Varje år, när Nobelpriset i litteratur offentliggörs, finns det alltid någon i journalistskaran som tränger sid på Svenska Akademin, för att skrika ”äntligen!”, oavsett namnet på pristagaren.

I år skrek inga ”äntligen!” men glädjeropen hörs tydligt från publiken när Tomas Tranströmer nämns. Peter Englunds leende ser större ut än vanligt och han applåderar själv Akademins val. För visst är det så att många svenskar har sedan länge tyckt att Tomas Tranströmer var mer än värd detta högsta litteraturpris. Nu är det gjort — och det var på tiden.

äntligen! = enfin !

Så, även om ingen skrek ”äntligen” var det det första ordet som dök upp för mig när jag fick höra nyheten, och jag var säkert inte den enda. Jag måste medge att jag inte har läst något av honom, men alla säger att hans dikter är så lättillgänliga att jag kanske ska prova mig fram.

Somliga kommer att säga: ännu en man, ännu en europé, ännu en svensk… Men faktum är att det var 27 år sedan sist som man tilldelade Nobelåriset i litteratur till två svenskar: det var Eyvind Johnson och Harry Martinson som fick äran år 1974. Eyvind Johnson var dessutom medlem av Svenska Akademin, och kritiken lät sig inte väntas. Sedan dess verkar det som att Svenska Akademin har varit rädd för att tilldela priset till en av sina medlem.

Foto Wikipedia/Andrei Romanenko