Jag har en ganska betydande boksamling, där en större del är kokböcker… Jag var förvånad över att jag lyckades få plats med allting i bokhyllorna som jag tog med mig från den förra lägenheten… (Samtidigt som jag sorterade in böckerna insåg jag att jag borde gallra och göra mig av med de minst intressanta…)

une/l’étagère = en hylla/hyllan

une bibliothèque = en bokhylla men också ett bibliotek

Min DVD-samling är inte lika stor, men jag behövde ändå hyllor att förvara den i. Den smidigaste lösningen heter DVD-pelare BENNO (som verkar vara ett pojknamn) som jag valde i ekfaner för att passa ihop med golvet och köksluckorna som är i ek. Denna hylla är inte så djup, hög och smal och tar ingen plats alls. Jag köpte tre av dem och ställde dem på kortsidan av skiljeväggen mellan köket och vardagsrummet. De är så lätta att montera ihop att det var nästan tråkigt. 🙂 Men jag blev glatt överraskad när jag märkte att det finns gott med utrymme att utöka samlingen. 🙂

une étagère à DVD = en DVD-hylla

une étagère à CD = en CD-hylla

une étagère à chapeaux = en hatthylla

Fransk version här

Köksbordet spelar för mig en viktig roll. Jag tar alla mina måltider vid det och jag tycker om att ta emot gäster. Min lägenhet är inte stor men jag kunde inte tänka mig köpa ett litet bord. Eftersom jag tycker om att laga mat och ha gäster behövde jag ett bord värt namnet. Jag valde således ett bord med iläggsskivor och sex stolar, allt vitt för att inte störa rummets ljusa stämning. Sedan är det alltid enkelt att liva upp det hela med färgglada bordtabletter, duk eller bordsdekoration.

une/la table = bord/bordet

En väninna hjälpte mig för att montera bordet BJURSTA vilket inte var svårt i sig, men som krävdes väl fyra armar för att ställas på benen. Efter den andra stolen kändes det som att jag arbetade vid löpbandet …

une/la chaise = stol/stolen

Bordet invigdes vid inflyttningsfesten men har sedan dess haft många tillfällen att samla en hel del vänner. Rekordet än så länge är nio personer, men middagar i sluten krets eller till och med på tu man hand är minst lika trevliga. 🙂

Bjursta är en by i Sollefteå kommun. Börje är ett pojknamn (som inte är så poppis för tillfället : 40 pojkar fick namnet år 2003 men inte som tilltalsnamn).

Fransk version här

Den andra möbel som jag monterade var soffan MOHEDA.

un/le canapé = en soffa/soffan

canapé en angle = hörnsoffa

canapé convertible = bäddsoffa

Min soffa är en hörnbäddsoffa. Hörn— för att jag tycker att det är mysigt med att sträcka ut benen på schäslongdelen. Bädd— för att jag vill kunna ta emot långväga gäster.

Att montera ihop den var inte så lätt, framför allt den delen som enligt anvisningen krävde två personer, men jag klarade av det själv ändå. Nu när den är ihopmonterad är det väldigt enkelt att göra den till en dubbelsäng: det är bara att dra ut den undre delen. Jag har haft tillfället att sova i den när en väninna kom och hälsade på i maj; för att inte väcka henne tidigt på morgnarna då jag gick till jobbet och för att skona henne lite från de ljusa sommarnätterna, lät jag henne sova i mitt sovrum (det är många stora gardinlösa fönster i vardagsrummet medan det finns bara ett litet fönster med gardiner i sovrummet). Och jag tyckte att soffan var väldigt bekväm. Den är således testad och godkänd. 🙂

Moheda är en tätort i Alvesta kommun.

Fransk version här

IKEA:s första leverans kom två veckor efter min inflyttning. Under tiden sov jag på en liten bäddsoffa (SOLSTA, från IKEA också), som var ganska bekväm, men sova så lågt mot golvet är ändå inte så kul. Därför behöver jag inte säga att sängen var det första jag monterade ihop, så att jag samma kväll kunde sova i den.

un/le lit = en säng (—t uttalas ej)

un lit simple = en enkelsäng

un lit double = en dubbelsäng

Jag har valt sängstommen BRIMNES, med förvaringslådor under och huvudgaveln med hyllor på sidorna. Mitt sovrum är ganska litet så jag ville utnyttja golvytan maximalt. Men den höga resårbottnen har jag definitivt kommit långt från den låga bäddsoffan … som nu har fått plats i loggian (tillfälligt, för jag är inte säker att jag kommer att behålla den, eftersom jag har andra inredningsplaner till loggian). I lådorna under sängen ryms täcken, säng-, badrums- och kökslinnet.

Brimnes är ett norskt ortnamn, beläget i Eidfjords kommun, i Hordaland fylke.

(Här finns det mer info om IKEA:s terminologi.)

PS: Ett tips: glömt inte att köpa ribbottnar till sängen för de ingår inte i sängstommen. Det misstaget gjorde jag för tio år sedan, men inte en andra gången. 🙂

Fransk version här

Säga vad man vill om IKEA, men jag tycker att konceptet är genialiskt!

I och med min flytt har jag behövt skaffa en del nya möbler. Jag skapade ett konto på deras hemsida, tittade i lugn och ro på de möbler som intresserade mig och gjorde en lista på dem innan jag gjorde beställningen, några dagar före flytten till den nya lägenhet. Jag beställde även hemleverans, som skulle komma två veckor senare, vilket gav mig tid att att packa upp kartongerna och installera mig med de möblerna jag hade tagit med mig: fyra bokhyllor, en liten bäddsoffa som jag sov på den första tiden, ett arbetsbord som funkade som köksbord, tre stolar och ett litet bord som än idag fungerar som arbetsbord.

Den första stora leverans kom med sängen, en hörnsoffa och ett köksbordet med sex stolar.

Ni kan vara säkra på att jag blev lite matt när jag fick syn på alla dessa kartonger, men som tur var var det en del långa helger under majmånaden, så monteringen av möblerna gick bra, till och med riktig bra!

Jag är verkligen imponerad av IKEAs pedagogiska sätt att förklara hur man ska montera ihop möblerna. Det händer då och då att man gör misstag, men man brukar upptäcka det snabbt och man kan alltid backa några steg. Jag är också fascinerad av uppfinningsrikedomen hos designerna som, i möblernas konstruktion, alltid måste tanka att de ska monteras av människor som inte nödvändigtvis är händiga och med så få verktyg som möjligt. Två väninnor hjälpte mig med en del av säng och köksbordet, men resten klarade jag helt själv, jag en lite kvinna på 1,62 och inte särskilt muskulös. Jag skulle vilja påstå att IKEA på sitt sätt bidrar till kvinnans emancipation. 🙂 Egentligen undrar jag om det jobbigaste inte är att slänga alla förpackningar. För det finns en viss tillfredsställelse i att bygga sina egna möbler, men att slänga kartonger, det är verkligen ett slavgöra, inte minst när containern är full (om den inte rent av svämmar över …)

Den andra IKEA-leveransen kom i fredags, med tv:n och tillhörande bänk samt trallar, bord och stolar till balkongen. Jag monterade allting den här helgen och jag är igen nöjd med resultat.

Jag är också nöjd med IKEAs kundservice. På telefonen är de alltid trevliga och tillmötesgående. Som när jag behövde beställa hämtning av en sängstomme som jag råkat köpa i två exemplar … Och jag behövde inte kräva återbetalningen utan den gjordes snabbt, minus kostnaden för hämtningen. Eller när jag ville lägga till en stol till den senaste beställningen; dessutom hade jag nåt maxgränsen för krediten som IKEA godkänt mig, men jag kunde på ett enkelt och smidigt sätt betala skillnaden via deras hemsida.

Det är lite komiskt också när de ringer för att komma överens om leveransdagen eftersom det är en automatisk röst som vill att man bekräftar adress och telefonnummer, och fågar om en 12 meter långtradare kan parkera ute på gatan, om det finns en portkod osv… Det känns lite konstigt att prata med en datorstyrd röst som förstår ”ja”, ”nej” och siffror, men det viktigaste är att det funkar. 🙂

un/le meuble = en möbel/ möbeln (ja, det är ett franskt ord 😉 )

Nästkommande veckor kommer jag att skriva om de olika möbler och vad de heter på franska och på ”IKEAnska”. 🙂

Fransk version här

Varning för ”tjejigt” inlägg! Kom inte och klaga sedan. 🙂

Tack vare (eller på grund av? 😉 ) Le Chat qui har jag skaffat mig en ny hobby: DIY-smycken (DIY = do it yourself). Le Chat qui var nyligen på besök i Sverige och var bara tvungen att gå in i en Panduro-butik som just då hade rea på alla Elements-smyckesatser. Det fanns ingen möjlighet att stå emot frestelsen och jag köpte några satser och tänger för att forma metalltrådar. För utöver materialsatsen själv kräver den här typen av hobby en hel del verktyg och jag var snart tvungen att gå tillbaka till Panduro för att köpa klämmor … och jag kom ut därifrån med några smyckesatser till …

Smycken med band och pärlor eller medaljer är de enklaste att göra. Här är halsbanden Velvet Bow och Forgotten Dynasti.

Jag har dessa kvar att göra: tre armband och två ringar.

Och snart kommer jag kanske att kunna tillverka smycken i min egen ”design” där jag kan välja pärlorna och underlagen som jag vill… En bottenlös avgrund… 😀 Jag kommer också att behöva en ny smyckeskrin… Som om jag inte redan hade tillräckligt mycket av det… 😛

un/le bijou = ett smycke/smycket

des/les bijoux = smycken/a (obs! x:et är bara där för att signalera pluralis och uttalas inte)

Fransk version här

Stockholms förorter har lugnat ner sig, den korta våren har lämnat plats åt sommaren och livet i Sverige är ljuvligt! Och min matlagningslust håller sig än. Vad mer begära? 😉

Igår var det vännerna som hjälpte mig att flytta som fick njuta av min matlagning. Utan dem skulle jag inte befinna mig där jag är nu och jag ville tacka dem särskilt för det. Eftersom några av dem inte kunde närvara vid inflyttningsfesten för tre veckor sedan, bjöd jag dem alla på en trerättersmiddag, som jag kallat för VIP-middag. Här är de tre rätterna:

• getostsmördegsbakelse med honung
• bœuf bourguignon, ugnsrostade färsk potatis och sötpotatis
• jordgubbsmoussetårta med maränsgtoppar

Jag hittade receptet på tårtan i senaste numret av Allt om mat (nr 7/2013) för någon veckan sedan, och bilden var så läckert att jag fick bara lust att baka den! Det stod att ”det tar lite tid att göra den här tårtan, och några av momenten kan vara svåra om man inte är en van bagare”, men det avskräckte mig inte särskilt. Tvärtom, det blev ett fantastisk tillfälle att anta utmaningen !

Det svåraste för mig i det här receptet var spritsmomenten. Jag har aldrig varit bra på det men jag brukar inte heller vara den som ger upp så lätt. För att bli bättre är det bara att träna. ”Det är bara att …” Den här tårtan var lite som eldprovet, jag kunde inte misslyckas. I värsta fall kunde jag ha försökt göra små marängtoppar med skedar men det är inte samma sak. Jag satte lite högre krav den här gången.

Jag hittade engångsspritspåsar och tre spritstull på Åhléns och de visade sig fungera riktigt bra. Tidigare har jag försökt med fryspåsar och spritspåsar i tyg med materialet är för mjukt och det slutade alltid med mer grädde eller maräng på mina händer än på tårtan … De där påsarna var i en lite starkare plast och det var perfekt.

På franska finns det inget ord för att säga spritsa, utan man får använda uttrycket: ”décorer de crème à la poche à douille” (”dekorera med grädde med hjälp av en spritspåse”), lite omständigt, det medger jag. Kanske man ska ”francisera” det svenska ordet och börja säga ”spritser” på franska ? 😉

Efter den här framgången (jag är inte lite stolt över det!…) tänker jag bara på att hitta recept där det ska spritsas och spritsas! 🙂

Fransk version här

Veckans ord är givet med tanke på händelserna som kyliga skakat om Stockholms förorter så till den grad att till och med den utländska pressen har rapporterat om dem (jag har framför allt läst artiklar från franska Le Monde).

I måndags morse fick jag mig en smärre chock när jag läste i Metro (inte i Dagens Nyheter som jag läser varje morgon till frukost) att det hade varit upplopp kvällen innan i Husby, nordväst om Stockholm. Bilar hade satts i brand och när brandkåren och polisen anlände till platsen möttes de av stenkastning. Det sägs att startskottet för upploppen var att en 68-årig dödades av polisen veckan innan. Upploppen var tyvärr inte något engångsföreteelse utan de fortsatte, tilltog i styrka och spred sig runt om i Stockholms utkanten. Det blev någon sorts snöbolleffekt, som om missnöjet smittade av sig.

I torsdags frågade en kollega mig hur det var i mitt nya område. Jag blev förvånad av frågan och hon berättade för mig att hon hade läste i DN att poliskontoret i Rågsved hade brunnit under natten. Jag var dubbelt så mycket förvånad eftersom jag hade läst samma tidningen på morgonen utan att se den här information. Jag var ännu mer förvånad för jag visste inte ens att det fanns ett poliskontor i Rågsved!… På DN:s hemsida kunde jag i alla fall läsa det som min kollega pratade om. Men jag var fortfarande förvånad : poliskontoret visade sig ligga alldeles i närheten av tunnelbanestation och jag svär att jag märkte ingenting när jag gick förbi på morgonen, på väg till jobbet.

Sådant händer så sällan i Sverige att jag vet faktiskt inte vad jag ska tro : är det så allvarligt som pressen beskriver det, eller förstoras det mer än nödvändigt? Jag ställer frågan för att jag fick flera gånger under veckan intrycket att det som stod i tidningen inte stämde med verkligheten. Andra röster vittnar om samma sak : medierna beskriver en krigsliknande situation, bilder på brinnande bilar chockerar, men invånarna i de drabbade kvarter säger om att det är lugnt som vanligt … eller är det onormalt lugnt?

Sverigedemokraterna skor sig förstås på det hela, kan inte låta bli på att kritisera den nuvarande regeringen som oansvariga i dess vilja att skapa ett multikulturellt samhälle, för det är självklart invandrarnas fel (alltid samma visa…) De vill bland annat tillåta polisen att ta till hårdare tag, upprätta utegångsförbud och skicka tillbaka till gränsen alla bråkmakare. Vilket låter helt befängt enligt min mening eftersom dessa bråkmakare är alla under 25 år, det vill säga att de föddes troligen i Sverige, är då andra generationens invandrare och förmodligen svenska medborgare…

Visst finns det en majoritet av invandrare i dessa drabbade förorter. Visst är en stor del av dessa invandrare arbetslösa, mer eller mindre utslagna. En icke betydelselös andel av deras barn misslyckas i skolan. Man kan ju inte förneka att det finns ett viss missnöje i dessa kvarter, men faktum är att upploppen orsakades av några få individer som inte ens alla bodde där! De senaste artiklar som jag läst understryker att allt var mycket väl organiserat: man har till exempel hittat ryggsäckar fylla med gatstenar placerade på strategiska ställen, för att finnas tillgängliga vid eventuella bråk med ordningsmakten. Av 12 personer som arresterades en kväll vid Husby, var hälften redan dömd för ”små” brott (narkotika, rån, våld) och två bara kom från Husby.

Efter hand försöker man analysera lite bättre vad som har hänt dessa senaste dagar, men orsakerna till det hela är för många och för komplexa för att hitta en enkel lösning till problemen. Och det sättet som pressen bearbetat informationen förenklar inte saken: många fakta och argument motsäger varandra. Även om det redan finns en artikel på Wikipedia om upplopen i Stockholm 2013, tror jag att det ännu är för tidigt att ta allt som har sagts under veckan för sanning. Ärligt talat vill jag nästa ifrågasätta ordet ”upplopp” i sig. Med det vill jag inte alls säga att de inte ägt rum, men om man jämför med händelserna i Frankrike eller England, för några år sedan, så liknar upploppen i Stockholm mer bråk mellan ganska få ungdomar och polisen.

une/l’émeute = ett upplopp/upploppet

För att återknuta till förra veckans teman skulle vilja avsluta med en reflektion kring just polisen som enligt DN inte kan hantera sådana situationer i motsats till de franska ”CRS” = kravallpolis. Jag hoppas innerligt att Sverige aldrig kommer att använda sig att militär styrka för att tysta ner revolter. Våld föder våld, jag tror definitivt inte på den här lösningen.

Fransk version här

I tisdags kväll, när jag kom ut från jobbet runt 17, kom jag fram till korsningen Kungsträdgårdsgatan/Strömgatan/Strömbron och såg att en polisbil stannade mitt i den. En polis steg ur den och stoppade trafiken med en enkel handrörelse.

Det som följer utspelade sig fort. Inom ett par minuter (den tiden det tog för att få grön gubbe och gå över gatan) rullade två polismotorcyklar, en polisbil, två svarta bilar med tonade bilrutor, och en polisbil till som stängde kortegen. Polisen satte sig i sin bil igen, startade den och körde iväg, och så var trafiken åter i gång. Då lägger jag märke till att en polishelikopter svävar i luften ovanför Kungsträdgården.

Jag visste att John Kerry, USA:s utrikesminister, var på besök i Sverige den här dagen, men jag hade hört att han skulle iväg igen tidigare än så. Så jag kollade polisens hemsida som helt riktigt informerade att gator skulle ”spärras av för trafik under den tid eskorten passerar”. Den andra framstående gästen den här 14 maj 2013 var dansken Anders Fogh Rasmussen, Nato:s generalsekreterare, som skulle till Grand Hôtel vid 17-tiden.

Jag var förbluffad över hur den svenska polisen, på ett effektivt och enkelt sätt, stängde tillfälligt av trafiken (för detta kallar jag inte att spärra av). I Frankrike är jag säker på att man skulle verkligen ha spärrat av området en bra tid före och efter att kortegen hade passerat, korteg som dessutom skulle ha varit längre och förmodligen försenad. Men här i Sverige är man pragmatisk och det känns som att man helst inte vill störa rusningstrafiken mer än nödvändigt.

När John Kerry åkte från Arlanda till centrala Stockholm samma morgon blev det trafikstockning, men man stängde inte alls av trafiken. Sverige vidtar sällan exceptionella säkerhetsanordningar vid officiella besök. När det händer är det oftast för att gästerna själva har begärt det (som till exempel Medvedev eller någon höjdare från Mellanöstern som lite paranoid ser terrorister överallt…)

la police = polisen

un policier = en polis

Fransk version här

Min blog har sedan elva (!!!) månader tillbaka i stort sett överlevt tack vare de månatliga inläggen under rubrikerna ”La rédac’ du mois” och ”La photo du mois”, som man kan säga har fungerat som någon sorts livsuppehållande åtgärd.

Ganska stora förändringar i mitt liv är förklaringen till den låga textproduktionen. För att sammanfatta det kort har jag separerat och flyttat isär. Det tar på krafterna och tär på inspirationen, för att inte tala om tidsbristen under själva flytten. Men nu mår jag bättre än någonsin och det börjar klia i fingrarna igen. 🙂

Jag flyttade i min lägenhet för exakt en månad sedan och igår hade jag inflyttningsfest. På franska heter det ”pendaison de crémaillère”. Ett uttryck som kräver sin lilla förklaring.

Det verkar som att det franska uttrycket går tillbaka till medeltiden. När man hade byggt färdigt ett hus var det kutym att bjuda hem dem som hade hjälpt till med bygget. På medeltiden brukade man laga mat i den öppna spisen. En gryta hängdes i en grytkrok = ”une crémaillère”; denna kroken var det sista man installerade i huset och den blev en symbol för inflyttningen.

Idag är det inte så vanligt längre med öppna spisar i moderna lägenheter eller hus; man lagar inte mat över öppen eld i alla fall. Men uttrycket är kvar och när man vill fira den nya bostaden säger man då på franska att man ”pend la crémaillère” = hänger grytkroken. ”La pendaison” = hängning är substantivet som härrör från verbet ”pendre”.

Sedan ungefär lika länge (om inte längre…) som bloggen låg nere hade jag tappat intresse i att laga mat. Jag var i en relation, men levde ändå ensam, och tyckte att det var oerhört tråkigt att laga mat bara för mig själv och äta ensam. Men sedan jag har flyttat till mitt eget lilla hem har matlusten kommit tillbaka — glädjande nog! Även om jag bor själv och äter ofta ensam är det kul igen att stå vid spisen. Så ni kan tänka er vilket nöje det var för mig att spendera ett dussin timmar, fördelade på två dagar, att förbereda buffén till inflyttningsfesten! Desto roligare var det när de många gästerna uppskattade maten mer än nog! Rena njutningen för min del! 🙂

På bordet stod det både salta och söta rätter. På den salta sidan: laxsnurror med philadelphiaost, löjrom och dill, en getostpaj med bacon och katrinplommon, en pizza med tomatsås, stekt lök, oliver och sardeller, tre sorters kuvertbröd och färskost med Västerbottensost. På den söta sidan: en hallon- och vit chokladmoussetårta, en kastanjekrämkaka (som gjorde stor succé både hos vuxna och barn!), en cheesecake med passionsfrukt och rabarberrutor.

Det fanns även tre sorters mini-caneléer (vanilj, apelsin och kaffe) som jag beställde hos min vän Sophie. Hon är så duktig på att baka dem att jag inte har någon ambition att konkurrera med henne i det området. Dessutom stödjer mer än gärna hennes verksamhet. Därför gör jag lite reklam åt henne här: om ni bor i Stockholmområdet får ni gärna besöka hennes hemsida och lämna era beställningar! 🙂

Jag hoppas verkligen att detta inlägg är ett säkert tecken på att bloggen återupplivats och att ni, mina trogna läsare, inte tappat tålamodet under min långa inspirationstorka. Vi hörs nästa vecka, med ett nytt ord! 🙂

Fransk version här