< Dag 13 — Version française ici — Dag 15 >

 

Dumplings till lunch

Efter min sambos kinesiska lektion gick vi och åt dumplings på en liten oansenlig gaturestaurang i hans kvarter. Ärligt talat, om jag hade turistat i Taipei ensam, eller utan någon som kan området, skulle jag aldrig ha gått in där. Kockarna ångkokar och steker dumplings ut mot gatan. Man kan köpa hem eller så kan man gå längs med det heta köket och sätta sig i den klimatiserade salen bakom. Gula lappar finns tillgängliga för beställning: här gäller det att kunna läsa kinesiska! De billigaste dumplings kostar 5 TN$ (ca 1 krona…). Som ni ser på bilden beställde vi totalt 28 stycken, det vill säga att vi åt lunch för totalt 140 TN$ (ca 30 kr eller 15 kr var)! Och gott var det! Till det drack jag tofumjölk. Efter att ha smakat på alla sorters dumplings (buljongkokta, ångkokta och stekta) kan jag säga att mina favoriter är de stekta. Jag tycker om när de är lite torrare.

    

 

Taipei Zoo

Dagens utflyktsmål var Taipei Zoo. Dit tog vi tunnelbanans Wenshan-linjen. Tågen på den här linjen är helt automatiserade och förarlösa.

 

  

Man kan betala zoointrädet (60 NT$ = ca 14 kr) med tunnelbanekortet EasyCard – smidigt! Vid entrén välkomnas man av flamingor. En av dem passade på att jag fotade för att bada och visa sina fina svart-rosa nästan röda vingar.

    

Till vänster om entréen är det de tama djurens avdelning, ”barnens zoo”, med hästar, kor, kaniner, getter osv. Vi passerade lite snabbt för att gå över till koalorna. Tyvärr vände de flesta ryggen eller var väl kamouflerade i sina träds lövverk.

 

Likadant var det med jättepandaparet som är en gåva från Kina till Taipei. Den ena låg ganska långt bort inne i den gigantiska buren, den andra låg på rygg och visade bara sin stora vita mage. En vagga har installerats i hopp om att paret ska bilda familj någon gång, men tyvärr är jag rädd för att fångenskapen har gjort dem apatiska …

 

På de stora träden växte orkidéer likt parasiter. Fjärilar flög från blommor till blommor, larver promenerade i långsamt tempo. I brist på stora vilda djur började jag fota de små som inte gömde sig på olika sätt. Ekorrarna är inte zoos reguljära gäster, men likväl sprang de där, förmodligen i jakt efter lätt fångade matrester.

     

I huset för djuren som är nattaktiva var det inte lätt att fotografera eftersom man inte ska använda blixt. Det blev i alla fall en tillfredsställande bild på en uggla.

Vi promenerade sedan i det asiatiska tropiska regnskogsområdet och såg svinmakaker. Falska gavialerna, siamangerna, orangutanerna, schabraktapiren, och leoparden, de såg vi inte… Men vi kanske hörde leopardens vrål och den större hornkorpens skrik. Inte lätt att urskilja djungelns många ljud när man inte vet hur olika djur låter, än mindre när man inte ser dem.

  

Däremot en malajbjörn, bakifrån, bakom stenar. Det asiatiska elefantparet var för stor för att gömma sig. De verkade uppskatta sällskapet av människor och de närmade sig med tunga sega steg. Honan hade precis sprutat vatten på sig själv. Även om det kom lite svalare vindar i regnskogen, skulle jag själv gärna ha gjort detsamma…

 

En stor upplevelse var den bengaliska tigern. Genom skyddsgallret såg vi denna stora katt ligga på berget, till synes lugn och avslappnad. Det hände ingenting alls, den bara låg där, men jag blev ganska tagen av det ändå…

Sedan såg vi några djur från öknen: addaxantiloper med sina graciösa vridna horn, dromedarer och kameler som högdragna grannar.

 

Därefter kom de australienska djuren: gråa jättekängurur som inte såg så stora mina ögon – eller om det var rödhalsade vallabyer? – en hjälmkasuar och emuer.

 

Därifrån var vi bara ett steg från de afrikanska djuren: Burchells zebror, elandantiloper, Bongoantiloper, sköldpaddor.

    

Girafferna tittade ner på oss från sina långa halsar. Vi stannade länge vid flodhästarna i hopp om att få fina bilder, men de lekte kurragömma under vattnet.

  

   

Jag tyckte synd om lejonhonorna som hade väldigt lite att röra sig om, vilket kanske var anledningen till att de såg tunga ut. Trubbnoshörningarna verkade ha tråkigt i sin inhängning med betong, kortväxt gräs och gyttja.

  

En gorilla vände sig om när vi promenerade förbi honom såsom han undrade vad som var så särskild med honom.

 

  

Vi skyndade oss till reptilhuset… som stängde redan 16:45. Hela zoo stängde 17, så vi gick tillbaka mot utgången. Vi hann inte se allting men frågan är om man ens orkar se allting även om man är där från kl. 9 på morgonen. Kanske är det värt ett andra besök?

 

På tal om besök, var toaletterna väl värt ett med denna smakfulla ingång:

Maokong Gondola

Från Taipei Zoo tog vi en drygt 4 km långa gondolbana (50 NT$ = ca 11 kr, som man kan betala med EasyCard) upp till Maokong, ett område uppe i bergen. Vi satte oss i en ”crystal”-gondol, Eye of Maokong Gondola, där golvet är gjort av en 48 mm tjock glasskiva, vilket gjorde att vi kunde se även under oss. Tyvärr var vibrationerna för starka för att jag ska visa här den lilla film jag gjorde under en del av resan.

   

Allteftersom vi lämnade Taipei bakom oss blev luften lättare att andas in. Från djungeln under oss bjöd grodorna och cikaderna på en konsert som knappt tystnade när natten hade lagt sig. Det var en hisnande resa över trädkronorna, med fantastisk utsikt över Taipei, med Taipei 101 som lätt igenkänd landmärke. Samtidigt som vi njöt av landskapet vilade vi från den timslånga promenaden på zoo.

    

Väl framme där uppe steg vi ut i en liten by som bestod mest av restauranger och tehus. Det kändes ganska turistisk men det hade sin charm trots allt. Framför allt uppskattade jag lugnet och de något svalare temperaturerna. Även om Taipei har en mängd parker och gröna område tror jag inte att det räcker för att kompensera luftföroreningar som följd av trafiken och som förvärrar problemet med värmen och fuktigheten; dessutom är denna stora stad belagd i en gryta, omgiven av berg. Men det räcker med att komma upp en liten bit i dessa berg för att värmen ska bli mer uthärdlig, och det blev det skönaste kvällen jag upplevde i Taipei.

   

Efter en kort promenad satte vi oss på terrassen i ett tehus, därifrån vi fick njuta av en vacker och stilla solnedgång. Vi beställde lite mat: nötkött, stekt ris och svamp, som var väldigt god, men framför allt te.

  

Min sambo tog på sig rollen av teceremonimästare en gång till. Långsamt drack vi av det goda teet, tills det vara dags att ta dagens sista gondolbanetur tillbaka till metropolen.

   

 

< Dag 13 — Version française ici — Dag 15 >

< Dag 12 — Version française ici — Dag 14 >

Denna dag ägnade jag förmiddagen åt bloggen medan min sambo var på skolan och registrerade sig för sin andra tre-månaders kurs i kinesiska.

 

Vi åt lunch på en restaurang på Taipei Main Station. Min sambo valde en kötträtt och jag en vegetarisk soppa. Den gigantiska soppskålen innehåll stora grönsaksbitar i en buljong. Någonting påminde om falukorv, men det visade sig vara tofukorv: inte så illa. 🙂

 

Chiang Kai-sheks personkult

Därefter gick vi tillbaka till Chiang Kai-shek memorial. Den stora vita trappan var fortfarande stängd för publiken. Vi gick in i museet som innehåller alla möjliga minnen från generalissimus liv: kläder, foto, böcker, pennor, en bibel, två bilar … Hans vaxdocka sitter vid skrivbordet i ett rum som föreställer hans kontor.

 

Ovanför museet finns hans staty i brons, med ett välvilligt leende, som bevakas ständigt av två unga soldater medan turister och skolklasser bevakas av två vakter som ser till att man uppför sig respektfull, inte minst under vaktavlösning. Då kan det uppstå trängsel för att alla vill stå längst fram för att kunna ta bilder och filma.

 

 

Vaktavlösningen är lika koreograferad som nedtagningen av den taiwanesiska flaggan som vi såg för tio dagars sedan. http://hibiscusblog.net/2012/05/25/taiwanresan-dag-3-25-maj/ Själv var jag lätt uttråkad, inte särskilt road av den här personkulten. Oavsett hur mycket bra eller dåligt en person har gjort under sin livstid tycker jag inte att det finns någon anledning att dyrka en på det sättet, men vad har jag att säga om det, jag, en europé som inte alltid förstår mig på den kinesisk-taiwanesiska kulturen och mentaliteten …

(Filmen är inte min.)

   

När vi kom ut därifrån hade det slutat regna och vi tog en långsam promenaden i parken nedanför, på väg tillbaka mot teater- och konserthusen och den stora porten ”för stor centralitet och perfekt rättrådighet” (”gate of great centrality and perfekt uprightness”).

  

Oförglömlig japansk middag

På kvällen hade vi stämt träff med min sambos kubanska vän och hans fru på en SOGO-galleria. De tog hos upp till våningen med de fina restaurangen, till en japansk restaurang av den litet lyxigare sorten (men fortfarande med överkomliga priser för våra plånböcker). Frun la märke till att det saknades på bordet en särskild sås som hon tyckte var nödvändigt för den maten vi skulle äta. Servitrisen förklarade att såsleveransen hade fastnat i tullen, men frun gav sig inte och till slut kom servitris med en räfflad skål med sesamfrö och en flaska mörk och tjock soja: vi fick göra vår egen sås genom att blanda sojan och fröna med en mortelstöt!

   

Det serverades vildris och friterade kött och räkor. Maten var väl tillagad, fint upplagd och väldigt god, men vi var riktigt tacksamma för att frun hade insisterat: såsen förhöjde ännu mer smaken på mina friterade räkor! Fyra stora mjuka svarta bönor som avslutning på den fina middagen var som pricken över i:et.

 

Under middagen berättade jag om mitt tycke för adzukibönor och frun rekommenderade att vi skulle ta efterrätten i Food court, längst ner i gallerian. Vilken kontrast det blev! Där var det mycket folk, många som köade länge framför några restauranger (billigare än däruppe), mer högljutt, många lukt- och synintryck. Min efterrätt bestod av en berg krossad is, en stor slev adzukibönor och någon gul fruktgelé (kanske mango?). Min sambo tog lika krossa is men tapiocakulor som de som man har i pärlte. Behövs det sägas att vi inte orkade äta alltihop? 😉 Men det var gott!

 

< Dag 12 — Version française ici — Dag 14 >

< Dag 11 — Version française ici — Dag 13 >

Grand Hotel

På väg till tunnelbanan slörpade vi i oss var sitt glass pärlte. Vi tog röda linjen norrut från Guting till Jiantan, därefter promenerade vi till Grand Hotel.

 

Promenaden dit gick längs med den bredda Zhōngshān North Road till vänster och berget till höger som var täckt av allehanda vegetation: allt från mossa till träd verkade kunna växa direkt på klipporna. En stentrappa kantad av ett räcke av bambu i grön glaserad lera ledde upp till en vandringsstig.

 

Vi gick förbi en liten tempel som bevakades av lejon i sten.

  

En liten stig gjord av stenplattor i gräset följde en väg dekorerad av lantliga scener i mosaik.

 

Bambubuskar växte här och där, en pergola erbjöd sina bänkar till trötta fotgängare.

  

På berget gick vi under träd som bildade som ett tak över stigen.

Grenar växte helt vertikalt från träden ner till marken och vi kom på att det kanske var luftrötter som hade vuxit ihop och nu gav stöd åt de stora och säkert tunga träden.

 

Efter ett tag uppenbarade sig Grand Hotels stora fyrkantiga byggnad mellan träden. När Chiang Kai-shek kom till Taiwan 1949 fanns det inget femstjärnigt hotell i huvudstaden där han kunde ha tagit emot fint besök från utländska statschefer.

Därför lät han bygga Grand Hotel som en palats i kinesisk stil, mellan 1950-talet och 1973. Idag räknar det 87 meter höga hotellet 490 rum uppdelade på åtta våningar. Det var det högsta byggnaden i hela Taiwan mellan 1973 och 1981.

   

De minsta rummen är på 26,5 kvm och kostar 5 700 NT$ per natt (ca 1 300 kr); de största är på 93 kvm, ligger på 6:e, 7:e eller 8:e våningen och kostar 28 000 NT$ per natt (ca 6 400 kr). Med andra ord, ju högre desto dyrare, men desto finare utsikt också. (Klicka på länken till hotellet för att se bilder på de olika rummen.) Presidentsuiten används till statsbesök: Richard Nixon, Ronald Reagan, Bill Clinton, Nelson Mandela, Margaret Thatcher bland andra har bott där.

 

När man har passerat de stora glasdörrarna kommer man in i en gigantisk hall, under ett imponerande kassettak som bärs av stora glansigt röda kolonner. En stor orkidébukett i en gigantisk kruka står i mitten på den röda mattan som fortsätter upp mot den bredda trappan som öppnar sig både till höger och vänster. Trappräcket är dekorerad av lysande lotusblommor.

 

Vi höll oss till bottenvåningen och satte oss i stora bredda fåtöljer i ett av restaurangerna till vänster om ingången. Vi beställde färska frukter, en jordgubbsmoothie och iste.

 

Vi återhämtade oss ett tag från promenaden i den varma luften och lyssnade på två kvinnor som spelade traditionell kinesisk musik på en guzheng och en erhu.

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=MSoSgUZ46iw’]

På vägen tillbaka tog vi gratisbussen som hotellet erbjuder sina gäster för att åka till tunnelbanestationen.

 

Middag på japansk restaurang

Till kvällen gick vi till en japansk restaurang där personalen lagar en sorts pannkaka på hällen i mitten av bordet. Först steks tunna skivor av fläskkött medan koken rör ihop en blandning av fint strimlade grönsaker med ägg som sedan hälls över köttet. Det hela vänds upp och ner för att andra sidan ska få en stekyta. Därefter penslas det med soja och olika såser. Den tjocka pannkakan skärs i fjärdedelar med en breddkniv som en spatel innan det läggs upp på tallrikar.

         

 

 

< Dag 11 — Version française ici — Dag 13 >

< Dag 10 — Fransk version här — Dag 12 >

 

 

Vi åt vår inköpta lunch på 7-Eleven i parken vid Yuanshan-tunnelbanestation. Där, vid Zhongshan-fotbollsstadion, var det en stor park med många barnaktiviteter, och därmed mycket liv.

 

På väg till Taipei Fine Arts Museum gick vi lite vilse och kom in på helt öde tempel som klamrade sig fast på berget.

  

Taipei Fine Arts Museum

Inträdet på detta museum kostar bara 60 NT$ (ca 14 kr), men just på lördagar har museet kvällsöppet till 20:30 och då är det gratis inträde. Det här museet tar vid där National Palace Museum, som vi besökte den 30 maj, slutar med stor vikt på asiatisk modern och samtidskonst.

 

Det jag tyckte bäst om var utställningen med konst av Huang Ming-Chuang, ”A Field in the Heart” vars måleriteknik är nästintill fotografiskt, utan att vara alltför platt, och med en del västerländska influenser.

 

Utställningen ”Contemporary Appropriations of the Past” var också intressant, som genom konstverk ur museets samlingar visade hur dagens konstnärer låter sig inspireras av den klassiska kinesiska konsten (mest måleriet). De mest imponerande verken, i mina ögon, var stående landskap som på avstånd såg ut som jättelika gravyrer eller blyertsteckningar. Men när man kom närmare insåg man att motivet utgjordes av tusentals och tusentals små spikar som hamrats in i en träskiva, alla på exakt samma höjd!

(Det var inte tillåtet att ta bilder inne i utställningarna, så jag rekommenderar er att klicka på länken till museet och respektive utställningar för att bilda er en uppfattning.)

 

Shabushabu

Shabushabu-middagen blev av den här kvällen. Shabushabu är en japansk variant på den kinesiska eldgrytan, där man kokar kött och grönsaker i en buljong. Vi satte oss på en Cash City-restaurang (valet av namn på restauranger i Taipei förbryllar mig något, måste jag medge) och valde kött- respektive fisk- och skaldjursmeny.

 

Skålar med buljong ställdes över värmen, i ett nerskjutet håll i bordet. Våra beställningar, utökade med kål- och salladsblad, majs, pumpa, svamp osv., samt nudlar bars fram till vårt bord och så var det vår tur att koka allt det här i den ordningen vi ville. Jag behöver inte berätta att det blev alldeles för mycket mat, men gott var det i alla fall. Glass brukar ingå som efterrätt när man äter på Cash City, men vi orkade inte. 😉

     

Kinesiska tebjudning

Senare på kvällen bjöd min sambo på te, på kinesiskt vis, hemma hos sig. Efter att ha värmt upp porslinkannorna och -kopparna med kokande vatten, brygger man teet i den lilla porslinskannan, låter det dra litet, häller över genom en sil i en serveringskanna, därefter över i små höga koppar och till sist i små låga koppar. Ur de höga kopparna luktar man på doften som teet lämnat efter sig, ur de låga kopparna dricker man. Den första bryggningen dricker man inte för den är för beskt; istället häller man den över teservicen. Sedan kan man brygga upp till tio gånger på samma blad. Allteftersom låter man bladen dra längre och längre, från 20 sekunder till över en minut.

       

Det är ett väldigt stillsamt och trevligt sätt att dricka te, där man tar sig tid att utveckla alla känslor: känsel, lukt, smak, synen och även hörsel om man så vill och väljer att vara så tyst att bara det rinnande vattnet och ljudet av porslinet mot träbricka hörs. Eller så kan man ha en mysig stund, drickandes gott te och talandes om ditten och datten.

< Dag 10 — Fransk version här — Dag 12 >

< Dag 9 — Fransk version här — Dag 11 >

Longshan Tempel

Denna dag innehöll kanske den mest oförglömliga händelse. Vi åkte till Longshan Tempel, och slumpen gjorde att vi hade valt precis rätt dag och rätt tidpunkt att finnas där för vi fick beskåda en stor ceremoni.

Detta tempel är helgat åt buddismen, taoismen och populära gudar såsom Matsu, en kinesisk havsgudinna.

Det var mycket folk, män och kvinnor, somliga iklädda festdräkter, yngre och äldre, som tände stora röda ljus, brände rökelse, bad och kastade röda bönbönor, och sjöng i kapp med rösten som kom från högtalare. Mängder av för det ändamålet inköpta maten utgjorde största delen av offren som tillägnades guden (eller gudarna?) som man firade denna dag. Man kunde också se att många hade valt att offra blommor, hopsatta i små papperstallrikar eller stora bukett av orkidéer.

Röken steg från stora bronsbehållare där folk stack in sina rökelsepinnar, barnen sprang runt och jagade varandra eller följde lydigt sina föräldrar i deras bön. Det var inte mycket som vi förstod, men stämningen i templet var påtagligt andlig.

Jag skämdes till och med litet för att fota så mycket, men det verkade inte störa den bedjande folkmassan (eller så vågade de inte säga ifrån…) De starka färgerna och de expressiva takskulpturerna föreställande drakar, fiskar och andra djur förstärkte intrycken.

Zongzi

Vi smälte alla dessa intryck över en fika hos Starbucks. Där vågade jag mig på två zongzi, en sorts bakelse gjord på kokt eller ångkokt klibbigt ris, inslagen i bambublad. Den ena var grön och fylld med köttbitar (eller tofu?); den var inte god. Den andra var genomskinligt orangegul och med en söt fyllning. Tydligen är de söta zongzi nästan alltid fyllda med azukibönor så det kanske inte var förvånande att jag tyckte att den smakade mycket bättre. 😉

 

Banqiao nattmarknad

På kvällen åkte vi till gallerian vid Banqiao station där vi träffade min sambos taiwanesiska vän och hennes två barn. I food court, åt vi kinesiskt: ångkokade dumplings för min del.

Efterräten tog vi hos Cold Stone: jag valde gröntteglass med pumpakärnor och russin serverad i en bägarformad våffel med gröntteglasyr på kanten. Det var en mäktig efterrätt, med tanke på att jag kände mig väldigt mätt redan innan, men jag kunde inte låta bli att smaka. 😉

Lite senare promenerade vi en stund i Banqiaos stora nattmarknad där jag lät mig frestas för friterade sötpotatiskulor.

< Dag 9 — Fransk version här — Dag 11 >

< Dag 8 — Fransk version här— Dag 10 >

Lin Family Mansion and Garden

Denna dag blev det pärlte till frukost på väg till Lin Family Mansion and Garden. Vid entrén välkomnades vi av volontärer som delade ut informationsfolder om detta ”herrgård” som byggdes i slutet av 1800-talet av den rika handelsfamiljen Lin Ben Yuan.

En av familjens förfäder, Lin Yingyin, anlände till Taiwan 1778; hans son, Lin Pinghou, blev rik på att sälja ris och lade således grunden till släktens förmögenhet. År 1851 påbörjades byggandet av ett hus med tre innegårdar (”the Three-Courtyard Mansion”) i Banqiao district, sydväst om Taipei. Detta hus är själva Lin Family Mansion (som idag inte kan besökas på egen hand, utan med en guide, vilket vi inte gjorde) och var alltså familjens residens.

Utöver huset finns det som kallas Lin Family Garden (det som vi promenerade i). Hela komplexet med hus, trädgårdar, paviljonger och bassänger är på ca 20 000 kvm. Det är det mest kompletta exempel på traditionell kinesisk trädgårdsarkitektur från Qingdynastin (1616-1912). Lin Ben Yuan Family donerade en del av gården till Taipei County Government 1977. Det öppnade för publiken 1982 och räknas nu som historisk byggnad.

     

Belägen idag mitt i ett kvarter med höga hus (jag blev lite avundsjuk på dem som har lägenhet med fönster som vetter mot den här gården … 🙂 ) är Lin Family Mansion en riktig oas. Det är ganska otroligt att det har bevarats. Lugnet där är nästan obeskrivligt och det var spännande att föreställa sig hur de måste ha sett ut då det var bebott.

  

Det hände en rolig händelse där, på Lin Family Mansion. En kinesisk familj kom fram till oss medan vi satt och läste ur foldern. Först trodde jag att de bad oss om att ta bild på dem med deras kameror. Men nej, så var det inte: de bad om tillåtelse om att fota oss, eftersom de tyckte att europeiska ansikten var så vackra! 🙂 Vi blev visst lite generad men ställde upp ändå och så satte sig den ena efter den andra bredvid oss medan någon annan familjemedlem knäppte bilder.

  

Pappan stannade lite efteråt och berättade för oss (mest för min sambo egentligen, eftersom han pratade bara kinesiska) alla de resor han hade gjort och de olika ställen han hade varit på i Europa. (Min sambo förberedde mig om att det kanske skulle hända flera gånger — att taiwaneser ville fota mig — men det hände faktiskt inte mer än den här gången. Däremot kunde det hända att folk kanske stirrade på oss, men jag var för upptagen på att titta på allt möjligt omkring mig för att märka det och bli störd av det.)

Vi tog en liten fika på kaféet som var fint inrett utomhus, innanför murarna på Lin Family Mansion. Vi satte oss vid små bord, under ett parasoll, och njöt av vårt kaffe och te som serverades tillsammans med en liten mördegskaka (eller bönekaka?) fylld med vallmofrö.

 

 

Nanya nattmarknaden

Sedan promenerade vi lite i den lokala nattmarknaden, nära Fuzhong tunnelbanestation, och så var det dags för ”stinky tofu”. Det förtjänar verkligen sitt namn eftersom det luktar som gödsel, och den lukten är väldigt lätt igenkännbar när man besöker taiwanesiska nattmarknader. Den går inte att ta miste på, trots alla andra lukter av frityr och diverse matlagning som kan blandas med avloppsodörer …

  

Men jag lovar att ”stinky tofu” inte alls smakar som det luktar, smaken är faktiskt förvånansvärt mild med tanke på lukten. 🙂 (Det är säkert t.o.m. inte så illa som den svenska surtströming, som jag har för övrigt aldrig känt lukten eller smaken på). Den fermenterade tofun friteras i en stor balja, skärs i mindre bitar och serveras med kokt kål och chilisås. Ett roligt inslag är att det serveras på tallrikar som stoppats i fryspåsar: för att slippa diska kanske? 😉

< Dag 8 — Fransk version här — Dag 10 >

< Dag 7 — Fransk version här — Dag 9 >

Denna morgon vaknade jag av att det var för varmt och kvavt uppe på sovloftet, så jag gick ner och la mig någon timme på soffan innan det var dags att gå upp och göra sig i ordning för dagen. Från och med den här dagen till och med måndag den 4 juni hade min sambo en vecka avbrott mellan två terminer så vi hade lite mer tid för varandra.

 

National Palace Museum

Vi bestämde oss för att besöka National Palace Museum, museet för kinesiska antikviteter och äldre måleri och kalligrafi. Vi tog tunnelbanan till Shilin där vi gjorde en liten paus för att äta ”Lin Chinese Pizza” som egentligen är en sorts lite knaprig äggpannkaka med piplök i. Vi avslutade vår lilla improviserade måltid med färsk ananas och vattenmelon som vi hade köpt på vägen. Det här är en av de största fördelarna med Taiwan: man kan köpa mogen frukt var som helst och det är så läskande och smakar så mycket mer än i Europa!

Vi tog sedan buss 30 till National Palace Museum. Inträdet kostade 160 NT$ för mig (ca 38 kr) och 80 NT$ (ca 19 kr) för min sambo som kunde nyttja studentpriset. Audioguiden, som vi fick på engelska, kostade ytterligare 100 NT$ (24 kr).

Museets utställningssalar sprider ut sig på tre våningar. Dessa samlingar utgörs av föremål som Chiang Kai-shek lät evakuera från palatset (därav namnet) i det Förbjudna staden i Beijing, för att japanerna inte skulle beslagta dem. En del av dessa samlingar hamnade så småningom i Taipei.

Lackföremål, keramik, porslin, bronzer följer en efter en, i stora glasmonter. Den kinesiska konsthistoria går så långt tillbaka i tiden att det blev lite för abstrakt för mig; det blev svårt att relatera till det, även om jag kunde uppskatta hantverk och jag blev verkligen imponerad över att det kinesiska folket behärskade tekniker lång före europeer (det visste jag sedan länge, men det är så påtagligt när man ser föremål på riktigt). Museets mest kända föremål är en kinesisk kål skulpterad i jade: en är inte alls stor, men desto beundransvärt. Det jag tyckte mest om var dock måleriet och kalligrafin på långa rullar: de var riktigt vackra!

Eftersom det är förbjudet att fota i National Palace Museum, rekommenderar jag er ett virtuellt besök med hjälp av Google Art Project.

Museet stängde kl. 18. Vi hann en kort sväng i museets butik och tog sedan bussen tillbaka till Shilin. På 7-Eleven köpte jag mig en pinglass med röda bönor: jag kunde inte låta bli, jag måste absolut smaka på det, och det var riktigt gott!

Shilins nattmarknad

Därefter tog vi en sväng i Shilins nattmarknad där vi gick från matstånd till matstånd och åt middag på detta sätt. Det blev mycket grillat: bläckfisk, kycklinggump, kycklinghjärta, tofu och svamp och en bāozi fylld med fläskkött och majskorn.

 

Vi avslutade med det mest läskande som finns i Taiwan: mangoglass. Det serveras i en djup tallrik: i botten är det hackad is, ovanför riven mangoglass och över det hela, bitar av färsk mango. Hur enkelt som helst men hur god som helst!

 

< Dag 7 — Fransk version här — Dag 9 >

 

< Dag 6 — Fransk version här — Dag 8 >

Taipei 101 

Denna tisdagen det finare väder så vi tog en taxi till Taipei 101. Den här skyskrapan invigdes den 31 december 2004 och sedan dess är det tradition att skjuta (det västerländska) nyårets fyrverkeri därifrån. Det sägs att det är då väldigt populärt att ge sig ut på bergen ovanför Taipei för att kunna skåda och fotografera spektaklet.

Byggnaden räknar 101 våningar och är 508 meter hög. Arkitekturen påminner om en kinesisk pagod och jag tycker personligen att det här skrytbygget är väldigt lyckat.

Taipei 101 är inte längre världens högsta byggnad men vill gärna göra anspråk på att vara världens högsta gröna byggnaden.

På femte våningen köpte vi varsin biljett (450 NT$ = ca 108 kr) och behövde knappt köa för att komma fram till hissen. Hissen är världens snabbaste personhissar, med en hastighet på 1 014 m/min (61 km/t). Det tar bara 37 sekunder att åka från 5:e till 89:e våningen. En ljusinstallation — en stjärnhimmel på hissens innertak — underhåller publiken under tiden som en värdinna rekommenderar oss att svälja för att lätta på trycket i öronen.

[yframe url=’http://youtu.be/GWKj7f45ews’]

På 89:e våningen fick vi låna en audioguide (finns i åtta språk, bland annat engelska och franska) som beskrev de olika stadsdelar allteftersom vi gick runt observationsdäcket.

Denna dag blåste det tyvärr för mycket så vi kunde inte komma upp till terrassen på 91:e våningen. Men utsikten från 89:e våningen är tillräckligt häftig för att vi inte skulle känna oss blåsta på konfekten, vilket vittnar de många bilderna om. 🙂

 

Tuned mass damper är en anordning för att motverka svängningar som kan orsakas av tyfonerna eller jordbävningarna som drabbar Taipei då och då.Vanligtvis är denna anordning gömd i konstruktionen, men i Taipei 101 är den fullt synlig för besökarna och har till och med blivit en sorts maskot, personifierade i så kallade Damper Babies som förklarar hur den fungerar och som även finns som souvenirer i butiken.

Da’an Park

Vi tog en taxi igen senare till Da’an distrikt, köpte oss mackor på Subway och satte oss att äta dem i Da’an Park. Da’an betyder ”det stora lugnet”.

Det är en stor park, med mycket träd, många blommor, fina stigar, även en konstgjord sjö med fåglar och sköldpaddor. Taiwaneser satt och vilade på bänkar eller motionerade. Det var en vacker kväll.

Vi promenerade hem när det hade blivit mörkt; det blir det tidigt och fort: kl. 19 är det bläcksvart. Vi vilade en stund hemma och gick ut igen lite senare, till den lokal nattmarknaden för att äta nudlar i kokhet buljong. Jag valde nötkött och -inälvor till min soppa. Nudlar är grovhuggna ur en stor klump deg och är ojämna och tjockare om man jämför med dem man är van vid i Europa. (Dem man är van vid finns också i Taiwan.) På vägen hem köpte vi färskpressad juice ute på gatan.

< Dag 6 — Fransk version här — Dag 8 >

 

< Dag 5 — Fransk version här — Dag 7 >

Regn, regn, regn …

Det hade regnat hela natten och det skulle fortsätta hela dagen med några korta uppehåll. Temperaturen hade inte sjunkit alls, däremot var luftfuktigheten desto högre och jag började bli desperat. Hela kroppen var klibbig när jag vaknade; efter fem solhälsningar trängde svetten genom alla porer. Jag hoppade in i duschen i hopp om att lösa problemet, men nej, det varade bara så länge jag stod under duschstrålen. Nästa etapp var också en besvikelse: torka sig med en handduk som knappt hade hunnit torka under natten efter förra kvällens dusch. Huden blev klibbig igen på en gång, eller svettig, eller båda två … Minsta lilla ansträngning — borsta håret t.ex. — förvärrade bara saken och jag visste inte vart jag skulle ta vägen … Jag satte mig på en stol, utmattad, frustrerad, som omintetgjord …

 

Min sambo kom tillbaka från sin kinesiska lektion med frukost: en trippelmacka och en sorts äggpannkaka med formbröd i mitten.

Vad göra en så regnig dag? Vi bestämde oss för att shoppa lite. Vi gav oss ut i den gigantiska bastun som den taiwanesiska huvudstaden utgjorde, utrustade med varsitt paraply, och åkte till ett varuhus på flera våningar där det säljs datorer, videokameror, mobiltelefoner, etc. Jag var ute efter ett extra batteri och ett extra minneskort till min Nikonsystemkamera som jag köpte inför resan. Min sambo prutade och jag fick ett batteri och ett 16 GB-minneskort för 1 200 NT$ (ca 290 kr). Lite längre bort köpte jag en skyddsfilm och ett nytt skal till min iPhone för bara 500 NT$ (ca 120 kr). I priset ingick även service: säljaren applicerade skyddsfilmen på min telefon med största försiktighet. (I Sverige får man göra det själv, med de skavanker som det kan innebära.)

 

Vi gick ut igen i bastun. Svetten rann längs med ryggraden liksom regnet längs med huskropparna. Jag vet inte vad som är värst: varmt och fuktigt väder med eller utan regn … Luften stod still, inte den minsta vindpust … Vi gick och gick i jakt efter en shabushabu-restaurang.  Vi gick längs med Nánjīng East Road, så långt att vi kom fram till IKEA, där vi passade på att skaffa lite svenska provianter: apelsin- och flädersylt och saft.

Vi gav upp idén om shabushabu-middagen och satte oss till slut på en Sushi Express-restaurang, en sådan där sushi-bitarna åker runt på en bana. Principen är enkel: varje tallrik som man plockar ut från banan kostar 30 NT$ (ca 7 kr/styck). När man har ätit färdigt räknas antal tallrikar och man betalar därefter. Denna kvällen åt vi, två personer, för 390 NT$ (ca 93 kr). Misosoppa (med fisk), te och gari ingick.

Vi beställde edamame (gröna japanska sojabönor) och goma wakame (sjögrässallad med sesamfrö) som inte fanns med på banan.

Som dessert: två små bollar fyllda med azukipasta et tepudding med grädde

< Dag 5 — Fransk version här — Dag 7 >

Dag 4 — Fransk version här — Dag 6 >

Taipei Metro

Rymligt, rent, lugnt … Tycker ni att det är ord som man skulle kunna förknippa med någon tunnelbana? I Taipei, ja.

Taipei Metros första linje öppnades 1996. Idag finns det 6 linjer (varav en helt automatisk) och 94 stationer, och ca 1,5 miljoner resenärer transporteras dagligen (7 miljoner invånare bor i Taipei — jämför med ca 850 000 resenärer/dag i Stockholms tunnelbana, för ca 1,5 miljoner invånare).

Innan man passerar spärren får man veta att det är förbjudet att dricka, äta eller t.o.m. tugga tuggummi (eller bettlenut). Man kan ha mat med sig, men man ska inte konsumera den på perrongen eller på tåget. Det finns inga papperskorg inne i tunnelbanan, utan man får slänga skräp innan man passerar spärren. (Konstigt nog finns det få papperskorgar ute på gatan, men det är inte skräpigt där heller, eller ytterst lite.) En regnig dag får man gärna stoppa sitt blötta paraply i en lång plastpåse (finns vid alla ingångar) för att undvika pölar.

För att passera spärren, lägger man ett EasyCard som laddats med pengar på en scanner. Man ”blippar” kortet igen när man lämnar tunnelbanan: det är då, beroende på hur långt man har åkt, som pengarna dras från kortet. Det lägsta summan är på 20 TN$ (ca 5 kr), det högsta 65 TN$ (ca 16 kr). Man kan också resa med pollett, för att betala enskilda resor: man ”blippar” den när man går in, och lämnar in den i spärren för att komma ut.

I rulltrapporna gäller samma regel som i Stockholm: man håller sig till höger för att låta andra komma förbi till vänster. Nere vid perrongen är det markerat på marken var dörrarna på vagnarna ska öppnas. Man ställer sig där snällt och köar. I många fall finns t.o.m. korridorer ritade med streck på marken, så att passagerarna ska ställa sig därefter, för att göra det lätt för avstigande resenärer. Om vagnen är full tvingar aldrig taiwaneser sig på de andra för att komma på tåget, utan stannar på perrongen och väntar på nästa tåg. Vid rusningstid händer det att vakter bevakar dessa in- och utrörelser.

Nattetid kan kvinnor ställa sig i blå rutor som är särskilt videobevakade, för att slippa bli besvärade eller ofredade.

Inne på tåget kan man sätta sig på de ljusblåa sätten; de mörkblåa är reserverade för äldre, handikappade, havande kvinnor eller förälder med små barn. Man uppmanas lämna sin ljusblåa plats, om dessa personer inte skulle få plats på en mörkblå plats. För de stående resenärer finns det stänger och handtag att hålla sig i.

Man uppmanas även att tala tyst i mobilen (helst ska man skicka sms) och inte störa de andra om man läser en tidning eller en bok. Hållplatserna och meddelanden i stationerna annonseras i fyra språk: mandarin, taiwanais, hakka och engelska.

På varje station finns det gratis toaletter, rymliga och rena de också. (Ett litet råd: tryck inte på den röda knappen bakom toalettsitsen — jag har råkat göra det när jag letade efter spolknappen, som visade sig vara ett spak … Det blir bara pinsamt när vakter stormar in i syfte att hjälpa en person som … egentligen inte behöver någon hjälp …) På många stationer finns det även amningsrum, som var och en mamma kan njuta vid behov.

 

Afternoon tea och middag på takterrass

Denna söndagen den 27 maj unnade vi oss en afternoon tea på terrassen på Anytime Café, där vi satt bekvämt, omringade av en liten bassäng full av näckrosor och små fiskar. På fatet låg våfflor, kakor och färska frukter.

Men det som drog mest vår uppmärksamhet vad en sorts samovar som bryggde teet som vi drack.

 

Till kvällen tog vi 672-bussen till en av min sambos vän som firade sin födelsedag. Man använder samma kort på bussen som på tunnelbanan. Man brukar gå ombord bak på bussen och stiga av längst fram, efter att ha ”blippat” kortet. Min sambos vän är kuban. Efter att ha bott flera år i Japan, gifte han sig men en taiwanesiska, med vilken han nu väntar barn. De bor tillsammans med hennes föräldrar i ett hus med takterrass på vilken de bjöd på grillfest.

Det fanns även sushi, chessecake och färska frukter. Det blev en lång och trevlig kväll. Vi tog en taxi hem sedan buss och tunnelbana inte går efter midnatt. Att åka taxi i Taipei är prisvärt: den här kvällen kostade det ca 250 TN$ (ca 60 kr). Det kostar förstås mindre att åka buss eller tunnelbana, men att åka taxi har också sina fördelar, framför allt så här sent på natten.

Dag 4 — Fransk version här — Dag 6 >