldigt stor! För att inte tala om tillfredsställelse av att göra den själv. 🙂
   
Det finns en annan ”kungskaka” i Frankrike för trettondagen: i grova drag kan man säga att man äter ”frangipane” i norr, medan man föredrar en ”brioche” i söder (men man hittar dem överallt i bagerierna och livsmedelsbutikerna). Briochen var också en premiär för mig i år. Som för smördegen började jag kvällen innan för att degen skulle få jäsa kallt över natten. Det blev två kransar som jäste fint och vars hål bara försvann under gräddningen. 😉 Så där finns det förbättringsmöjligheter till nästa gång. De var smaksätta med citron- och apelsinskal, rosenvatten och apelsinblomvatten, så ni kan tänka er vilka ljuvliga dofter som fyllde mitt kök!
  
Jag lärde mig ett litet trick vid det här tillfället: att sila det vispade ägget genom en tesil innan man penslar kakorna strax innan det ska in i ugnen, på så sättet får man bort alla ”trådar”. Det tar lite tid, och inte helt nödvändigt, men det är värt det.

Att hitta vänner för avsmakningen var inte det svåraste ! 🙂 Till det drack vi äppelglögg och fransk cider, och det blev en sådan fest för smaklökarna ! Det får vi göra om, och med en annan fyllning till ”frangipane” förstås, för att jag gillar att testa nya smaker. 🙂
 
 

Fransk version här

Crème avocat-chocolat

Via le blog de ma copine Del (qui elle-même l’a dégoté chez Rose), j’ai découvert une recette très originale et à la fois on ne peut plus simple : une pâte à tartiner au chocolat et à l’avocat. Et comme j’aime expérimenter en cuisine, je n’ai pas pu me retenir : il fallait que j’essaye !

Crème avocat-chocolat ingrédients

Les ingrédients sont peu nombreux, bon marché et faciles à trouver. Dans le bol d’un mixer, mettez la chair d’1 avocat mûr, 2 c. à s. de cacao en poudre, 6 dattes fraîches (Deglet nour ou medjool) dénoyautées et coupées en petits morceaux et 1 c. à s. de miel. Mixez … dégustez … Je vous avais dit que c’était simple ! Sur du pain, de la brioche, ou tout bêtement à la petite cuillère — pourquoi compliquer les choses ? 😉

Crème avocat-chocolat dans le mixer

La consistance onctueuse de l’avocat se marie si bien avec l’amertume du chocolat qu’on se demande pourquoi on n’y a pas pensé plus tôt … Par contre, je crois que 4 dattes devraient suffire, c’était peut-être un peu trop sucré à mon goût. Ça se conserve très bien au réfrigérateur (non, je n’ai pas tout mangé d’un coup !) et le gros avantage c’est que l’avocat peut noircir autant qu’il veut, ça ne se voit pas ! 😛

 Crème avocat-chocolat sur du pain

Cette petite recette semble avoir le tour des blogs culinaires, car on la retrouve un peu partout, notamment, dans la cuisine de Kardemumma, qui elle remplace les dattes par un mélange de cannelle, cardamome, gingembre, clou de girofle, muscade. Je tenterais bien la prochaine fois car ce sont des épices que j’aime beaucoup !

Crème avocat-chocolat

Version suédoise här

Chokladavokadokräm

Genom min kompis Del (som i sin tur hittat det hos Rose) har jag upptäckt ett originellt och urenkelt recept: en choklad- och avokadokräm. Eftersom jag älskar att experimentera i köket kunde jag inte låta bli: jag var tvungen att prova!

Chokladavokadokräm ingredienser

Ingredienser är få, billiga och lätta att få tag på. Lägg i en mixerbehållare köttet från 1 mogen avokado, 2 msk kakao, 6 färska urkärnade dadlar (Deglet nour eller medjool) i små bitar och 1 msk honung. Mixa … njuta … Jag sa ju att det var enkelt! Bred på bröd eller ät bara som det är med en sked — varför komplicera det ? 😉

 Chokladavokadokräm i mixer

Avokadons lena konsistens gifter sig så fint med chokladens bitterhet, att man undrar varför man inte kommit på idén tidigare … Däremot tror jag att det skulle gott räcka med 4 dadlar, för det blev i min smak lite för söt. Det håller sig ett tag i kylskåpet utan problem (nej, jag åt inte allt på en gång!) och den största fördelen är att det syns inte att avokadon mörknar! 😛

Chokladavokadokräm på bröd

Det här lilla receptet verkar ha gått runt en del matbloggar, för man hittar det lite varstans, bland annat i Kardemummas kök, som ersätter dadlarna med en blandning av kanel, kardemumma, ingefära, nejlikor och muskotnöt. Jag tror jag låter mig frestas till nästa gång, för jag älskar dessa kryddor!

Chokladavokadokräm

Fransk version här

Fotografiska

Inom bara ett par år öppnades i Stockholm två nya konsthallar, privat ägda, i lika imponerande byggnader, nämligen Artipelag (2012) ute i Gustavsberg, på Hålluden, med den magnifika utemiljön, sommar som vinter, och Fotografiska (2010), bara 10 mins promenad från Slussen, med sin oöverträffliga utsikt över vattnet, Gamla stan, Skeppsholmen och Kastellholmen.

Fotografiska Fotografiskas entré

Till Fotografiska åker jag ofta: det beror på att det så lätt att ta sig dit och att utställningar byts ut ofta. Fotografiska har också mer generösa öppettider (söndag—onsdag 9-21, torsdag—lördag 9-23) och inträdet är lite billigare (120 kr) än på Artipelag. De senaste två åren har jag löst medlemskap på Fotografiska (för 495 kr/år) vilket gör att jag kommer in gratis (och får 10 % i restaurangen, rabatter i butiken och 5 % på fotokurserna — den dagen jag unnar mig den lyxen).

Utsikt från Fotografiska Utsikt från Fotografiska

På Fotografiska finns det alltid två till fyra fotoutställningar samtidigt (förutom den gången David LaChapelle ockuperade tullhusets alla tre våningar), vilket gör att det finns alltid något som jag har tyckt om. Sedan öppningen har det hunnits med ett trettiotal utställningar av väldigt skild karaktär: klassiskt foto, modefoto, dokumentärfoto, mer kommersiell foto, svart/vitt, färg, landskap, människo- och djurporträtt, ”photoshopat” eller inte, kända och mindre kända fotografer från olika nationaliteter… Utbudet är brett, kvalitén varierar. Men för mig är det viktigaste att jag lär mig mycket om foto, att blicken utvecklas, och att jag eventuellt inspireras. (Att vissa delar av Stockholms ”kultureliten” dissar Fotografika för att de inte ställer original konstverk och gör en del publikfriande utställningar bryr jag mig inte om.)

Utställning Cartier Bresson

Jag var där nu i helgen då det var de sista dagarna för utställningen om Paolo Roversi, en italiensk modefotograf. Många av hans bilder har något mystiskt över sig. För mig var de inte uttalade modebilder såsom vi är vana vid att se dem på reklampelare eller i modetidskrifter, de är lite mer artistiska. Men samtidigt tyckte jag att det var lite för mycket naket, fast det som egentligen störde mig mest var att modellerna var för smala. En serie med stående nakna modeller tilltalade mig estetiskt sett — som om kropparnas konturer hade ritats med blyertspenna på vitt akvarellpapper — men serien var så lång att jag fick lite obehagliga tankar om fetischism. En liknande tudelad känsla fick jag med serien om modellen Natalia: i ett isolerad porträtt ser man en flicka med stora vilda ögon, men sedan förstår man med de andra bilderna att det egentligen handlar om en vuxen kvinna. Roversi gör också bilder som för tankarna till 1920-talet: dessa är lite mera drömlika, lite nostalgiska om en tid som försvunnit, men som fotografen kan återskapa genom mjuka ljusstämningar.

Utställning Paolo Roversi

Det fanns tre andra utställningar den här helgen.

Den ena handlade om den arabiska våren och visade bilder som Paul Hansen, Roger Turesson, Anders Hansson och Thomas Karlsson, fotografer på Dagens Nyheter, har tagit i Tunisien, Syrien, Libyen, Egypten, Bahrain och Jemen de senaste tre åren. Bilder som bevittnar om kaoset, förtvivlan, smärtan och sorgen, men också om hoppet och framtidstron.

Utställning Arabiska våren

 

En annan utställning visade bilder av Jill Greenberg: porträtt på gråtande barn, björnar, hästar och apor. Hennes bilder är för mig alltför retuscherade, ljuset alltför starkt och resultatet blir en sorts hyperrealism som inte alls är trovärdig. Foto behöver inte nödvändigtvis vara trovärdig för att bli bra, men här tyckte jag att det gick på något sätt lite för långt.

Utställning Jill Greenberg

 

Den sista utställningen (som jag egentligen såg först) var den jag tyckte bäst om: svartvita bilder av Elliott Erwitt, lite i stil med Cartier-Bresson (som i bilden med mannen som hoppar över en vattenpöl framför Eiffeltornet), men med glimten i ögat.

Utställning Elliot Erwitt

En del bilder är riktigt roliga och samtidigt tankeväckande: besökare på Versailles slott som verkar vara mer intresserade av ett verk som saknas på väggen, istället för dem som hänger kvar; en grupp män på något spanskt museum som flockas framför en målning med en naken kvinna, medan en ensam kvinna betraktar samma kvinna nu påklädd i tavlan bredvid; en grupp nakna människor som tecknar kroki av en påklädd kvinna, osv. Men framför allt är Erwitt en mästare på att se den lilla detaljen i ögonblicket som gör att bilden blir riktigt bra: en hägers vars kropp speglar formen på kranen intill; en flisa i ett bilfönster som täcker ena ögat på ett pojkansikte; två pumpor rätt placerade för att ”ersätta” brösten på kvinnan som sitter bakom; storpudeln som står lika bredbent på bakbenen som husse; mannen med bouledogansiktet på hustrappan. Erwitt har också gjort lite allvarligare bilder (som den med handfaten för vita och svarta människor, Jackie Kennedy på JFK:s begravning) eller romantiska (det kyssande paret i backspegeln). Min favoritbild är den med kvinnan iklädd hatt som blickar över New Yorks skyskrapor. Och så tycker jag om hans inställning till foto som konst och uttrycksmedel.

Citat Elliott Erwitt Citat Elliott Erwitt

 

Aktuella utställningar:

Arabiska våren, Fotografiska for life & Dagens Nyheter, t.o.m. 28 januari

Jill Greenberg, Works 2001-2011, t.o.m. 9 februari

Elliott Erwitt, 100+1, t.o.m. 2 mars

 

Kommande utställningar:

Johan Rheborg, Backstage, 17 januari—9 mars

Corinne Mercadier, Wicked Gravity, 17 januari—9 mars

Pieter ten Hoopen, Vittnesmål från Norra Kaukasus, 30 januari—23 februari

Julia Fullerton-Batten, Staged Reality, 14 februari—4 maj

 

Fransk version här

Fotografiska

En l’espace de quelques années, deux nouveaux lieux d’expositions privés ont vue le jour, dans des bâtiments impressionnants, j’ai nommé Artipelag (en 2012) situé à Gustavsberg dans un milieu naturel magnifique, été comme hiver, et Fotografiska (en 2010) à deux pas de Slussen, avec une vue imprenable sur l’eau, la Vieille Ville, Skeppsholmen et Kastellholmen. Ce ne sont ni des musées dans le sens où ils n’ont pas de collections d’art, mais ni des galeries puisque les œuvres exposées ne sont pas à vendre.

Fotografiska Entrée du Fotografiska

Je vais souvent au Fotografiska, car il est très facile d’accès et qu’il propose de nombreuses expositions. Les horaires d’ouverture du Fotografiska sont aussi plus généreuses (dimanche—mercredi 9h-21h, jeudi—samedi 9h-23h) et l’entrée un peu moins chère (120 kr) qu’à Artipelag. Ces deux dernières années, je me suis procurée la carte à l’année (pour 495 kr) qui me permet d’y rentrer gratuitement (et de plus me donne 10 % au restaurant, des réductions dans la boutique et 5 % sur les cours de photos — le jour où je m’offrirai ce luxe).

Vue depuis le Fotografiska Vue depuis le Fotografiska

Au Fotografiska, il y a toujours deux à quatre expo-photo en même temps (à part la fois où David LaChapelle monopolisa les trois étages de cet ancien bâtiment des douanes), ce qui fait qu’il y a toujours quelque chose qui me plaît. Depuis l’ouverture, il y a eu une trentaine d’expositions de caractères très différents : photo classique, de mode, documentaire, ou plus commerciale, noir & blanc, couleur, des paysages, des portraits humains et animaux, ”photoshopés” ou pas, des photographes plus ou moins connus, de différentes nationalités … Le programme est étendu, la qualité varie. Mais le plus important pour moi est de me faire l’œil, d’apprendre, et d’être éventuellement inspirée. (Je me moque qu’une partie de l’ ”élite culturelle” stockholmoise critique le Fotografiska pour ne pas exposer des œuvres originales et faire des expos dans le seul but d’attirer du public.)

 Exposition Cartier Bresson

J’y étais le week-end dernier car c’était les derniers jours pour l’exposition de Paolo Roversi, un photographe de mode italien. La plupart de ses photos ont quelque chose de mystérieux en elles. Je ne trouvais pas qu’il s’agissait de photos de mode à proprement parlé, du moins pas telles que nous sommes habitués à les voir sur les affiches publicitaires ou dans les magazines, elles sont un peu plus artistiques. En même temps, je trouvais qu’il y avait un peu trop de nus, mais ce que me dérangeais le plus était en fait la minceur des modèles. Une série de nus debout m’a plu sur le plan esthétique — comme si les contours des corps avaient été dessinés au crayon sur papier d’aquarelle blanc — mais elle était si longue que ça m’a fait pensé au fétichisme et m’a mis un peu mal à l’aise. J’ai eu le même sentiment mitigé pour la série autour du modèle Natalia : dans un portrait isolé, on voit une fille aux grands yeux farouches, mais on comprend plus tard avec les autres photos qu’il s’agit en fait d’une femme adulte. Roversi fait aussi des photos qui font penser aux années 1920 : elles sont un peu plus oniriques, un peu nostalgiques d’un temps perdu, mais que le photographe peut re-créer à l’aide d’un éclairage tamisé.

 Exposition Paolo Roversi

Il y avait trois autres expositions ce week-end-là.

L’une traitait du printemps arabe et montrait des photos que Paul Hansen, Roger Turesson, Anders Hansson et Thomas Karlsson, photographes au journal Dagens Nyheter, ont pris en Tunisie, Syrie, Libye, Égypte, Bahrain et au Yémen ces trois dernières années. Des photos qui témoignent du chaos, du désespoir, de la douleur et du chagrin mais aussi de l’espoir et de la croyance en l’avenir.

Exposition Printemps arabe

L’autre montrait des photos de Jill Greenberg : des portraits d’enfants en pleurs, d’ours, de chevaux et de singes. Ses photos sont à mes yeux trop retouchées, la lumière est trop forte et résultent en un hyperréalisme qui n’est plus crédible. Je ne veux pas dire par là que la crédibilité fait forcément de la bonne photo, mais dans ce cas précis, j’ai trouvé que ça allait un peu trop loin.

Exposition Jill Greenberg

 

La dernière exposition (que j’ai en fait vue en premier) était celle que j’ai préférée : des photos en noir et blanc d’Elliott Erwitt, un peu dans le style de Cartier-Bresson (comme la photo de l’homme sautant au-dessus d’une flaque d’eau avec la Tour Eiffel en arrière-plan), mais avec pleins de petits clins d’oeil.

Exposition Elliot Erwitt

Certaines photos étaient vraiment marrantes et portaient en même temps à réflexion : des visiteurs au château de Versailles qui semblent plus intéressés par un tableau qui manque sur le mur que par ceux qui y sont; un groupe d’hommes dans un musée espagnol devant un tableau avec une femme dénudée, alors qu’une femme seule regarde la même femme habillé sur le tableau d’à côté ; un groupe d’hommes et de femmes nus qui dessinent un modèle habillé, etc. Mais Erwitt a surtout l’œil pour le petit détail qui donne toute sa qualité à une photo : le corps d’un héron dont la forme répond à celle d’un robinet ; un éclat sur une vitre de voiture qui couvre l’œil sur un visage de garçon ; deux courges bien placées comme pour ”remplacer” la poitrine de la femme assise derrière ; le grand caniche qui se tient debout sur les pâtes arrières de la même manière que son maître ; l’homme avec la figure de bouledogue français sur l’escalier d’une maison. Erwitt a aussi fait des photos un peu plus sérieuses (comme celle avec les lavabos réservés aux blancs et aux noirs, ou Jackie Kennedy à l’enterrement de JFK) ou romantiques (le reflet du couple s’embrassant dans le rétroviseur). Ma photo préférée est celle de la femme chapeautée se tournant vers les gratte-ciels de New York. Et j’aime aussi son approche de la photographie comme art et moyen d’expression.

Citation Elliott Erwitt Citation Elliott Erwitt

 

Expositions en cours:

The Arab Spring, Fotografiska for life & Dagens Nyheter, jusqu’au 28 janvier

Jill Greenberg, Works 2001-2011, jusqu’au 9 février

Elliott Erwitt, 100+1, jusqu’au 2 mars

 

Expositions à venir :

Johan Rheborg, Backstage, 17 janvier—9 mars

Corinne Mercadier, Wicked Gravity, 17 janvier—9 mars

Pieter ten Hoopen, Testimonies from the North Caucasus, 30 janvier—23 février

Julia Fullerton-Batten, Staged Reality, 14 février—4 mai

 

Version suédoise ici

La photo du mois : Un

Nikon D3000

Le premier thème de 2014 a été choisi par Guillaume :

[quote]

Un, donc, parce que janvier est le premier mois de l’année, parce que c’est le premier chiffre impair, parce que le chiffre évoque autant l’unité que l’unicité, donc ce qui est unique. On peut être un parce qu’on est un ensemble, ou un parce qu’on est seul, ou solitaire, ou que l’on se démarque d’un groupe ou de plusieurs autres. Un aussi parce que chacun publie une photo du mois, que l’on veut originale et ”unique”. Bien entendu, le chiffre peut prendre une connotation négative aussi.

[/quote]

 

J’ai fêté le Nouvel An toute seule, mais n’ayez pas pitié de moi, je ne me suis vraiment pas ennuyée ! Il est de coutume en Suède de tirer des feux d’artifice aux douze coups de minuit et depuis mon balcon situé au 7ème étage, je vous assure que j’étais aux premières loges ! Le spectacle a duré une bonne heure, et je ne savais plus où donner de la tête ! C’était impressionnant, merveilleux, extrordinaire, féérique ! Un des feux d’artifice a été tiré depuis le parking juste en bas de chez moi, je ne pouvais pas être plus près ! J’étais comme une gosse et j’aurais pu sauter de joie et applaudir, si je ne filmais pas en même temps ! 🙂 Je me sentais énormément privilégiée, comme si ce feu d’artifice n’était que pour moi.

C’est ce que je vous propose de visionner dans cette petite vidéo Instagram de 15 secondes. (J’ai essayé d’en tirer des images en faisant des captures d’écran, mais je ne suis pas parvenue à quelque chose de concluant.)

 

À la ”une” 😉 ce mois-ci, voici les nouveaux venus : Cécile Atch’oumGrenobloiseLaRouxMahlynTatafloTrousse cadette.

Mais n’oubliez pas non plus les ”habitués” du groupe :
A’icha, Agathe, Agnès, Akaieric, Alban, Alexinparis, Alice Wonderland, Angélique, Ann, Anne, Anne-Laure, AnneLaureT, Arwen, Ava, Béa, Bestofava, BiGBuGS, Blogoth67, Calamonique, Cara, Cécile – Une quadra, Cécile Atch’oum, Cekoline, Céline in Paris, CetO, Champagne, Chat bleu, Chloé, Christophe, Claire’s Blog, Cocosophie, Crearine, Cricriyom from Paris, Dame Skarlette, DelphineF, Dr. CaSo, dreamtravelshoot, E, El Padawan, Elodie, eSlovénie, Eurydice, Fanfan Raccoon, Filamots, FloRie, François le Niçois, Frédéric, Galinette, Gilsoub, Giselle 43, Gizeh, Grenobloise, Guillaume, hibiscus, Homeos-tasie, Hypeandcie, Ileana, InGrenoble, Isa de fromSide2Side, Isa ToutSimplement, Isaquarel, J’adore j’adhère, Josiane, Julie, KK-huète En Bretannie, Krn, La Dum, La Fille de l’Air, La Nantaise à Paris, LaRoux, Lau* des montagnes, Laulinea, Laurent Nicolas, Lavandine, Lavandine83, Les bonheurs d’Anne & Alex, LisaDeParis, Louisianne, Lucile et Rod, Lyonelk, magda627, Mahlyn, Mamysoren, Maria Graphia, Marie, Marie-Charlotte, MauriceMonAmour, Mes ptits plats, Mimireliton, MissCarole, Morgane Byloos Photography, Nicky, Nie, Oscara, Photo Tuto, Pica Moye, Pilisi, Pixeline, princesse Emalia, Renepaulhenry, Rythme Indigo, Sailortoshyo, SecretAiko, Sephiraph, Sophie Rififi, Stephane08, Tataflo, Testinaute, Thalie, The Parisienne, The Singapore Miminews, Thib, Ti’ Piment, Trousse cadette, Tuxana, Un jour, une vie, Une niçoise, Vanilla, Violette, Viviane, Wolverine, Woocares, Xoliv’, Zaza

 

Thèmes précédents :

2011
1. Juin : Clé2. Juillet : Fenêtre3. Août: Soleil4. Septembre : Promenons-nous dans les bois5. Octobre : Surnaturel6. Novembre : Au bout bout du monde7. Décembre : Bancs publics

2012
8. Janvier : Bulles9. Février : Mon rêve …10. Mars : Glace11. Avril : En travaux11. Mai : L’escalier12. Juin : Transparence13. Juillet : La vie en vert14. Août : Oh, my god!15. Septembre : Jeux de mains16. Octobre : Bienvenue chez moi !17. Novembre : Mon blog en une photo18. Décembre : Détail

2013
19. Janvier : Degré20. Février : Bleu21. Mars : Savoir22. Avril : Noir et blanc23. Mai : L’eau24. Juin : Le feu25. Juillet : Au ras du sol26. Août : Un objet27. Septembre : Mon lieu de vacances de l’été 201328. Octobre : Victoire29. Novembre : Ensemble30. Décembre : Bonheur

 

Mes photos du mois sur Pinterest

2013-års lektyr

A visit from the goon squad, Jennifer Egan#1 Huliganerna kommer på besök (2010, original titel: A visit from the goon squad) av Jennifer Egan

Tretton människor som på olika sätt är knutna till varandra berättar sin historia, sin syn på livet och tiden som går. Berättelserna går in i varandra så att man från det ena till det andra kapitel förstår hur de hänger ihop. Men det mest intressanta i den här romanen är att författaren använder olika skrivstilar för de olika personerna, stilar passar deras personlighet, den mest originella i Powerpointpresentation, så att man måste vända boken ett kvarts varv och bläddra ner och upp istället för från höger till vänster.

 

Why be happy when you could be normal, Jeanette Winterson#2 Varför vara lycklig när man kan vara normal? (2011, original titel: Why Be Happy When You Could Be Normal?) av Jeanette Winterson

I denna självbiografiska romanen berättar Winterson om sin barndom i en sträng frikyrklig arbetarfamilj. Hennes adoptivmamma, som hon kallar Mrs Winterson, är rent av en grym människa som inte drar sig för att förebrå flickan för allt möjligt. Hon förbjuder allt som kan likna nöjen, t.o.m. läsning, förutom den av Bibeln. Men det är ändå med hjälp av litteraturen som flickan hittar en väg ut, även om än inte helt oskadd, psykologiskt sett. Det hjälper inte att Jeanette fattar hellre tycke för flickor än för pojkar och hon utsätts, förgäves, för exorcism. Det hjälper inte heller att hon som vuxen klarar sig och blir författare. Adoptivmamman förmår helt enkelt inte vara glad för dotterns skull. En strimma ljus, hopp och mänsklighet tränger igenom allt elände när Jeanette hittar sin biologiska mamma.

 

En storm kom från paradiset, Johannes Anyuru#3 En storm kom från paradiset (2012) av Johannes Anyuru

Anyuru skriver om sin fars öde: född i Uganda, utbildad pilot i Grekland, fängslad, förhörd och torterad i Zambia, innan han till slut hamnade i Sverige. Historien i sig är fruktansvärd, men jag fatsnade inte alls och tog mig inte ens till hälften av boken. Jag vet inte om det är Anyurus skrivstil eller faderns för mig nästintill obefintliga personlighet, men jag blev inte alls berörd av de nästan 200 första sidorna.

 

1Q84, Haruki Murakami#4 1Q84 (volym 1 av 3) (2011, original titel: Ichi-kyū-hachi-yon) av Haruki Murakami

Murakami upptäckte jag när jag såg Norwegian Wood på bio. Jag slukade romanen efteråt och blev ännu mer gripen av berättelsen. Jag älskar Murakamis sätt att skriva och blev inte alls besviken av 1Q84, även om det skiljer sig ganska mycket från Norwegian Wood. Jag gillar hur han väver samman historien genom att varva kapitel om båda huvudrollsinnehavarna, Aomame och Tengo, den ena efter den andra. Jag gillar hans sätt att beskriva de olika personerna, med försynthet och stor integritet. Jag gillar den något surrealistiska atmosfären men känner mig ändå trygg som läsare. Jag håller nu på att läsa volym 2, jag har ingen aning om vart det hela ska leda till, men jag litar helt och hållet på Murakami.

 

1984, George Orwell#5 1984 (1949) av George Orwell

En klassiker som jag måste erkänna jag inte hade läst förut. Den har ingenting att göra med Murakamis 1Q84, förutom att titlarna påminner om varandra, men att jag läste dem i följd var ingen slump. Däremot var det en ren tillfällighet att det samtidigt uppdagades olika avlyssningsskandaler runt om i världen (det var i slutet av våren/början av sommaren). Utöver det här sammanhanget som gjorde romanen desto mer aktuell, tyckte jag att Orwell ställer intressanta etiska frågor: hur mycket bevakning kan vi tillåta, hur skulle vi själva reagera om vi blev ombedda att spionera på varandra, hur mycket vågar vi stå emot, skulle vi, under tortyr, orka låta bli att ange vänner och bekanta och därmed riskera livet?

 

The Great Gatsby, F. Scott Fitzgerald#6 Den Store Gatsby (1925, original titel: The Great Gatsby) de F. Scott Fitzgerald

Jag inledde sommaren med en annan klassiker, efter att ha sett filmen. Jag blev lika tagen av romanen som filmen. Både 1984 och Den Store Gatsby läste jag i originalspråk och jag tror att det gör mycket för att man som läsare ska kunna leva sig in i stämningarna. Kul också att inse att man klarar av att läsa en hel roman på engelska!

 

#7 Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig (2006)

#8 Kom och hälsa på mig om tusen år (2007)

#9 De från norr kommande leoparderna (2009)

#10 Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag (2012) av Bodil Malmsten

Malmsten är en av mina favorit svensk författare. Jag upptäckte henne med romanen Priset på vattnet i Finistère där kulturkrockarna gav mig många goda skratt, och sedan på teatern med Tryck stjärna, som jag tyckte var vansinnigt rolig i sin absurditet. Man hittar samma ton, ömsom blasé, ömsom bitter, ömsom cynisk, igen i hennes loggböcker och jag njöt verkligen av att förstå hennes referenser till dem franska och svenska kulturer. Den sista loggboken i serien Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig (2013), har jag ännu inte läst. Jag är också intresserad av att läsa Så gör jag — Konsten att skriva (2012).

Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, Bodil Malmsten  Kom och hälsa på mig om tusen år, Bodil Malmsten De från norr kommande leoparderna, Bodil Malmsten Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, Bodil Malmsten

Bodils Malmstens loggböcker läser man lätt och fort och snart fick jag plocka ur mina föräldrars bokhyllor: de två följande böcker blev riktigt fina upptäckter, om än väldigt olika.

 

Journal d'un corps, Daniel Pennac#11 Journal d’un corps (2012, En kropps dagbok [min översättning]) av Daniel Pennac, illustrerad av Manu Larcenet

En manlig kropp beskriver sitt liv från (nästan) vaggan till graven, men några avbrott här och där under årens lopp. Pennac excellerar i denna övning att inta en ovanlig synvinkel och skriver på ett ibland roligt, ibland rörande sätt, om alla upplevelser och känslor som en kropp som växer, lider, njuter och åldras går igenom.

 

Les insurrections singulières, Jeanne Benameur#12 Les insurrections singulières (2011, De säregna upproren [min översättning]) av Jeanne Benameur

Antoine, snart 40 år, blir arbetslös och singel och börjar tappa framtidshoppet när han träffar en granne till hans föräldrar. En fin vänskap växer helt förutsättningslöst mellan dem och Antoine tar sig genom depression via Brasilien och ett till fint möte. Benameur skriver lika bra om de filosofiska frågor som härrör från en arbetarklass i kris som om de existentiella dito som växer ur en människa i förvandling.

 

Gräset är mörkare på andra sidan, Kaj Korkea-aho#13 Gräset är mörkare på andra sidan (2012) av Kaj Korkea-aho

Fyra män som växte ihop som barn träffas igen i hembyn i Österbotten då sambon till en av dem dött i en bilolycka och ska begravas. Kapitel efter kapitel, skrivna utifrån olika perspektiv, växer fram historien om deras vänskap, dåtiden vävs samman med nutiden, verkligheten med mytologin, traumatiska upplevelser med irrationell rädsla. Den här romanen är lite av en uppväxthistoria, lite av en thriller, lite av en rysare. Och dessutom riktigt bra skrivet! Det var min första kontakt med den finlandssvenska litteraturen: väldigt positivt!

 

Aldermanns arvinge, Gabriella Håkansson#14 Aldermanns arvinge (2013) av Gabriella Håkansson

En historisk roman som utspelar sig i 1800-talets London och börjar på ett medryckande sätt med en dramatisk förlossningsscen i ett palats. Modern överlever inte, fadern dör ett tag senare och pojken, William, växer upp omgiven av en stor tjänstestab och uppfostras av faderns närmaste vänner, två äldre män som delade hans fascination för antiken. William blir helt besatt av Napoleon och Håkansson tar hos från de finare (och mindre fina) kvarteren i London hela vägen till Italien via Frankrike. Stundtals är historien spännande, mest tack vare den tyske mentorn, men den här 800-sidor långa romanen kunde gott ha skurits ned till hälften. Det svulstiga språket gjorde inte saken bättre. Fortsättningen kommer ut under 2014. Jag kommer INTE att läsa den.

 

Egenmäktig förfärande — en roman om kärlek, Lena Andersson#15 Egenmäktig förfärande — en roman om kärlek (2013) av Lena Andersson

En liten roman som beskriver hur Ester blir kär och rent av besatt av Hugo. Den slukade jag på mindre en än vecka. Andersson analyserar och sätter ord på känslor, funderingar och agerande på ett helt enastående sätt! Det blev många understrykningar! Man känner igen sig ganska många gånger: hur lätt det är att misstolka (eller ”övertolkar”) minsta lilla tecken (som egentligen inte är något tecken att prata om) bara för att man behöver det, för att klara av att leva vidare med en gnutta hopp. Lena Andersson träffar för övrigt helt rätt i sin definition av hoppet:

[quote]Hoppet är en parasit på människokroppen, och lever i fullskalig symbios med människohjärtat. Det räcker inte att sätt tvångströja på det och spärra in det i mörka skrymslen. Svältkost hjälper inte heller, parasiten kan inte sättas på vatten och bröd. Näringstillförseln måste strypas helt. Kan hoppet skaffa sig syra gör de det. Syret finns i ett felriktat adjektiv, ett förfluget adverb, en kompensatorisk gest av medkänsla, en kroppslig rörelse, ett leende, glansen i ett öga.[/quote]

 

Too Much Hapiness, Alice Munro#16 För mycket lycka (2009, original: Too Much Hapiness) av Alice Munro

Jag upptäckte Alice Munro för några år sedan med Kärlek, vänskap, hat. I För mycket lycka återfinna man hennes tillsynes enkla stil som beskriver situationer, stämningar och känslor med bara några få ord. Novellerna handlar egentligen inte alls om för mycket lycka; det handlar snarare om avsaknaden av lycka: våld, mord, olyckor, skilsmässor, sjukdom, osv. Men det blir aldrig dramatiskt hos Alice Munro. Över alla noveller ligger en sorts sorglig lugn som lämnar en med en matthetskänsla. Jag behövde ta en paus mellan varje novell. Den sista skiljer sig från de andra på så sätt att den är längre och baseras på verkligheten: även om den handlar om matematikern Sofia Kovalevskajas sista dagar är den lite mer hoppfull än de andra novellerna.

 

Väldigt sällan fin, Sami Said#17 Väldigt sällan fin (2012) av Sami Said

Först och främst blev jag berörd av författarens sätt att skriva, som jag kan tänka mig speglar hans modersmål (vilket gör det desto mer intressant för mig som älskar språk), med korta meningar och integrerade dialoger. Men sedan är historien väldigt bra också: Noha lämnar sin familj i Göteborg för att plugga vid Linköpings universitet. Han håller mest för sig själv och man förstår ganska snart att han har svårt att interreagera med andra människor, nästan på ett autistiskt sätt. Men Sami Said beskriver det med stor integritet och ömhet och man kan inte annat än att gilla Noha. Noha slits mellan sina föräldrar som uppmanar honom om att värna om sin ursprung — muslimsk eritrean — och de få svenska vänner han har. Noha vill egentligen bara bli lämnad i fred men så träffar han Fredrik, som konverterar till islam, och Anna, som fattar tycke för honom mer eller mindre mot hans vilja, fast han orkar inte göra så mycket motstånd. Och till slut inser han, när han är på besök i Eritrea efter farfaderns död, att han faktiskt saknar henne. Boken handlar om kulturkrockar, fördomar (från båda hållen), religion, etnicitet, integration, men framför handlar det om en ung man som försöker hitta sin identitet, sin plats och sin roll i familjen och samhället, en sorts invigningsroman.

 

 

Sammanfattningsvis ett bra läsår med riktigt fina upptäckter (#11, #12, #13, #15, #16, #17, svårt att säga vilken som var bäst), några favoritförfattare (#4, #7—10), två klassiker (#5 och #6) och bara två böcker svåra att ta sig igenom (#3 och #14). Nyheterna: att läsa på engelska och att läsa e-böcker. Men jag har inte gett upp pappret helt och hållet.

 

Fransk version här