Sommaren är en härlig årstid med sina utomhus musikfestivaler. Jag har kunnat njuta av det både i Frankrike och i Sverige.

 

Les Francofolies

I Frankrike blev det en ganska nostalgisk upplevelse med en konsert på Francofolies i La Rochelle, en festival som sedan mitten av 1980 programmerar det bästa som finns inom aktuell fransktalande musik. Jag var med om festivalens uppkomst, där såg jag och lyssnade på Higelin, Renaud, Stefan Eicher, Veronique Sanson, Souchon & Voulzy m.fr. Det var tider det. 🙂 I år åkte jag tillbaka till min barndoms trakter för att se min tonårsidol, Patrick Bruel, som öppnade festivalen den 12 juli.

Han föregicks av tre andra artister, som jag inte kände till eftersom jag inte riktigt följer vad som händer på den franska musikens fronten sedan jag flyttat till Sverige (förutom eventuellt de som jag redan känner till från tidigare). Men festivaler kan ofta vara ett tillfälle till fina upptäckter. Schweizaren Bastian Baker har dock inte lämnat några oförglömliga spår hos mig. Raphaël var för intim för den stora scenen på Saint-Jean-d’Acre stora torg (som vanligtvis tjänar som parkeringsplats); Jag tyckte om hans texter men inte om att han bytte gitarr för varje låt. Cali har imponerat mycket på mig! Jag tycker om hans texter, samhällstillvända, halvt ömsinta, halvt cyniska, och hans energi var utan gränser. En extraordinär artist som inte tröttnar på kontakten med publiken, en kontakt som blev rent av fysisk eftersom han kastade sig två gånger i folkmassan vars utsträckta armar han litade fullt på. Andra gången, i slutet av konserten, bar publiken honom genom hela torget och vidare längst upp på läktaren!

 

Patrick Bruels konsert överträffade mina förväntningar! Som varm anhängare är jag väl inte så objektiv, 😉 men återföreningen var väldigt lyckad! En blandning av äldre och nyare låtar, en potpourri med låtarna som ströks bort från programmet pga. tidsbrist (fyndigt!), vid pianot eller med gitarren, med musikerna bakom sig eller ensam, han var perfekt! Mellansnacket för att presentera vissa sånger var också mycket uppskattade. Men det som jag tyckte mest var kontakt med publiken. Och det var förstås ömsesidigt: vi blev lika rörda av honom som han av oss. Slutet på ”Les larmes de leurs pères” (”Deras fäders tårar”) förblir för mig en oförglömlig upplevelse med publikens röst förenad i en djup och gripande mumlande. Det var en starkt vacker ögonblick, i fullständig harmoni och samförstånd! (om än något störd av några hysteriska som inte kunde låta bli att skrika som under ”Bruelmania”-tiden…)

 

 

 

 

Min spellista på mina favorit sommarkonsert i år :

 

Stockholm Music & Arts

En annan parkeringsplats i Sverige, bakom Moderna museet på Skeppsholmen, tar emot sedan många år tillbaka en årlig festival. Förr var det Stockholm Jazz Festival, där jag upptäckte Laleh och haft förmånen att lyssna på Patty Smith (denna festival äger nu rum senare på hösten och på andra Stockholmsscener); nu är det Stockholm Music & Arts som regerar där i dagarna tre. Förra året tog jag bara en biljett, för Björks skull, som tyvärr gjorde mig besviken. I år tog jag passet för hela festivalen, 2, 3 och 4 augusti. Vädret var med på noterna, vilket är en väsentlig detalj.

 

Festivalen började med en diplomatisk incident sedan Sveriges konsulat i Turkiet vägrade bevilja visumtillstånd till syrien Omar Souleyman under förevändning att han kunde eventuellt ansöka om politisk asyl när han väl hade landat på svensk territorium… Arrangören Luger kämpade på och visumet beviljades till slut för spelningen på Way Out West i Göteborg en vecka senare.

 

Fredagen den 2 augusti

14:45 Goran Kajfeš Subtronic Arkestra (i stället för Omar Souleyman)

16:15 Mattias Alkbergs Begravning

17:45 Diamanda Galás

 

19:15 CocoRosie påminner ibland om Björk (minus besvikelse tack och lov). Jag fann Bianca ”Coco” mer närvarande och hemma på scenen än systern Sierra ”Rosie”. Jag tyckte om att Bianca spelade harpa. Bland musikerna var det en ”human beatbox” som gjorde ett imponerande solonummer!

20:45 First Aid Kit, två andra syster som producerar bra skivor men som också förtjänar att ses på scen: Johanna är tydligen expert på att spela synt med fötterna och på headbanging. 🙂

 

22:30 Regina Spektor var helt enkelt sublim! Denna lilla kvinna har en sådan närvaro på scenen! Det var rörande att höra henne förvånas över att publiken kände igen hennes låtar. Jag kommer utan tvekan att gå och lyssna på henne nästa gång hon uppträder på en av Stockholms scener.

 

Lördagen den 3 augusti

14:15 Susanne Sundfør

15:45 Modern Fantazias

17:30 Maia Hirasawa var en av sångerskorna, utöver Regina Spektor, som jag inte ville missa och hon gjorde mig inte heller besviken. Hennes senaste sångtexter om jordbävningen och tsunamin som drabbade Japans kust 2011 rör en djupt. Det gäller även  konsertens sista låt som handlar om en förlossningstrauma, ett ogönblick som borde ha varit lyckligt.

19:00 Sofia Jannok besjunger samernas sak och de vackra samiska landskapen. Även mellansnacket var poetiskt.

20:30 Efterklang

22:15 Rodriguez var kvällens mest efterlängtade artist, tack vare (eller på grund av?…) dokumentären Searching Sugar man. Vid tiden för konserten var jag kanske är an av de få som ännu inte hade sett den men det förhindrade mig inte från att bli rörd av hans prestation. Och jag blev desto mer förvånad när jag läste recensionerna dagen därpå och kommentarerna på de sociala media…

Jag förstår inte hur man kan förvänta sig att en 71-årig, nästan blind man, efter det liv han levt och inte längre van vid turnélivet, skulle kunna uppträda som en stjärna. Med tanke på omständigheterna tycker jag att han bjöd på en aktningsvärd konsert. Jag är glad att ha sett honom på scenen. Ty även om en ny skiva är planerad till hösten är jag tyvärr inte säker att han orkar med en turné till…

   

 

Söndagen den 4 augusti

14:15 Lune

15:45 Mariam the Believer

17:00 Billy Bragg kände jag inte alls till men jag gillade hans humor och hans militant sida med hjärtat till vänster.

18:45 Laura Mvula

 

20:30 Prince var festivalens STORA namn och som alla rockstjärnor spelade han diva. Total fotograferingsförbud (omöjligt att kontrollera med tanke på smartphones täthet bland publiken, som är svåra att beslagta i motsatts till stora kameror) och en timmes försening. Luger kunde gott och väl ha programmerat en artist till mellan Laura Mvula och Prince… Och när en medlem av bandet, 15 min före stjärnans ankomst på scenen, kom och sa till oss att de längtade efter att få spela för oss undrade vi vem de trodde de lurade. Det måste ha påverkat mitt humör för att jag tyckte inte så mycket om första delen av konserten.

Men efter pausen blev det bättre och vid slutet ångrade jag inte längre att jag kom. Vi ropade Prince in på scenen tre gånger, han kom tillbaka med samma energi varje gång och han lyckades verkligen entusiasmera publiken. Han vet att smickra publiken för att få den dit han vill, fast jag lätt mig inte luras så lätt, men det var svårt att inte låta sig bäras av den allmänna entusiasmen. Som en recension skrev dagen därpå är kanske Prince inte längre relevant, men det funkar ändå.

Festivalens spellista på Spotify :

 

Leonard Cohen

Sommarens sista konsert var inte utomhus och kunde ha lagts till en mindre sal, för en mer intim stämning med mannen med ”the golden voice”. Men det blev trots allt en oförglömlig erfarenhet: tre timmars musik, 28 låtar, med ca 9 500 andra personer. Jag älskar hans röst, hans humor, hans enkelhet, och jag blev imponerad av att han vid snart 79 års ålder fortfarande klarar sådana här prestationer.

Även musikerna bakom honom klarade mer än väl uppgiften. Javier Mas solo med bandurrian var helt enastående, vilket ni kan få en uppfattning av genom den här YouTube-videon:

Jag tyckte också om att han kunde tänka sig ta ett steg tillbaka och låta körsångarna uppföra hela nummer själva:

 

Spellista med de 28 låtarna från Leonard Cohens konsert :

Den svenska publiken

Jag måste säga att jag är lite förbryllad av den svenska publikens beteende. Den verkar till och med rent av apatisk ibland. Utan att vara den som hoppar högt och vrålar, kan jag inte låta bli att slå takten, dansa och sjunga, det är ju en del av konsertupplevelsen för mig, annars stannar jag hemma. Men svenskarna står nästan helt orörliga, eventuellt vaknar de till liv i slutet av konserten… Även på Princes konsert lovar jag att några stycken rörde sig inte ur fläcken! Då känner man sig lite dum när man börjar guppa på höfterna eller klappa händerna i takt. Svenskarna är artiga ändå: de applåderar när artisterna kommer på scenen och mellan låtarna men för övrigt är det inte särskilt spontana. Artisterna måste verkligen uppmuntra till att röra sig lite för att de ska göra det. Men i slutet av konserten brukar det bli många inropningar; artisterna blir säkert inte kloka på det … Jag skulle inte rekommendera Cali att kasta sig i folkmassan om han någon dag spelade i Sverige: inga armar skulle bära honom, han skulle helt enkelt ramla omkull…

Fransk version här