Une grande salle aux murs bleus, bordée de grandes fenêtres donnant sur l’extérieur. Dans la salle, de hauts trépieds supportant des bols tibétains chantants. Une tringle aux courbes souples suspendue au plafond traverse la salle. Sur cette tringle, des boules en caoutchouc noir qui, en fonction de leur oscillement, heurtent, frôlent ou évitent complètement les bols. L’exposition entière résonne du timbre des bols chantants, au rythme des visiteurs, car chaque nouveau billet d’entrée acheté laisse partir une boule qui commence alors son tour.

En parcourant le reste de l’exposition, on peut s’asseoir sur un banc et disparaître en fumée, passer sous un chapiteau fait d’ampoules qui s’allument quand on pédale sur un vélo, contempler une plume flotter dans une boule de verre … Les miroirs sont nombreux : de grands miroirs, dont un vibrant, qui repoussent les limites de la salle, deux plus petits miroirs portant des messages en néon, des miroirs montés en angles ou en cube qui dans leur mouvement rotatif défient notre perception de l’espace.

C’est à la fois facétieux et paisible. On a qu’une envie : s’asseoir un peu à l’écart et profiter du calme, ce qui est rendu possible par des coussins répartis sur le banc logeant l’une des façades de verre.

Cette exposition, je voulais la faire seule et je ne regrette pas ma décision : je voulais en faire l’expérience moi-même, garder mes impressions pour moi et m’en imprégner sans risquer d’être distraite par les celles que des amis auraient voulu partager avec moi (car c’est ce qu’on fait quand on visite une exposition avec des amis, ça coule de source et c’est tout à fait normal).

Un autre aspect de l’exposition que j’aime bien, c’est la capacité de l’artiste à laisser la place au hasard, malgré tout la planification que l’exposition a dû exiger : on ne sait jamais quand un bol chantera, ni vers où la plume va continuer sa balade légère, ni ce que les miroirs tournant vont montrer. On arrête enfin d’essayer de trouver une régularité dans ces mouvements aléatoires pour seulement les suivre, inlassablement. Comme une ode à la vie, avec ses aléas. Il n’y a qu’à se laisser porter …

L’artiste est Jeppe Hein et l’exposition, intitulée Un sourire pour toi (A Smile for You), aborde un sujet aussi difficile à traiter que le bonheur. Né en 1974 i Copenhague et actif à Berlin, Jeppe Hein est un artiste qui aime jouer avec notre notion de l’espace. Son art est souvent interactif dans le sens où les visiteurs sont invités à contribuer à ses oeuvres. Selon les critiques d’art, il s’inscrit dans le courant minimaliste ; dans cette exposition spécifique, on sent également une influence claire du bouddhisme zen.

Dans la salle bleue, il y a une autre salle, dont les murs rose pâle sont couverts du sol au plafond de petites phrases que Jeppe Hein a peint au cours d’une dépression d’épuisement. Dans cette salle, il s’agit d’angoisse, de frustration, de chagrin, de regret, presque de désespoir, mais il y a aussi des pointes d’espoir et de bonheur au fur et à mesure que l’artiste se remettait doucement. On ressent les hauts et les bas, le doute face aux petits signes d’amélioration, l’inquiétude face à l’avenir, la peur de perdre sa famille. Les fautes d’orthographe renforce le sentiment d’épuisement. Mais il y a là aussi des bols chantants, la tringle continue son trajet dans cette salle, les boules y trouvent leur chemin et le tintement des bols soulage un peu la douleur.

Malgré cette partie de l’exposition moins ludique, tous les visiteurs avait le sourire aux lèvres. Les sourires lissaient les trais du visage et on avait l’impression de marcher sur un petit nuage. Je sentais que mon corps entier souriait intérieurement. En quittant la galerie, je me sentais satisfaite et légère comme la plume dans sa boule de verre… Et j’ai gardé cette sensation toute la journée. Rien n’aurait pu gâter cet état d’esprit, quoiqu’il arrive. Ou alors ma bonne humeur était à ce point contagieuse que rien de mauvais ne pouvait arriver ?… Vous en avez fait beaucoup, vous, des expositions qui vous rendent si heureux, si comblé et en même temps si paisible ? C’est pourquoi je suis infiniment reconnaissante envers Jeppe Hein !

Un sourire pour toi, un sourire pour tous.

Pour en savoir plus sur Jeppe Hein et sur la galerie Bonniers Konsthall.

Version suédoise ici

Ett stort rum med blåa inneväggar och stora fönster utåt på sidorna. I rummet står det höga svarta stativ som bär på tibetanska s.k. sjungande skålar. En skena hänger på taket och går genom rummet i mjuka svängar. På skenan hänger svarta gummikulor som följer den och, beroende på hur de svävar i luften, slår de, snuddar vid eller undviker helt skålarna. Hela utställningslokalen ljuder då och då av skålarnas klang, i rytm med besökarna, för att varje löst inträdesbiljett släpper loss en ny kula som börjar då sin bana.

De andra verken är till exempel en bänk som sprutar rök när man sätter sig på den, en tält gjord av lampor som tänds när man trampar på en cykel, en fjäder som svävar i en glaskula … Det är många speglar också: stora speglar, varav den ena vibrerande, som skjuter upp rummets gränser, två mindre speglar med neonbudskap, roterande speglar hopsatta i vinkel eller i kuber som utmanar ögats rumsuppfattning.

Det är lekfullt och fridfullt på ett och samma gång. Man vill bara sätta sig i avskildhet och njuta av lugnet, vilket är fullt möjligt eftersom det finns kuddar är och där på bänken som löper längs med det ena glasade fasaden.

Detta är en utställning som jag ville se ensam och jag ångrar inte mitt beslut: jag ville uppleva den själv, behålla mina intryck för mig själv och låta mig impregneras av dem utan att riskera att bli störd av vänner som skulle dela med sig av sina egna intryck (för det gör man alltid när man ser en utställning tillsammans med någon annan, det säger ju sig självt och helt normalt).

En annan aspekt som jag uppskattar mycket i utställningen är konstnärens förmåga att lämna utrymme åt slumpen, trots allt planerande som utställningen måste ha krävt: man vet aldrig när en skål kommer att ljuda, åt vilket håll den lilla fjäder ska fortsätta sin svävande resa, vad de roterande speglar kommer att visa. Till slut slutar man försöka hitta ett mönster i dessa rörelser och man bara följer dem, outtröttligt. Som ett ode till livets skiften. Det är bara att ge efter …

Konstnären är Jeppe Hein och utställningen, som heter Ett leende till dig, handlar om ett så svårt ämne som lyckan. Född i Köpenhamn år 1974 och aktiv i Berlin, Jeppe Hein är en konstnär som tycker om att leka med vår rumsuppfattning. Hans konst är ofta interaktiv i och med att besökarna inbjuds till att medverka i verken. Enligt konstkritikerna tillhör han minimalismen; i den här specifika utställningen ser man också tydliga intryck från zenbuddismen.

Innanför det blåa rummet finns det ett annat rum med ljusrosa väggar täckta från golv till tak av mängder av meningar, som Jeppe Hein målade under son utbrändhetsdepression. Här handlar det om ångest, frustration, sorg, saknad, nästintill desperation, men det finns också några glimtar av hopp och lycka allteftersom konstnären började må bättre. Man känner av upp- och nedgångarna, tvivlen inför de små tecken av förbättringar, oron inför framtiden, rädslan att förlora sin familjen. Felstavningar förstärker känslan av uppgivenhet. Men så finns det också några tibetanska skålar därinne, skenan fortsätter i det här rummet, kulorna hittar sin väg dit och klangen från skålarna lindrar smärtan något.

Trots att den här delen av utställningen är lite tyngre, hade alla besökare ett leende på läpparna. Leenden slätade ut ansiktsdragen och man gick nästan som på moln. Jag kände att hela min kroppen log inombords. När jag kom ut därifrån kände jag mig så tillfreds med mig själv och lätt som vore jag fjädern i sin glaskula… Och jag bar på den här känslan resten av dagen. Ingenting kunde förstöra den här sinnesstämningen vad som än skulle hända. Eller så var det så att mitt goda humör smet av sig så att ingenting illa kunde hända?… Har ni varit på så många utställningar som gör en så lycklig, så överväldigad, och samtidigt så rofylld? Därför är jag oerhört tacksam gentemot Jeppe Hein!

Ett leende till dig, ett leende till alla.

Mer info om Jeppe Hein och om Bonniers Konsthall.

Fransk version här