Hans Gedda på Nationalmuseum

I sin senaste utställning vänder Nationalmuseum på steken. Vanligtvis ställs äldre konst ut som kommenteras med modernare verk; den här gången visas modernt foto och kommenteras med äldre måleri. Utställningen heter Hans Gedda & mörkrets mästare. Hans Gedda är fotografen född 1942, ”geniet från Flen”. Mörkrets mästare syftar på caravaggisterna, europeiska konstnärer som målade i Caravaggios anda under 1600-talet.

Hans Gedda - utställning

Hans Gedda

Hans Gedda fick sin första kamera i tonåren av sin pappa. Det dröjde inte så länge innan han deltog i en fototävling 1957 och vann en bättre kamera, med vilken han tog ungdomsverken som man kan se i början av utställningen. Han fick ingen formell utbildning, utan började arbeta i mörkrummet på den renommerad Ateljé Uggla i Stockholm. Där lärde han sig hantverket av Rolf Winquist.

Porträtt av Hans Gedda

 

Porträtt av Hans Gedda Självporträtt av Hans Gedda

På 1970-talet arbetade han för olika tidskrifter och gjorde mode- och inredningsreportage och reklamfoto. I samband med dessa uppdrag passade han alltid på att göra egna porträtt, oftast mer personliga, alltid i svart/vitt, som inte publicerades då, men som idag kännetecknar hans stil. I de flesta fallen behåller han den svarta kanten från negativen: det var otänkbart för honom att beskära bilden i efterhand, utan det gjorde han redan i kameran. Han använder sig mest av Hasselblad-kameror och erkänner att han föredrar det fyrkantiga formatet.

 

Porträtt av Hans Gedda

Genom åren har han tagit många porträtt av mer eller mindre kända svenskar men han gjorde sig ett namn utomlands med porträtt av till exempel Andy Warhol, Al Jarreau eller Nelson Mandela. Nelson Mandela fick han ta foto på när denne avla sitt första utomlandsbesök efter fängelsetiden i Sverige. Den numera berömda bilden på frihetskämpen med knytnäven i pannan var det sista av serien, den sista på filmrullen — och den som skulle erövra världen med all sin slagkraft.

Carl XVI Gustavs porträtt av Hans Gedda

Då kungen Carl XVI Gustav fyllde 50 år fick Hans Gedda i uppdrag att ta de officiella porträtt. Men där också lyckades han förhandla sig till personliga porträtt. Några av dessa porträtt tillhör nu Nationalmuseums samling och ingår i Statens Porträttsamling. Det var så fotografen och museet kom i kontakt med varandra och en givande relation utvecklades. Samarbetet resulterade bland annat i ett mycket fint porträtt av Tomas Tranströmer — förmodligen mitt favorit foto av Hans Gedda. Poeten (sedermera Nobelpristagare) sitter i profil med ena handen vilande på ett bord, såsom ett porträtt från renässansen; en skalbagge får symbolisera hans intresse för insekter. Bilden andas lugn, anspråkslöshet, introspektion och integritet.

Tomas Tranströmer av Hans Gedda

Fram till för bara några år sedan jobbade Hans Gedda fortfarande analogt och framkallade sina bilder själv i sin studio i Stockholm. Idag fotar han även stilleben, som ibland kan te sig som porträtt. Till stilleben använder han föremål som han har samlat som rekvisita till sin porträtt under årens lopp. Från detta nya formspråk har har också börja uttrycka sig konstnärligt i skulptur. Fotografen som arbetade mest kommersiellt är egentligen en konstnär i ständig utveckling.

Stilleben och skulptur av Hans Gedda

 

[quote]

Geddas tio budord

Låt modellen alltid vara sig själv

Du skall gå nära

Du skall beskära i kameran

Hedra icke tekniken ty den kommer att stjälpa dig

Du ska inga andra gudar ha jämte dig

Ge fan i Mammon ty den gör dig medgörlig och insmickrande

Förbli amatör i ditt hjärta och professionell i din hjärna

Lita på din intuition

Tro inte på solen

Tro på dig själv

[/quote]

 

Mörkrets mästare — caravaggisterna

Från Hans Geddas svartvita är det bara ett steg till det caravaggisternas klärobskyr (chiarobscuro på italienska). Caravaggio (1571-1610) verkade bland annat i Rom där han utvecklade en realism med starka kontraster mellan ljus och skuggor. Han fick många efterföljare, s.k. caravaggisterna, som t. ex. Jusepe de Ribera (italienare), Francisco de Zurbarán (spanjor) eller Jacob Jordaens (flamländsk) som räknas bland de 24 konstnärer som visas i den andra delen av utställningen. Där presenterar ett trettiotal oljemålningar med både religiösa och profana motiv — alla mästerligt belyst av Jan Gouiedo! De religiösa motiv uppskattades inte alltid i den stilen av kyrkorna som hade beställt dem och hamnade ofta i privata samlingar, en av anledningarna till att de nu finns på olika museer runt om i världen. Vid sidan av lidande eremiter och helgon hänger spåkvinnor, porträtt, vanitas och stilleben.

Veronicas svetteduk av Francisco de Zurbaran

Det enda Georges de La Tour (fransman), en annan känd caravaggist, som Nationalmuseum äger kunde tyvärr inte ställas ut då det var utlånat till en utställning i Frankrike. Den målningen kommer ni istället att kunna se på utställningen Barockt! som kommer att äga rum på Kulturhuset från 5 april till 19 october.

Mörkrets mästare

Utställningen Hans Gedda & mörkrets mästare pågår t.o.m. 30 mars 2014.

 

Fransk version här

Fotografiska

Inom bara ett par år öppnades i Stockholm två nya konsthallar, privat ägda, i lika imponerande byggnader, nämligen Artipelag (2012) ute i Gustavsberg, på Hålluden, med den magnifika utemiljön, sommar som vinter, och Fotografiska (2010), bara 10 mins promenad från Slussen, med sin oöverträffliga utsikt över vattnet, Gamla stan, Skeppsholmen och Kastellholmen.

Fotografiska Fotografiskas entré

Till Fotografiska åker jag ofta: det beror på att det så lätt att ta sig dit och att utställningar byts ut ofta. Fotografiska har också mer generösa öppettider (söndag—onsdag 9-21, torsdag—lördag 9-23) och inträdet är lite billigare (120 kr) än på Artipelag. De senaste två åren har jag löst medlemskap på Fotografiska (för 495 kr/år) vilket gör att jag kommer in gratis (och får 10 % i restaurangen, rabatter i butiken och 5 % på fotokurserna — den dagen jag unnar mig den lyxen).

Utsikt från Fotografiska Utsikt från Fotografiska

På Fotografiska finns det alltid två till fyra fotoutställningar samtidigt (förutom den gången David LaChapelle ockuperade tullhusets alla tre våningar), vilket gör att det finns alltid något som jag har tyckt om. Sedan öppningen har det hunnits med ett trettiotal utställningar av väldigt skild karaktär: klassiskt foto, modefoto, dokumentärfoto, mer kommersiell foto, svart/vitt, färg, landskap, människo- och djurporträtt, ”photoshopat” eller inte, kända och mindre kända fotografer från olika nationaliteter… Utbudet är brett, kvalitén varierar. Men för mig är det viktigaste att jag lär mig mycket om foto, att blicken utvecklas, och att jag eventuellt inspireras. (Att vissa delar av Stockholms ”kultureliten” dissar Fotografika för att de inte ställer original konstverk och gör en del publikfriande utställningar bryr jag mig inte om.)

Utställning Cartier Bresson

Jag var där nu i helgen då det var de sista dagarna för utställningen om Paolo Roversi, en italiensk modefotograf. Många av hans bilder har något mystiskt över sig. För mig var de inte uttalade modebilder såsom vi är vana vid att se dem på reklampelare eller i modetidskrifter, de är lite mer artistiska. Men samtidigt tyckte jag att det var lite för mycket naket, fast det som egentligen störde mig mest var att modellerna var för smala. En serie med stående nakna modeller tilltalade mig estetiskt sett — som om kropparnas konturer hade ritats med blyertspenna på vitt akvarellpapper — men serien var så lång att jag fick lite obehagliga tankar om fetischism. En liknande tudelad känsla fick jag med serien om modellen Natalia: i ett isolerad porträtt ser man en flicka med stora vilda ögon, men sedan förstår man med de andra bilderna att det egentligen handlar om en vuxen kvinna. Roversi gör också bilder som för tankarna till 1920-talet: dessa är lite mera drömlika, lite nostalgiska om en tid som försvunnit, men som fotografen kan återskapa genom mjuka ljusstämningar.

Utställning Paolo Roversi

Det fanns tre andra utställningar den här helgen.

Den ena handlade om den arabiska våren och visade bilder som Paul Hansen, Roger Turesson, Anders Hansson och Thomas Karlsson, fotografer på Dagens Nyheter, har tagit i Tunisien, Syrien, Libyen, Egypten, Bahrain och Jemen de senaste tre åren. Bilder som bevittnar om kaoset, förtvivlan, smärtan och sorgen, men också om hoppet och framtidstron.

Utställning Arabiska våren

 

En annan utställning visade bilder av Jill Greenberg: porträtt på gråtande barn, björnar, hästar och apor. Hennes bilder är för mig alltför retuscherade, ljuset alltför starkt och resultatet blir en sorts hyperrealism som inte alls är trovärdig. Foto behöver inte nödvändigtvis vara trovärdig för att bli bra, men här tyckte jag att det gick på något sätt lite för långt.

Utställning Jill Greenberg

 

Den sista utställningen (som jag egentligen såg först) var den jag tyckte bäst om: svartvita bilder av Elliott Erwitt, lite i stil med Cartier-Bresson (som i bilden med mannen som hoppar över en vattenpöl framför Eiffeltornet), men med glimten i ögat.

Utställning Elliot Erwitt

En del bilder är riktigt roliga och samtidigt tankeväckande: besökare på Versailles slott som verkar vara mer intresserade av ett verk som saknas på väggen, istället för dem som hänger kvar; en grupp män på något spanskt museum som flockas framför en målning med en naken kvinna, medan en ensam kvinna betraktar samma kvinna nu påklädd i tavlan bredvid; en grupp nakna människor som tecknar kroki av en påklädd kvinna, osv. Men framför allt är Erwitt en mästare på att se den lilla detaljen i ögonblicket som gör att bilden blir riktigt bra: en hägers vars kropp speglar formen på kranen intill; en flisa i ett bilfönster som täcker ena ögat på ett pojkansikte; två pumpor rätt placerade för att ”ersätta” brösten på kvinnan som sitter bakom; storpudeln som står lika bredbent på bakbenen som husse; mannen med bouledogansiktet på hustrappan. Erwitt har också gjort lite allvarligare bilder (som den med handfaten för vita och svarta människor, Jackie Kennedy på JFK:s begravning) eller romantiska (det kyssande paret i backspegeln). Min favoritbild är den med kvinnan iklädd hatt som blickar över New Yorks skyskrapor. Och så tycker jag om hans inställning till foto som konst och uttrycksmedel.

Citat Elliott Erwitt Citat Elliott Erwitt

 

Aktuella utställningar:

Arabiska våren, Fotografiska for life & Dagens Nyheter, t.o.m. 28 januari

Jill Greenberg, Works 2001-2011, t.o.m. 9 februari

Elliott Erwitt, 100+1, t.o.m. 2 mars

 

Kommande utställningar:

Johan Rheborg, Backstage, 17 januari—9 mars

Corinne Mercadier, Wicked Gravity, 17 januari—9 mars

Pieter ten Hoopen, Vittnesmål från Norra Kaukasus, 30 januari—23 februari

Julia Fullerton-Batten, Staged Reality, 14 februari—4 maj

 

Fransk version här

Konsertsommaren

Sommaren är en härlig årstid med sina utomhus musikfestivaler. Jag har kunnat njuta av det både i Frankrike och i Sverige.

 

Les Francofolies

I Frankrike blev det en ganska nostalgisk upplevelse med en konsert på Francofolies i La Rochelle, en festival som sedan mitten av 1980 programmerar det bästa som finns inom aktuell fransktalande musik. Jag var med om festivalens uppkomst, där såg jag och lyssnade på Higelin, Renaud, Stefan Eicher, Veronique Sanson, Souchon & Voulzy m.fr. Det var tider det. 🙂 I år åkte jag tillbaka till min barndoms trakter för att se min tonårsidol, Patrick Bruel, som öppnade festivalen den 12 juli.

Han föregicks av tre andra artister, som jag inte kände till eftersom jag inte riktigt följer vad som händer på den franska musikens fronten sedan jag flyttat till Sverige (förutom eventuellt de som jag redan känner till från tidigare). Men festivaler kan ofta vara ett tillfälle till fina upptäckter. Schweizaren Bastian Baker har dock inte lämnat några oförglömliga spår hos mig. Raphaël var för intim för den stora scenen på Saint-Jean-d’Acre stora torg (som vanligtvis tjänar som parkeringsplats); Jag tyckte om hans texter men inte om att han bytte gitarr för varje låt. Cali har imponerat mycket på mig! Jag tycker om hans texter, samhällstillvända, halvt ömsinta, halvt cyniska, och hans energi var utan gränser. En extraordinär artist som inte tröttnar på kontakten med publiken, en kontakt som blev rent av fysisk eftersom han kastade sig två gånger i folkmassan vars utsträckta armar han litade fullt på. Andra gången, i slutet av konserten, bar publiken honom genom hela torget och vidare längst upp på läktaren!

Cali aux Franco 2013 Raphaël aux Francos 2013

Patrick Bruels konsert överträffade mina förväntningar! Som varm anhängare är jag väl inte så objektiv, 😉 men återföreningen var väldigt lyckad! En blandning av äldre och nyare låtar, en potpourri med låtarna som ströks bort från programmet pga. tidsbrist (fyndigt!), vid pianot eller med gitarren, med musikerna bakom sig eller ensam, han var perfekt! Mellansnacket för att presentera vissa sånger var också mycket uppskattade. Men det som jag tyckte mest var kontakt med publiken. Och det var förstås ömsesidigt: vi blev lika rörda av honom som han av oss. Slutet på ”Les larmes de leurs pères” (”Deras fäders tårar”) förblir för mig en oförglömlig upplevelse med publikens röst förenad i en djup och gripande mumlande. Det var en starkt vacker ögonblick, i fullständig harmoni och samförstånd! (om än något störd av några hysteriska som inte kunde låta bli att skrika som under ”Bruelmania”-tiden…)

 

Patrick Bruel aux Franco 2013 Patrick Bruel aux Franco 2013

Patrick Bruel aux Franco 2013 Patrick Bruel aux Franco 2013

 

Min spellista på mina favorit sommarkonsert i år :

 

Stockholm Music & Arts

En annan parkeringsplats i Sverige, bakom Moderna museet på Skeppsholmen, tar emot sedan många år tillbaka en årlig festival. Förr var det Stockholm Jazz Festival, där jag upptäckte Laleh och haft förmånen att lyssna på Patty Smith (denna festival äger nu rum senare på hösten och på andra Stockholmsscener); nu är det Stockholm Music & Arts som regerar där i dagarna tre. Förra året tog jag bara en biljett, för Björks skull, som tyvärr gjorde mig besviken. I år tog jag passet för hela festivalen, 2, 3 och 4 augusti. Vädret var med på noterna, vilket är en väsentlig detalj.

Sthlm Music & Arts

Sthlm Music & Arts Bracelet du festival

Festivalen började med en diplomatisk incident sedan Sveriges konsulat i Turkiet vägrade bevilja visumtillstånd till syrien Omar Souleyman under förevändning att han kunde eventuellt ansöka om politisk asyl när han väl hade landat på svensk territorium… Arrangören Luger kämpade på och visumet beviljades till slut för spelningen på Way Out West i Göteborg en vecka senare.

 

Fredagen den 2 augusti

Goran Kajfeš Subtronic Arkestra

14:45 Goran Kajfeš Subtronic Arkestra (i stället för Omar Souleyman)

Mattias Alkbergs Begravning

16:15 Mattias Alkbergs Begravning

Diamanda Galas

17:45 Diamanda Galás

CocoRosie CocoRosie

19:15 CocoRosie påminner ibland om Björk (minus besvikelse tack och lov). Jag fann Bianca ”Coco” mer närvarande och hemma på scenen än systern Sierra ”Rosie”. Jag tyckte om att Bianca spelade harpa. Bland musikerna var det en ”human beatbox” som gjorde ett imponerande solonummer!

First Aid Kit

20:45 First Aid Kit, två andra syster som producerar bra skivor men som också förtjänar att ses på scen: Johanna är tydligen expert på att spela synt med fötterna och på headbanging. 🙂

Regina Spektor Regina Spektor

22:30 Regina Spektor var helt enkelt sublim! Denna lilla kvinna har en sådan närvaro på scenen! Det var rörande att höra henne förvånas över att publiken kände igen hennes låtar. Jag kommer utan tvekan att gå och lyssna på henne nästa gång hon uppträder på en av Stockholms scener.

Stand de nourriture au festival Sthlm Music & Arts Stand de nourriture au festival Sthlm Music & Arts

Lördagen den 3 augusti

Susanne Sundfør

14:15 Susanne Sundfør

Modern Fantazias

15:45 Modern Fantazias

Maia Hirasawa

17:30 Maia Hirasawa var en av sångerskorna, utöver Regina Spektor, som jag inte ville missa och hon gjorde mig inte heller besviken. Hennes senaste sångtexter om jordbävningen och tsunamin som drabbade Japans kust 2011 rör en djupt. Det gäller även  konsertens sista låt som handlar om en förlossningstrauma, ett ogönblick som borde ha varit lyckligt.

Coucher de soleil sur Skeppsholmen

19:00 Sofia Jannok besjunger samernas sak och de vackra samiska landskapen. Även mellansnacket var poetiskt.

Efterklang

20:30 Efterklang

Rodriguez

22:15 Rodriguez var kvällens mest efterlängtade artist, tack vare (eller på grund av?…) dokumentären Searching Sugar man. Vid tiden för konserten var jag kanske är an av de få som ännu inte hade sett den men det förhindrade mig inte från att bli rörd av hans prestation. Och jag blev desto mer förvånad när jag läste recensionerna dagen därpå och kommentarerna på de sociala media…

Jag förstår inte hur man kan förvänta sig att en 71-årig, nästan blind man, efter det liv han levt och inte längre van vid turnélivet, skulle kunna uppträda som en stjärna. Med tanke på omständigheterna tycker jag att han bjöd på en aktningsvärd konsert. Jag är glad att ha sett honom på scenen. Ty även om en ny skiva är planerad till hösten är jag tyvärr inte säker att han orkar med en turné till…

Glace Ben & Jerry Churros sucre/canelle  Arancini à la suédoise

 

Söndagen den 4 augusti

Lune

14:15 Lune

Mariam the Believer

15:45 Mariam the Believer

Billy Bragg

17:00 Billy Bragg kände jag inte alls till men jag gillade hans humor och hans militant sida med hjärtat till vänster.

Laura Mvula

18:45 Laura Mvula

En attendant Prince Pluie de confettis violets

20:30 Prince var festivalens STORA namn och som alla rockstjärnor spelade han diva. Total fotograferingsförbud (omöjligt att kontrollera med tanke på smartphones täthet bland publiken, som är svåra att beslagta i motsatts till stora kameror) och en timmes försening. Luger kunde gott och väl ha programmerat en artist till mellan Laura Mvula och Prince… Och när en medlem av bandet, 15 min före stjärnans ankomst på scenen, kom och sa till oss att de längtade efter att få spela för oss undrade vi vem de trodde de lurade. Det måste ha påverkat mitt humör för att jag tyckte inte så mycket om första delen av konserten.

Prince

Men efter pausen blev det bättre och vid slutet ångrade jag inte längre att jag kom. Vi ropade Prince in på scenen tre gånger, han kom tillbaka med samma energi varje gång och han lyckades verkligen entusiasmera publiken. Han vet att smickra publiken för att få den dit han vill, fast jag lätt mig inte luras så lätt, men det var svårt att inte låta sig bäras av den allmänna entusiasmen. Som en recension skrev dagen därpå är kanske Prince inte längre relevant, men det funkar ändå.

Festivalens spellista på Spotify :

 

Stockholm by night

Leonard Cohen

Sommarens sista konsert var inte utomhus och kunde ha lagts till en mindre sal, för en mer intim stämning med mannen med ”the golden voice”. Men det blev trots allt en oförglömlig erfarenhet: tre timmars musik, 28 låtar, med ca 9 500 andra personer. Jag älskar hans röst, hans humor, hans enkelhet, och jag blev imponerad av att han vid snart 79 års ålder fortfarande klarar sådana här prestationer.

Även musikerna bakom honom klarade mer än väl uppgiften. Javier Mas solo med bandurrian var helt enastående, vilket ni kan få en uppfattning av genom den här YouTube-videon:

Jag tyckte också om att han kunde tänka sig ta ett steg tillbaka och låta körsångarna uppföra hela nummer själva:

 

Spellista med de 28 låtarna från Leonard Cohens konsert :

Den svenska publiken

Jag måste säga att jag är lite förbryllad av den svenska publikens beteende. Den verkar till och med rent av apatisk ibland. Utan att vara den som hoppar högt och vrålar, kan jag inte låta bli att slå takten, dansa och sjunga, det är ju en del av konsertupplevelsen för mig, annars stannar jag hemma. Men svenskarna står nästan helt orörliga, eventuellt vaknar de till liv i slutet av konserten… Även på Princes konsert lovar jag att några stycken rörde sig inte ur fläcken! Då känner man sig lite dum när man börjar guppa på höfterna eller klappa händerna i takt. Svenskarna är artiga ändå: de applåderar när artisterna kommer på scenen och mellan låtarna men för övrigt är det inte särskilt spontana. Artisterna måste verkligen uppmuntra till att röra sig lite för att de ska göra det. Men i slutet av konserten brukar det bli många inropningar; artisterna blir säkert inte kloka på det … Jag skulle inte rekommendera Cali att kasta sig i folkmassan om han någon dag spelade i Sverige: inga armar skulle bära honom, han skulle helt enkelt ramla omkull…

Public suédois au soleil

Fransk version här