#1 Huliganerna kommer på besök (2010, original titel: A visit from the goon squad) av Jennifer Egan
Tretton människor som på olika sätt är knutna till varandra berättar sin historia, sin syn på livet och tiden som går. Berättelserna går in i varandra så att man från det ena till det andra kapitel förstår hur de hänger ihop. Men det mest intressanta i den här romanen är att författaren använder olika skrivstilar för de olika personerna, stilar passar deras personlighet, den mest originella i Powerpointpresentation, så att man måste vända boken ett kvarts varv och bläddra ner och upp istället för från höger till vänster.
#2 Varför vara lycklig när man kan vara normal? (2011, original titel: Why Be Happy When You Could Be Normal?) av Jeanette Winterson
I denna självbiografiska romanen berättar Winterson om sin barndom i en sträng frikyrklig arbetarfamilj. Hennes adoptivmamma, som hon kallar Mrs Winterson, är rent av en grym människa som inte drar sig för att förebrå flickan för allt möjligt. Hon förbjuder allt som kan likna nöjen, t.o.m. läsning, förutom den av Bibeln. Men det är ändå med hjälp av litteraturen som flickan hittar en väg ut, även om än inte helt oskadd, psykologiskt sett. Det hjälper inte att Jeanette fattar hellre tycke för flickor än för pojkar och hon utsätts, förgäves, för exorcism. Det hjälper inte heller att hon som vuxen klarar sig och blir författare. Adoptivmamman förmår helt enkelt inte vara glad för dotterns skull. En strimma ljus, hopp och mänsklighet tränger igenom allt elände när Jeanette hittar sin biologiska mamma.
#3 En storm kom från paradiset (2012) av Johannes Anyuru
Anyuru skriver om sin fars öde: född i Uganda, utbildad pilot i Grekland, fängslad, förhörd och torterad i Zambia, innan han till slut hamnade i Sverige. Historien i sig är fruktansvärd, men jag fatsnade inte alls och tog mig inte ens till hälften av boken. Jag vet inte om det är Anyurus skrivstil eller faderns för mig nästintill obefintliga personlighet, men jag blev inte alls berörd av de nästan 200 första sidorna.
#4 1Q84 (volym 1 av 3) (2011, original titel: Ichi-kyū-hachi-yon) av Haruki Murakami
Murakami upptäckte jag när jag såg Norwegian Wood på bio. Jag slukade romanen efteråt och blev ännu mer gripen av berättelsen. Jag älskar Murakamis sätt att skriva och blev inte alls besviken av 1Q84, även om det skiljer sig ganska mycket från Norwegian Wood. Jag gillar hur han väver samman historien genom att varva kapitel om båda huvudrollsinnehavarna, Aomame och Tengo, den ena efter den andra. Jag gillar hans sätt att beskriva de olika personerna, med försynthet och stor integritet. Jag gillar den något surrealistiska atmosfären men känner mig ändå trygg som läsare. Jag håller nu på att läsa volym 2, jag har ingen aning om vart det hela ska leda till, men jag litar helt och hållet på Murakami.
#5 1984 (1949) av George Orwell
En klassiker som jag måste erkänna jag inte hade läst förut. Den har ingenting att göra med Murakamis 1Q84, förutom att titlarna påminner om varandra, men att jag läste dem i följd var ingen slump. Däremot var det en ren tillfällighet att det samtidigt uppdagades olika avlyssningsskandaler runt om i världen (det var i slutet av våren/början av sommaren). Utöver det här sammanhanget som gjorde romanen desto mer aktuell, tyckte jag att Orwell ställer intressanta etiska frågor: hur mycket bevakning kan vi tillåta, hur skulle vi själva reagera om vi blev ombedda att spionera på varandra, hur mycket vågar vi stå emot, skulle vi, under tortyr, orka låta bli att ange vänner och bekanta och därmed riskera livet?
#6 Den Store Gatsby (1925, original titel: The Great Gatsby) de F. Scott Fitzgerald
Jag inledde sommaren med en annan klassiker, efter att ha sett filmen. Jag blev lika tagen av romanen som filmen. Både 1984 och Den Store Gatsby läste jag i originalspråk och jag tror att det gör mycket för att man som läsare ska kunna leva sig in i stämningarna. Kul också att inse att man klarar av att läsa en hel roman på engelska!
#7 Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig (2006)
#8 Kom och hälsa på mig om tusen år (2007)
#9 De från norr kommande leoparderna (2009)
#10 Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag (2012) av Bodil Malmsten
Malmsten är en av mina favorit svensk författare. Jag upptäckte henne med romanen Priset på vattnet i Finistère där kulturkrockarna gav mig många goda skratt, och sedan på teatern med Tryck stjärna, som jag tyckte var vansinnigt rolig i sin absurditet. Man hittar samma ton, ömsom blasé, ömsom bitter, ömsom cynisk, igen i hennes loggböcker och jag njöt verkligen av att förstå hennes referenser till dem franska och svenska kulturer. Den sista loggboken i serien Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig (2013), har jag ännu inte läst. Jag är också intresserad av att läsa Så gör jag — Konsten att skriva (2012).
Bodils Malmstens loggböcker läser man lätt och fort och snart fick jag plocka ur mina föräldrars bokhyllor: de två följande böcker blev riktigt fina upptäckter, om än väldigt olika.
#11 Journal d’un corps (2012, En kropps dagbok [min översättning]) av Daniel Pennac, illustrerad av Manu Larcenet
En manlig kropp beskriver sitt liv från (nästan) vaggan till graven, men några avbrott här och där under årens lopp. Pennac excellerar i denna övning att inta en ovanlig synvinkel och skriver på ett ibland roligt, ibland rörande sätt, om alla upplevelser och känslor som en kropp som växer, lider, njuter och åldras går igenom.
#12 Les insurrections singulières (2011, De säregna upproren [min översättning]) av Jeanne Benameur
Antoine, snart 40 år, blir arbetslös och singel och börjar tappa framtidshoppet när han träffar en granne till hans föräldrar. En fin vänskap växer helt förutsättningslöst mellan dem och Antoine tar sig genom depression via Brasilien och ett till fint möte. Benameur skriver lika bra om de filosofiska frågor som härrör från en arbetarklass i kris som om de existentiella dito som växer ur en människa i förvandling.
#13 Gräset är mörkare på andra sidan (2012) av Kaj Korkea-aho
Fyra män som växte ihop som barn träffas igen i hembyn i Österbotten då sambon till en av dem dött i en bilolycka och ska begravas. Kapitel efter kapitel, skrivna utifrån olika perspektiv, växer fram historien om deras vänskap, dåtiden vävs samman med nutiden, verkligheten med mytologin, traumatiska upplevelser med irrationell rädsla. Den här romanen är lite av en uppväxthistoria, lite av en thriller, lite av en rysare. Och dessutom riktigt bra skrivet! Det var min första kontakt med den finlandssvenska litteraturen: väldigt positivt!
#14 Aldermanns arvinge (2013) av Gabriella Håkansson
En historisk roman som utspelar sig i 1800-talets London och börjar på ett medryckande sätt med en dramatisk förlossningsscen i ett palats. Modern överlever inte, fadern dör ett tag senare och pojken, William, växer upp omgiven av en stor tjänstestab och uppfostras av faderns närmaste vänner, två äldre män som delade hans fascination för antiken. William blir helt besatt av Napoleon och Håkansson tar hos från de finare (och mindre fina) kvarteren i London hela vägen till Italien via Frankrike. Stundtals är historien spännande, mest tack vare den tyske mentorn, men den här 800-sidor långa romanen kunde gott ha skurits ned till hälften. Det svulstiga språket gjorde inte saken bättre. Fortsättningen kommer ut under 2014. Jag kommer INTE att läsa den.
#15 Egenmäktig förfärande — en roman om kärlek (2013) av Lena Andersson
En liten roman som beskriver hur Ester blir kär och rent av besatt av Hugo. Den slukade jag på mindre en än vecka. Andersson analyserar och sätter ord på känslor, funderingar och agerande på ett helt enastående sätt! Det blev många understrykningar! Man känner igen sig ganska många gånger: hur lätt det är att misstolka (eller ”övertolkar”) minsta lilla tecken (som egentligen inte är något tecken att prata om) bara för att man behöver det, för att klara av att leva vidare med en gnutta hopp. Lena Andersson träffar för övrigt helt rätt i sin definition av hoppet:
[quote]Hoppet är en parasit på människokroppen, och lever i fullskalig symbios med människohjärtat. Det räcker inte att sätt tvångströja på det och spärra in det i mörka skrymslen. Svältkost hjälper inte heller, parasiten kan inte sättas på vatten och bröd. Näringstillförseln måste strypas helt. Kan hoppet skaffa sig syra gör de det. Syret finns i ett felriktat adjektiv, ett förfluget adverb, en kompensatorisk gest av medkänsla, en kroppslig rörelse, ett leende, glansen i ett öga.[/quote]
#16 För mycket lycka (2009, original: Too Much Hapiness) av Alice Munro
Jag upptäckte Alice Munro för några år sedan med Kärlek, vänskap, hat. I För mycket lycka återfinna man hennes tillsynes enkla stil som beskriver situationer, stämningar och känslor med bara några få ord. Novellerna handlar egentligen inte alls om för mycket lycka; det handlar snarare om avsaknaden av lycka: våld, mord, olyckor, skilsmässor, sjukdom, osv. Men det blir aldrig dramatiskt hos Alice Munro. Över alla noveller ligger en sorts sorglig lugn som lämnar en med en matthetskänsla. Jag behövde ta en paus mellan varje novell. Den sista skiljer sig från de andra på så sätt att den är längre och baseras på verkligheten: även om den handlar om matematikern Sofia Kovalevskajas sista dagar är den lite mer hoppfull än de andra novellerna.
#17 Väldigt sällan fin (2012) av Sami Said
Först och främst blev jag berörd av författarens sätt att skriva, som jag kan tänka mig speglar hans modersmål (vilket gör det desto mer intressant för mig som älskar språk), med korta meningar och integrerade dialoger. Men sedan är historien väldigt bra också: Noha lämnar sin familj i Göteborg för att plugga vid Linköpings universitet. Han håller mest för sig själv och man förstår ganska snart att han har svårt att interreagera med andra människor, nästan på ett autistiskt sätt. Men Sami Said beskriver det med stor integritet och ömhet och man kan inte annat än att gilla Noha. Noha slits mellan sina föräldrar som uppmanar honom om att värna om sin ursprung — muslimsk eritrean — och de få svenska vänner han har. Noha vill egentligen bara bli lämnad i fred men så träffar han Fredrik, som konverterar till islam, och Anna, som fattar tycke för honom mer eller mindre mot hans vilja, fast han orkar inte göra så mycket motstånd. Och till slut inser han, när han är på besök i Eritrea efter farfaderns död, att han faktiskt saknar henne. Boken handlar om kulturkrockar, fördomar (från båda hållen), religion, etnicitet, integration, men framför handlar det om en ung man som försöker hitta sin identitet, sin plats och sin roll i familjen och samhället, en sorts invigningsroman.
Sammanfattningsvis ett bra läsår med riktigt fina upptäckter (#11, #12, #13, #15, #16, #17, svårt att säga vilken som var bäst), några favoritförfattare (#4, #7—10), två klassiker (#5 och #6) och bara två böcker svåra att ta sig igenom (#3 och #14). Nyheterna: att läsa på engelska och att läsa e-böcker. Men jag har inte gett upp pappret helt och hållet.