Den 6 januari, trettondedag jul, i Sverige är en röd dag trots att man, mig veterligen, firar inget särskilt då. Fördelen med den här dagen är att jag ofta förlänger min julledigheten till dess.

I Frankrike är det ingen röd dag trots att man firar ”Épiphanie” (epifania), dagen då det sägs att de tre vise männen, Caspar, Melchior och Balthasar, kom med presenter till Jesubarnet. (I Ryssland är det just den dagen man firar motsvarigheten till den västerländska julen, inte den 24 eller 25 december som, enligt katolsk tradition, är Jesu födelse).

Så fort julen har passerat ersätts, i de franska konditorierna och supermarknaderna, julstubben med ”galette des rois” = kungskakan (ungefär som semlorna ersätter lussekatterna i Sverige). I denna kaka, rund och brungul som solen på vintersolståndet, döljs en ”bondböna” som symboliserar fruktbarheten. Den som får bönan i sin kakbit blir kung eller drottning för dagen, krönts av en krona i guldpapper och får välja sin drottning alternativt kung.

Denna tradition är gammal och sägs kunna spåras tillbaka till de romerska saturnalia. I slutet av 300-talet valde kyrkan den 6 januari för att fira de vise männens besök till Jesubarnet. Under franska revolutionen firades då ”sans-culottes”-dagen. Sedan 1975 brukar Paris bagare och konditorer ge bort en kungskaka till Frankrikes president, men utan böna, för han kan ju inte bli kung! 🙂

Bland folket är det kutym att den som får bönan blir skyldig att bjuda på nästa kungskaka. Som ni förstår kan ”kungskaksätandet” vara mer en än dag, ibland flera veckor, tills det blir dags för pannakakor under ”Chandeleur” (kyndelmässodagen). Det ena firandet avlöser det andra, med dess mattraditioner i släpet. 🙂

Det finns två sorters kungskakor. Den ena är gjord av smördeg och en mandelkräm som heter ”frangipane” — min favorit (recept här).

Den andra är en brioche, ofta i form av en krans, eventuellt dekorerad med kanderade frukter och pärlsocker — den dominerar i södra Frankrike.

Bondbönan är idag ingen böna, fast det fortfarande heter så: ”fève” [fäv], utan en figurin i plast eller porslin som kan föreställa allt från en person eller ett djur från julkrubban för de mer traditionella, till lyckosymboler såsom fyrklöver eller gestalter från tecknade filmer.

För att låta slumpen avgöra helt (för att man kan faktiskt råka skära över ”bönan” när tårtan ska delas och ätas) ber man ofta en ”oskyldig själ”, dvs. ett barn, att krypa under bordet och säga vilka runt bordet som ska få var sin bit.