Fotografiska

Inom bara ett par år öppnades i Stockholm två nya konsthallar, privat ägda, i lika imponerande byggnader, nämligen Artipelag (2012) ute i Gustavsberg, på Hålluden, med den magnifika utemiljön, sommar som vinter, och Fotografiska (2010), bara 10 mins promenad från Slussen, med sin oöverträffliga utsikt över vattnet, Gamla stan, Skeppsholmen och Kastellholmen.

Fotografiska Fotografiskas entré

Till Fotografiska åker jag ofta: det beror på att det så lätt att ta sig dit och att utställningar byts ut ofta. Fotografiska har också mer generösa öppettider (söndag—onsdag 9-21, torsdag—lördag 9-23) och inträdet är lite billigare (120 kr) än på Artipelag. De senaste två åren har jag löst medlemskap på Fotografiska (för 495 kr/år) vilket gör att jag kommer in gratis (och får 10 % i restaurangen, rabatter i butiken och 5 % på fotokurserna — den dagen jag unnar mig den lyxen).

Utsikt från Fotografiska Utsikt från Fotografiska

På Fotografiska finns det alltid två till fyra fotoutställningar samtidigt (förutom den gången David LaChapelle ockuperade tullhusets alla tre våningar), vilket gör att det finns alltid något som jag har tyckt om. Sedan öppningen har det hunnits med ett trettiotal utställningar av väldigt skild karaktär: klassiskt foto, modefoto, dokumentärfoto, mer kommersiell foto, svart/vitt, färg, landskap, människo- och djurporträtt, ”photoshopat” eller inte, kända och mindre kända fotografer från olika nationaliteter… Utbudet är brett, kvalitén varierar. Men för mig är det viktigaste att jag lär mig mycket om foto, att blicken utvecklas, och att jag eventuellt inspireras. (Att vissa delar av Stockholms ”kultureliten” dissar Fotografika för att de inte ställer original konstverk och gör en del publikfriande utställningar bryr jag mig inte om.)

Utställning Cartier Bresson

Jag var där nu i helgen då det var de sista dagarna för utställningen om Paolo Roversi, en italiensk modefotograf. Många av hans bilder har något mystiskt över sig. För mig var de inte uttalade modebilder såsom vi är vana vid att se dem på reklampelare eller i modetidskrifter, de är lite mer artistiska. Men samtidigt tyckte jag att det var lite för mycket naket, fast det som egentligen störde mig mest var att modellerna var för smala. En serie med stående nakna modeller tilltalade mig estetiskt sett — som om kropparnas konturer hade ritats med blyertspenna på vitt akvarellpapper — men serien var så lång att jag fick lite obehagliga tankar om fetischism. En liknande tudelad känsla fick jag med serien om modellen Natalia: i ett isolerad porträtt ser man en flicka med stora vilda ögon, men sedan förstår man med de andra bilderna att det egentligen handlar om en vuxen kvinna. Roversi gör också bilder som för tankarna till 1920-talet: dessa är lite mera drömlika, lite nostalgiska om en tid som försvunnit, men som fotografen kan återskapa genom mjuka ljusstämningar.

Utställning Paolo Roversi

Det fanns tre andra utställningar den här helgen.

Den ena handlade om den arabiska våren och visade bilder som Paul Hansen, Roger Turesson, Anders Hansson och Thomas Karlsson, fotografer på Dagens Nyheter, har tagit i Tunisien, Syrien, Libyen, Egypten, Bahrain och Jemen de senaste tre åren. Bilder som bevittnar om kaoset, förtvivlan, smärtan och sorgen, men också om hoppet och framtidstron.

Utställning Arabiska våren

 

En annan utställning visade bilder av Jill Greenberg: porträtt på gråtande barn, björnar, hästar och apor. Hennes bilder är för mig alltför retuscherade, ljuset alltför starkt och resultatet blir en sorts hyperrealism som inte alls är trovärdig. Foto behöver inte nödvändigtvis vara trovärdig för att bli bra, men här tyckte jag att det gick på något sätt lite för långt.

Utställning Jill Greenberg

 

Den sista utställningen (som jag egentligen såg först) var den jag tyckte bäst om: svartvita bilder av Elliott Erwitt, lite i stil med Cartier-Bresson (som i bilden med mannen som hoppar över en vattenpöl framför Eiffeltornet), men med glimten i ögat.

Utställning Elliot Erwitt

En del bilder är riktigt roliga och samtidigt tankeväckande: besökare på Versailles slott som verkar vara mer intresserade av ett verk som saknas på väggen, istället för dem som hänger kvar; en grupp män på något spanskt museum som flockas framför en målning med en naken kvinna, medan en ensam kvinna betraktar samma kvinna nu påklädd i tavlan bredvid; en grupp nakna människor som tecknar kroki av en påklädd kvinna, osv. Men framför allt är Erwitt en mästare på att se den lilla detaljen i ögonblicket som gör att bilden blir riktigt bra: en hägers vars kropp speglar formen på kranen intill; en flisa i ett bilfönster som täcker ena ögat på ett pojkansikte; två pumpor rätt placerade för att ”ersätta” brösten på kvinnan som sitter bakom; storpudeln som står lika bredbent på bakbenen som husse; mannen med bouledogansiktet på hustrappan. Erwitt har också gjort lite allvarligare bilder (som den med handfaten för vita och svarta människor, Jackie Kennedy på JFK:s begravning) eller romantiska (det kyssande paret i backspegeln). Min favoritbild är den med kvinnan iklädd hatt som blickar över New Yorks skyskrapor. Och så tycker jag om hans inställning till foto som konst och uttrycksmedel.

Citat Elliott Erwitt Citat Elliott Erwitt

 

Aktuella utställningar:

Arabiska våren, Fotografiska for life & Dagens Nyheter, t.o.m. 28 januari

Jill Greenberg, Works 2001-2011, t.o.m. 9 februari

Elliott Erwitt, 100+1, t.o.m. 2 mars

 

Kommande utställningar:

Johan Rheborg, Backstage, 17 januari—9 mars

Corinne Mercadier, Wicked Gravity, 17 januari—9 mars

Pieter ten Hoopen, Vittnesmål från Norra Kaukasus, 30 januari—23 februari

Julia Fullerton-Batten, Staged Reality, 14 februari—4 maj

 

Fransk version här

En reaktion på ”Fotografiska”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *