En skolrektor bestämde att årets luciatåget inte skulle innehålla några pepparkaksgubbar och tomtar, bara tärnor och stjärngossar. Vilket ramaskri det blev! En av föräldrarna påstod att hans pojke vägrade att ta på sig en klänning — som egentligen är ett särk… Många andra människor engagerade sig i frågan, bland annat på nätet, och kritiserade skolrektorn för att förstöra fina gamla svenska traditioner. Faktum är att pepparkaksgubbar och andra färgglada inslag i luciatåget är senare tillkomna. Rektorns avsikt är egentligen att gå tillbaka till det ursprungliga och på så sätt lära barnen vad den här traditionen handlar om. Hon ville ge luciatåget ett pedagogiskt innehåll, men möttes av ilska och okunskap.

Detta är ett praktexempel på att allt snack om traditioner och svenskhet ofta hamnar på fel spår. Det är inte ovanligt att de som hänvisar till tradition och nationalitet egentligen inte har någon susning om vad begreppen innebär. Detta borde vara en läxa för dem att förstå att traditioner och svenskhet är inga fasta fenomen utan utvecklas med tiden och berikas av olika egenskaper som kommer från olika håll. Och att det inte innebär någon fara.

Men rektorn höll emot, modigt och ståndaktigt. Till föräldrar som blev arga för att de inte blev involverade i arrangemanget svarade hon att föräldrar sällan blir tillfrågade om vad som händer i skolan. Skolan är inte föräldrarnas ansvar, på samma sätt som att barnens uppfostran inte är skolans. Dessutom kan jag tänka mig att om föräldrar blev tillfrågade om alla möjliga skolfrågor skulle det bli väldigt lite gensvar. Men med luciatåget är det minsann annorlunda. Så till den grad att man undrar vem tåget är till för: barnen eller föräldrarna?

Fransk version här