< Dag 3 — Fransk version här — Dag 5 >

Pärlte

Till frukost denna lördag drack jag pärlte, eller bubble tea (zhen zhu nai cha i transkriberad kinesiska). Somliga påstår gärna att det är Taiwans nationella dryck. Det lär ha uppfunnits på 1980-talet och består av söt mjölkte, varmt eller kallt, och svarta tapiocapärlor. Man drycker det här teet med ett sugrör som är tillräckligt stort för att pärlorna ska gå igenom. Dessa pärlor har en geléaktiga konsistens. Det är väldigt läskande när det dricks kallt — jag har inte ännu provat det varmt. För att ingenting ska spillas om man nu inte skulle vilja dricka på en gång, täcks plastbägaren med en plastfilm som fogats samman med bägarens kant. Bägaren kan bäras i en lite plastpåse med handtag. När man vill dricka är det bara att sticka in sugröret i locket.

Här i Taipei säljs den stora bägaren för ungefär 45 NT$ (New Taiwan dollars eller kuài i vardagligt tal), dvs. ca 10 kr. Det har börjat sprida sig i Nordamerika och i Europa. I Paris säljs det för ungefär 5€.

Taipei ovanifrån

Denna lördagen var det tillräckligt fint väder för att betrakta Taiwan från ovan så vi åkte tunnelbanan till Taipei Main Station och promenerade sedan till Shin Kong Life Tower. Denna skyskrapa inhyser butiker på de 12 första våningarna, och kontor upp till den 51:a våningen. Den här totalt 244 m hög och stod klart 1993. Till och med år 2004, var det Taipeis högsta byggnad. Mellan 1999 och 2004 byggdes Taipei 101 som mäter 508 m i höjd och räknar 101 våningar.

Vid informationsdisken på Shin Kong Life Tower informerades vi om att observationsdäcket på 46:e våningen var stängt för publiken sedan 2006, förmodligen till följd av konkurrensen med Taipei 101. Istället åkte vi upp till 13:e våningen, där vi satt på kafét, drickandes färska fruktjuicer och tittandes över Taipei Main Station och dess kvarter.

Min sambo hade tänkt att en skyskrapa om dagen skulle räcka, men i och med detta ledde han mig till Taipei 101. Hissen för att komma upp till 89:e våningen finns på 5:e våningen, dit vi åkte med hjälp av rulltrappor; på det sättet kunde vi även beskåda vilken typ av butiker som fanns där: Gucci, Louis Vuitton, Dior, osv… När vi kom fram till 5:e våningen såg vi att kön till hissen ringla runt hela planen! På biljettkontoret fick vi veta att väntan till hissen var på ca en och halv timme; vi gav upp. För det första var vi bjudna på middag på kvällen och skulle därför inte hinna med, för det andra var jag så trött i fötterna, benen och ryggen att jag vägrade stå och trampa så länge. Så vi bestämde oss för att komma tillbaka en annan gång, helst under en veckodag.

Inför middagen träffade vi en av mins sambos vänner vid Xīmén-tunnelbanestation (vilket betyder ”västra porten”) som visade in oss i en restaurang kallad Zhēn chuān fūo. Där serveras det små kinesiska rätter ur vilka gästerna runt bordet plockar ut vad de vill ha. För att förenkla saken, ställs dessa rätter på en roterande rund bricka i mitten på bordet. Risskålarna fylls på efter behov; dock är det viktigt att veta att man, enligt kinesisk sed, bör äta upp allt ris som man bett om. Till det drack vi öl smaksatt med ananas och mango.

Rätterna bestod av: små friterade fiskar med gröna chilipeppar och tofu, marinerad gurka, bitter melon, saltade jordnötter, nötkött, kyckling med jordnötter, tofu (serverad i ett varm gjutfat), tärningar av ankblod (på en liten gasspis), grönsaker och en musselsoppa.

< Dag 3 — Fransk version här — Dag 5 >

< Dag 2 — Fransk version här — Dag 4 >

Min sambo kom tillbaka från sin kinesiska lektion med det typiska taiwanesiska frukosten, som fick vara lunch för oss med tanke på vilken tid vi åt. Den frukosten består av en trippelmacka som innehåller en liten hamburgare, ett stekt ägg, skinka, lite råkost och sås mellan tre skivor vitt formbröd. Till det dricker man kaffe eller mjölkte.

Chiang Kai-shek Memorial Hall

En av Taipeis kanske mest kända byggnaden är Chiang Kai-shek Memorial Hall. Det ligger i Zhongzheng district, nära presidentspalatset. Det byggdes mellan 1976 och 1980 för att hedra minnet av Chiang Kai-shek, ledare av Guomindang från 1938 till 1975 och president av Republiken Kina (Taiwan) (ej att förväxlas med Folkrepubliken Kina) från 1949 till 1975.

Tyvärr verkade trappan upp till själva memorialet vara avspärrad så vi fick betrakta den mäktiga vita byggnaden med blå tak på avstånd. Vi promenerade runt den färgstarka byggnaden som inhyser den nationella teatern, till vänster om memorialet; mitt emot denna teatern finns en exakt likadan byggnad som är det nationella konserthuset.

På det här gigantiska torget, runt memorialet finns även en grönskande park, med vita broar som går över bassänger fulla av livliga färgstarka, och i vissa fall mycket feta karpar. Besökare kan matta dem för en billig penning, så de lever bra där. 🙂

De simmar tillsammans med de något lugnare sköldpaddorna och bevakas av natthägrar. Vi såg även en malajnatthäger.

Vid 18-tiden fick vi se flaggnedtagningsceremonin med unga vitklädda värnpliktiga som stampade hårt med sina kängor och hanterade sina gevär med bajonetter på ett väldigt synkroniserat sätt.

Nästa matanhalt, då solen höll på att gå ner, runt 18:30 (den taiwanesiska natten varar sedan fram till ca 5 på morgonen, under sommarhalvåret), blev MOS Burger, en japanska snabbmatskedja som erbjuder lite annorlunda hamburgare än vad vi är vana vid i västvärlden. De med bröd kan till exempel innehålla ankkött eller fisk. De mest exotiska är dem där en sorts kaka gjord av kokt ris ersätter brödet. Jag valde en sådan fylld med yakinikukött.

Senare på kvällen handlade vi på 7-Eleven (Taiwans största närbutikskedja): det blev te-ägg, en bāozi – ett ångkoktbröd med fyllning, i det här fallet vallmofrö – och ristrekanter med lax i noriblad.

Butikerna brukar öppna runt 10-tiden på morgonen till sent på kvällen. Vid 17 vaknar de så kallade nattmarknaderna till liv, och vid 21 är de som mest aktiva. Ungdomar och äldre tränger sig i små gränder mellan matständer och klädd- och accesoarbutikerna. I matvägar kan man hitta allt från friterat eller buljongkokt kött och grönsaker, nudlar, dumplings till färska frukter, fruktjuice. Jag smakade på en sorts små plättar fyllda, den ena fylld med choklad, den andra med azukibönor — jag älskar den här pastan gjord på dessa röda bönor!

< Dag 2 — Fransk version här — Dag 4 >

< Dag 1 — Fransk version här — Dag 3 >

Återträff, ja men …

Jag vaknade lite före 7 svensk tid. Vi flög då över molnen, i en azurblå himmel. Efter att passagerarna tvättat bort nattens sömn med varma fuktiga handdukar, serverades fruskosten: äggröra med zucchini, fruktsallad och morotskaka. Vi landade i tid på Taipei Taoyuan International Airport, 14:45 taiwanesisk tid (sommartid är det 6 timmars tidsskillnad mellan Stockholm/Paris och Taipei). Om Schiphol nu var nästan kliniskt rent så var Taoyuan skinande rent. 🙂

Jag ställde mig i kön bland de ”non-citizens” för passkontrollen och såg framför mig att jag hämtade min stora resväskan på band 8 och sedan kom ut och äntligen träffade min sambo (som jag inte sett sedan 8 februari), men det var lite förhastade förhoppningar …

Första gången jag kom fram till en passkontrollant fick jag stiga ur kön eftersom jag hade missat att jag behövde fylla i en litet kort med namn, födelsedatum, hemadress, adress i Taipei osv.

Andra gången jag kom fram till en annan passkontrollant såg jag hur han tittade fram och tillbaka på mitt pass, utan att förstå vad han kunde leta efter. Men till slut ropade han på en kollega, de frågade mig hur länge jag skulle stanna i Taipei — två veckor — och så kom det fram att jag behövde ett visum för att mitt pass gick ut om lite mindre än 6 månader, den 18 november i år för att vara precis …

Det tog sin lilla tid innan jag kom fram till disken för att ansöka om visum trots att det inte fanns någon som köade dit. Så här i efterhand undrar om jag det kan ha varit för att de kanske tyckte att det var konstigt att jag överhuvudtaget tilläts flyga från Europa med ett pass med för kort giltighetstid. Om jag kunde komma ut, varför skulle de inte kunna släppa in mig i landet? Men lagen är lagen, och det räckte inte att jag visade att jag hade returbiljetter för om två veckor.

Datorn krånglade så de kunde inte ta bild på mig på en gång, och så behövde jag en inbjudan för att få ett visum. En kvinna fick ringa till min sambo, som väntade på mig utanför, och sedan gå ner till honom för att han skulle fylla i inbjudningsblanketten. Under tiden såg hon även till att min resväska slutade gå runt på bagagebandet så att jag kunde lite senare hämta den från bagagedisken istället.

Tredje gången gillt: med ett 30 dagars, ej förlängningsbart, visum, kunde jag äntligen gå igenom passkontrollen, hämta min väska och komma ut, men då hade på något sätt luften gått ur mig och återträffen blev inte alls som jag hade föreställt mig, även om allting ändå hade lösts sig till det bästa.

Vi lämnade den luftkonditionerade flygplatsen för att hamna ute i den varma fuktiga taiwanesiska luften. Bussen som kördes oss in till Taipei Main Station på en timme var tack och lov klimatiserad. Därefter satte vi oss i en rent av kylskåpskall taxi som kördes oss bekvämt och för en billig penning till min sambos lägenhet.

Efter att ha packat upp väskan och vilat lite, promenerade vi lite i kvarteret. Vi köpte bland annat ett litet bröd med russin på ett bageri-konditori som heter Boîte à bijoux (på franska, = Smyckeskrin). Det franska verkar ligga högt i kurs här också. 🙂

< Dag 1 — Fransk version här — Dag 3 >

Fransk version här — Dag 2 >

Frihet!

Det var med en nästan obeskrivlig känsla av frihet och lätthet som jag gick hemifrån imorse, med två resväskor och kameraväskan över axeln… Solen sken varmt, fåglarna kvittrade glatt, det var sommar, det var semester. Det är semester !

Lite krångligt var det att komma ombord på bussen med två väskor, att dra de med sig på rulltrappor, men snart fick jag bättre styr på dem. Det var ingen trängsel vare sig på bussen eller tunnelbanan. Jag stannade kort på en Pocket Shop-butik vid Centralen för att införskaffa mig Margret Atwoods Syndaflodens år och kl 10:45 kom jag ombord på flygbussen med hjälp av ett sms-biljett. Ett mail till bästa väninnan och 45 minuter senare steg jag av vid Arlanda, terminal 5. Jag checkade in själv och droppade in min stora resväska (klarade mig under 23 kg-gränsen, handbagageväskan vägde däremot lite mer än de tillåtna 12 kg, men det fick gå ändå) och fortsatte vidare till gate 12. Svenskar och nederländare samlades så småningom där och vi började alla gå ombord planet strax före 13. Den första flygningen gick fort: planet landade i Schiphol, Amsterdam, före 15. Jag hann äta mackan och dricka apelsinjuicen, vattenglaset och tekoppen som serverades under resan och påbörja läsningen av den nyinköpta romanen och så var det dags att gå av.

Jag slogs av den nästintill schweiziska renheten på Amsterdams ljusa och luftiga flygplatsen, medan jag, i lugnt takt, fönstershoppade under min ca 20-mins lång vandring från terminal C till terminal F. Lite folklore med tulpaner, äkta eller i trä, och träskor, mycket lyx med parfymer, märkeskläder, kameror, smycken, skinnväskor, en del mat med allt från ostar, choklad och diverse kakor från Holland men även andra länder.

Jag hittade gaten därifrån jag skulle flyga till Taipei, satte mig i väntsalen och började skriva min resdagbok. Jag skulle sitta här flera timmar innan resan fortsatte. Jag omringades snart av fler asiater än européer. Ett jumbojet lastades med kineser och lyfte mot Beijing. Sedan var det filippinier, mest män, som kom i större grupper. Jag förstod varför när jag insåg att mitt flygplan till Taipei skulle senare flyga vidare till Manila. Min granne på planet berättade att han varvar 4-månaders arbete i Aberdeen med 2-månaders ledighet (tror jag) i hemlandet.

Middagen ombord på planet bestod av ris med kyckling i currysås, kikärtssallad, passionsfruktmousse och bröd och ost. På skärmen i ryggstödet på stolen framför mig kunde jag lyssna på musik eller titta på film. Flight tracking verkade inte fungera; det var synd, för det kanske skulle ha varit roligt att se på lite. Jag valde att titta på filmen Hugo. Jag vet inte om det var för att jag tittade på den franskdubbade versionen, men jag fann den lite för tillgjord. Vid slutet av filmen började jag somna ifrån, insvept i en blå filt. Klockan var kanske runt midnatt. Ljuset i flygplanet hade släckts. Då var det bara att släcka även skärmen och blunda för gott.

Fransk version här — Dag 2 >