År 2015 får Sverige nya sedlar. En tävling utlyses för dess grafiska formgivning och resultatet offentliggjordes den 24 april.

 

[quote]

en sedel/sedeln = un/le billet

[/quote]

Dagens 20-, 50-, 100-, 500- och 1 000-sedlar är från 1980-1990-talet.

På 20-lappen ser man Selma Lagerlöf (1858-1940) vars porträtt är graverad efter ett fotografi taget 1922 på Ateljé Jaeger i Stockholm. Hon är en av de mest kända svenska författare världen över och var den första svenska kvinnan att hamna på en svensk sedel. Hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1909 och satt på Svenska Akademin fr.o.m. 1914. På framsidan av 20-sedeln kan man också läsa början på hennes första roman, Gösta Berlings saga. På baksidan flyger Nils Holgersson och gåsen Mårten över de skånska slätterna.

På 50-lappen är det operasångerskan Jenny Lind (1820-1887), den ”svenska näktergalen” som är avporträtterad efter en litografi från ca 1845, och noterna från Bellinis opera Norma. På baksidan, ett stiliserat svenskt landskap och en silverbasharpa.

100-lappen pryds av botanisten Carl von Linné, graverad efter ett porträtt målat av Alexander Roslin 1775. Känd över hela världen för ha lagt grunden för den moderna nomenklaturen inom biologin syns han här med tecknade växterna från hans ungdomsverk Præludia Sponsaliarum Plantarum (1729). På baksidan har man velat illustrera arvet efter Carl von Linné med ett bi polliniserande en blomma, efter foto av Lennart Nilsson. (Linné insåg tydligen inte binas roll i naturen.)

På 500-lappen ser man Karl XI (1655-1697), efter ett porträtt av hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl (1628-1698), vid slaget vid Lund 1676. Det var under hans tid som kung som Sveriges Riksbank grundades och därför ser man även dess byggnaden i bakgrunden. På baksidan finns ett porträtt av Christopher Polhem (1661-1751), den svenska industrins fader, efter ett porträtt målat av Johan Henrik Scheffel (1690-1781); i bakgrunden, kugghjulet från Stjärnsund och Falu kopparberget i Dalarna.

På 1 000-lappen, ännu en kung: Gustav Vasa (1496-1560), efter ett porträtt från 1620-talet av Cornelius Arendtz (ca 1590-ca 1655), Gustav Vasa som gjorde Sverige till ett arvkungadöme (efter att själv ha blivit vald) och gjorde protestantismen till statsreligion (för att komma åt kyrkans egendom). Vasaätten regerade över Sverige t.o.m. 1654 då drottning Kristina avsade sig tronen. Bakom Gustav Vasa ser man Vädersolstavlan (som finns idag att bekåda på Storkyrkan i Gamla Stan) som vittnar om en så kallad haloeffekt som ägde rum den 20 april 1535. Denna tavla är den äldsta kända bild av Stockholm. På baksidan av 1 000-lappen, en skördescen som illustrerar ett stycke ur Olaus Magnus Historia de gentibus septentrionalibus från 1555. Denna bok är den viktigaste skrivna källan för det svenska 1500-talet ur ett geografiskt och kulturhistoriskt synpunkt.

Med de nya sedlarna kommer några nyheter: motiven moderniseras (kungarna försvinner, alla utvalda personligheter levde på 1900-talet), det kultura teman dominerar (en författare, en trubadur, en skådespelerska, en regissör, en sopran och en diplomat), och så introduceras 200-sedeln. Varje personlighet kopplas ihop med ett landskap och en landskapsblomma.

Länge har svenskarna velat se sin favorit författare på en svensk sedel; nu blir det verklighet : Astrid Lindgren (1907-2002), som skapade Pippi Långstrump och Karlsson på taket, blir 20-sedelns galjonsfigur. På baksidan, ett småländskt landskap och en linnea.

Evert Taube (1890-1976) som sjöng havet, naturen, de svenska landskapen och förstås kärleken, kommer att prydda 50-lapparna. På baksidan, ett landskap från Bohuslän och en vildkaprifol.

Den världskända skådespelerskan Greta Garbo (1905-1990) hamnar på 100-lappen med en Stockholmsutsikt på baksidan (utan landksapsblomma dock).

Den inte mindre världskände teater- och filmregissör Ingmar Bergman (1918-2007) tilldelas den nya 200-lappen. Han avled på sin kära Fårö, som ligger norr om Gotland, landskapen som illustreras på baksiden tillsammans med murgröna.

Birgit Nilsson (1918-2005), på 500-kronorssedeln är kanske inte längre lika känd som hon var mellan 1950-talet och 1970-talet inom operavärlden då hon sjöng alla stora roller såsom Elektra, Salome, Isolde, Tosca och Aida för att bara nämna några. På baksidan: Skåne och Öresundsbron och en prästkrage.

Slutligen kommer man att se Dag Hammarskjölds (1905-1961) porträtt på 1 000-lappen, diplomaten som dog i en flygolycka då han vara FN:s general sekreterare. Han fick Nobelfredspriset postumt samma år som han dog. På baksidan har man valt att representera Lappland och en fjällsippa. (Jag har ingen anning om kopplingen mellan Hammarskjöld och Lappland, om det finns någon.)

Bidraget som vann Sveriges Riksbanks tävling heter ”Kulturresan” och är designat av Göran Österlund, grafisk formgivare och gravör. Juryns motivering är att ”förslaget är en väl sammanhållen serie där de olika sedlarna har ett gemensamt formspråk och där fram- och baksidorna samspelar på ett tydligt och harmoniskt sätt. Porträtten tar upp ett välgörande stort utrymme på sedlarnas framsida och lämpar sig väl för gravyren. Baksidorna är klara och tydliga och motivvalen framstår som typiska för landskapen. Sedlarnas komposition är konsekvent och säkert genomförd och samspelet mellan valör och bild harmonierar. Helhetsintrycket är en vacker och användarvänlig sedelserie som bygger på en väl avvägd balans mellan nyskapande och svensk sedeltradition.”

De andra bidrag använder sig förstås av samma tema med personligheter, landskap och färgkoder, med den grafiska formen varierar mycket. Mitt favorit bidrag heter ”Natur och kultur i symbios” (ritat av Ali Tabatabai från WEM3 och Mads Quitsgaard från PLEKS, två danska designbyråer): jag tycker om det djärva vertikala formatet och de starka färgerna. Men juryn tyckte att det inte är tillräckligt lätt att skilja valörerna åt, att de vertikala porträtten och de horisontella landskapen skapar en viss inkonsekvens och att placeringen av valörerna inte lämpas till en praktiskt hantering av sedlarna.

De andra projekten heter: ”Alskäde aktörer” (ritat av Hans Cogne, grafisk formgivare och professor i grafisk design, Konstfack, Clara Terne, illustratör/grafisk formgivare och Lars Sjööblom, gravör/grafisk formgivare.):

”Aurora Borealis” (ritat av Göran Dalhov, konstnär och arkitekt):

”Det avlånga landet” (Stockholm Design Lab, – Björn Kussofsky, creative director, Per Carlsson, grafisk formgivare och Martin Mörck, gravör och illustratör):

”Inspiration 2012” (ritat av Sirje Papp, grafisk formgivare och Vince Reichardt, bildkonstnär):

”Kultur i blom” (Lars Arrhenius och Martina Müntzing, båda två konstnärer):

och ”Nära i bild” (ritat av Gustav Granström, creative director/grafisk formgivare, Ritator, Oscar Laufersweiler, creative director/grafisk formgivare, Ritator och Peter Johansson, konstnär):

Även nya mint kommer att produceras till 2015. 10 kronorsmyntet kommer inte att förändras men de andra kommer att vara lite mindre än dagens och en 2 kronorsmynt kommer att introduceras. Traditionsenligt kommer de att prydas av Sveriges statschefs porträtt i profil, dvs. kungens.

Från och med 4 maj kan man, på Kungliga Myntkabinettet, se en utställning om dessa nya sedlar och mynt.

 

Fransk version här

Förra sommaren återupptäckte jag nöjet att läsa. Utan dator under flera veckor kunde jag återigen bli helt uppsluken i mitt läsande, i skuggan eller i solen i mina föräldrars trädgård, på tåget, eller i sängen innan det var dags att släcka för natten. På kort tid läste jag flera romaner, bland annat: Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie, Det gångna är inte en dröm av Theodor Kallifatides (min favorit svenska författare) och Utrensning av Sofi Oksanen.

När semestern var över hade jag bara en önskan: fortsätta att läsa, även än inte i samma utstäckning, men kanske en halvtimme varje kväll innan jag somnade. Men det visade sig vara mycket svårare än vad jag trodde att hålla mig till det. Det är framför allt en fråga om disciplin, egentligen: det finns så mycket som distraherar från det…

Till slut kom jag på att jag måste hitta på ett sätt att tvinga mig att läsa. Ordet ”tvinga” är väldigt starkt, inser jag, och även mycket motsägelsefullt i det här sammanhanget, ty jag vill att läsandet ska förbli ett nöje. Det handlar då mer om att hitta ett sätt att disciplinera mig för att läsa. Jag konsumerar många böcker, men tyvärr än så länge i ett rent kommersiell bemärkelse : jag köper böcker och tänker att jag ska läsa dem en dag .. En dag, ja … Det är väl synd att samla på böcker utan att knappt öppna dem någon gång … Lösningen är då att vara med i en bokcirkel. Och för att öka trycket på mig själv är jag nu med i två bokcirklar. (Det är allt eller inget med mig…)

[quote]

en bokcirkel/bokcirkeln = un/le cercle de lecture

(”Lecture” betyder läsande.)

[/quote]

Den första bokcirkeln startades av Nationalmuseum i samband med omhängningen av den franska 1800-talskonsten, ”Det moderna livet” (som jag tänker skriva om snart på den här bloggen), och samlar ett hundratals personer som inte känner varandra. Första boken i den här cirkeln var Krogen av Émile Zola (”L’Assomoir” på franska: verbet ”assomer” betyder bedöva, slå någon medvetslös.) Översättningen, från 1940-talet, är något gammalmodig, men för övrigt tyckte jag om historien, trots att den var rätt deprimerande. Men jag tycker faktiskt att den förra titeln, Fällan, passade bättre. Jag hade redan läst Germinal (Den stora gruvtrejken) och Nana på franska, vars huvudrollsinnehavare jag återfann i Krogen, men som barn. När jag läste franska vid Stockholms universitet läste jag också, som så många andra svenska gymnasielever, Thérèse Raquin, en annan eländig historia. Krogens handling är långt ifrån rolig, men jag tycker om Zolas fotogafiska stil och hans sätt, sällan smickrande, att beskriva de olika personerna ; inte minst Paris beskrivningar gör staden till en väldigt levande gestalt.

En bokcirkel är inte någon cirkel om man inte träffas för att diskutera boken. Så den 10 maj samlades runt hundra personner i Nationalmuseums hörsal för första gången. Anneli Jordahl, författare och litteraturkritiker, presenterade Zolas roman, satte den i sitt sociologiska sammanhang och drog paralleller till dagens svenska litteratur där alkoholismen och missbruk är ett återkommande tema. Därefter illustrerade en av museets intendent boken med konsten från Zolas tid (målningar, fotografier, gravyrer, affischer). Vi avslutade sedan i utställningssalarna där vi satte oss i mindre grupper för att diskutera boken. Det var en mycket intressant och trevlig kväll. Nästa träff är planerad till slutet av oktober då Bel-Ami av Maupassant (mitt favorit franska författare) ska diskuteras. En tredje träff borde äga rum lagom till julhelgen, för att avsluta året med ännu en roman av Zola: Hallarna (Le Ventre de Paris på franska = Paris mage).

Nu när jag har tagit mig igenom Krogen (för det var inte lätt, det ska erkännas: 500 sidors misär …) ska jag nu sätta dyka igen in i arbetarvärlden, men i Italien den här gången, och i vår egen tid. En svensk väninna satte igång en egen bokcirkel, där vi har ungefär tio stycken, och den första boken som valdes är Stål av Silvia Avallone. Första träffen är den 20 maj. Jag har alltså en vecka på mig att läsa boken, men den är inte lika tjock som Krogen, så jag hoppas verkligen läsa ut den i tid.

Fransk version här

 

Från den här veckan kan vi, på Nationalmuseums personalsmatsalar, källsortera. Inte en dag för tidigt, tycker jag! Inte för att jag behöver slänga förpackningar, oftast har jag min matlåda med mig (i en plastburk som jag återanvänder, ganska ofta en Sia-glasslåda för att de har bra lock), men det kan hända att jag köper någon färdig rätt ibland, och då vill jag gärna göra som hemma: det vill säga sortera plast från kartong, aluminium eller glas (vilket jag skrev om för länge sedan här).

På franska skiljer man, som på svenska, på källsortering och återvinning. Källsortering, ”tri sélectif” (=selektiv sortering) eller ”tri des déchets” (avfalls-/skräp-/sopsortering), är det man gör på hushållsnivå, medan återvinning, ”recyclage”, är det som sker senare, på återvinningsstationerna.

 

Fransk version här

Sedan några veckor tillbaka kämpar våren för att efterträda vintern. Det är en seg och utdragen kamp. Två dagar av svinkall vind kan följas av en solig dag som övergår till … snö. Detta är verkligen aprilväder.

SMHI förklarar att dessa tvära väderombyten beror på att april är månaden då temperaturen ökar fortast. Solen börjar värma upp marken, den varma luften lyfts upp och bildar stackmoln. Men ovanför dessa stackmoln är luften fortfarande kall och då bildas det is, och stackmolnen blir till bymoln som sedan kastar regn, snö eller hagel över oss — alla tre fall förekom inom loppet av två veckor, flera gånger om.

Men svenskarna längtar efter solen och missar inte ett enda tillfälle att få njuta av den. Även om det inte är riktigt varmt än fylls bänkar, trappor och kajer av människor så fort som solen visar sig. Det allra bästa är om man hittar en bänk i lä, längs med en husvägg som värms av solens strålar : värmen som reflekteras av väggen är hur skön som helst … och dessa platser är dyra ! 🙂

”sola” på franska översätts bäst av ”se faire bronzer”.

Fransk version här

 

Dagen till äran har jag valt att skriva om den franska 1:a april. Det är förstås kutym, som i Sverige, att berätta skämt som folk ska tro på. Om man gissar att man har blivit lurad, kan man säga ”poisson d’avril” som ett sätt att avslöja skämtet. Eller så kan den så lurar säga det när han inser att den lurade inte förstår att det var ett skämt.

En annan tradition som är väldigt populär bland barnen är att hänga pappfiskar i ryggen på folk. Trickset är att göra det så smidigt som möjligt så att den drabbade inte känner något och i ”bästa fall” går han/hon/hen hela dagen runt med en fisk i ryggen. Jääätterooooligt!!! 😀 Personligen, när jag var i skolåldern, gick jag jämt med ena handen i ryggen för att kolla efter fiskar, för jag ville inte riskera att bli till åtlöje den här dagen. Det var inte så roligt tyckte jag då. Men jag har väl också försökt att hänga fiskar i andras ryggar. 😉

Men varifrån kommer den här tradition med fisken till första april? För fisktemat finns också med i det svenska uttrycket: ”April april din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill”.

I Frankrike går den här tradition tillbaka till 1560-talet. Kung Karl IX (1550-1574) beslutade genom ett dekret 1564 att året skulle sedermera börja den 1:a januari; i olika franska regioner kunde året börja vid jul, den 1:a mars, den 25 mars eller vid påsken, vilket var ganska förvirrande. Men det tog ett par år innan dekretet gick igenom och många hade svårt att vänja sig vid det nya och firade fortfarande det nya året runt den 1:a april. För att håna dessa personer gav man dem falska presenter, oftast mat. Denna tidpunkt på året var också slutet på den kristna fastan, då man inte fick äta kött. Då började man ge bort falska fiskar. Så lär aprilfisken ha kommit till, för att fira dagen då somliga inte ville se verkligheten som den var. Lite långt sökt må ni tycka, men ni måste erkänna att förklaringen till den svenska ”våffeldagen” är väl lika lång sökt den med, eller? 🙂

 

I år hittade radiokanalen France Inter på att staden Marseille skulle få liknande bokstäver som Hollywood, synliga på 30 km:s avstånd men att det svåraste skulle vara att få dem att stå emot den starka mistralvinden. Tv-kanalen M6 berättade att man, med hjälp av en särskild kod, kunde man tanka bilen fritt. Via internet spred MSN nyheten att Yannick Noah skulle ta upp tenniskarriären igen till Roland Garros 2012 och enligt Yahoo skulle man börja betala för att få rösta.

Den franska ”canular” (= skämt) som jag gick på idag var artikeln som publicerades på Rue89:s hemsida: den handlade om mannen som vägrade skaka hand med Sarkozy på Jordbruksmässan år 2008. I den artikeln berättar man att det var Elyséepalatset själv som hade bett den här mannen, då arbetslös bonde, att agera på det sättet så att Sarkozy kunde ha sagt att ”det är bättre att ha dålig karaktär än ingen alls”; i gengäld skulle den arbetslöse bonden få ett arbete.

 

Fransk version här

 

På franska använder man samma engelska ord för att prata om träffar på pub eller krog efter arbetstid.

Efter några veckors intensivt arbete inför öppningen av museets nya utställning, har livet återgått till det normala, med drägligare arbetstempo och tid att umgås med vänner. Den här veckan var jag på två afterwork.

Den första var i onsdags, då jag träffade fransk kompisar på JLC Café vid Odenplan. Vi hade inte bokat något bord, men när vi blev fler än fem lät innehavarna sätta oss i ett rum som var förut avspärrat. De ansträngde sig för vår skull, tog beställningar och kom tillbaka med jämna mellanrum för att kolla att vi inte saknade något. Ett riktigt bra ställe med fin service!

Den andra var i torsdags, kolleger och ex-kolleger emellan. Det är ett trevligt sätt att hålla kontakten med varandra och uppdatera oss lite då och då om varandras liv. Vi hade bokat bord på Ramblas vid Hornstull där vi frossade i tapas. För min del blev det rödbetor med getostcrème och dadlar lindade i bacon innan jag avslutade med en mild och söt katalansk vaniljkräm.

Fransk version här

Det som heter ”crêpe” på franska är pannkakor, det vill säga söta pannkakor, som serveras som efterrätt eller mellanmål. I Frankrike är det enklaste att bara pudra lite socker ovanpå pannkakan, rulla ihop och äta med fingrarna. Man kan också ha sylt eller Nutella i. Jag tycker om att hälla i en eller två matskedar apelsinblomsvatten i min pannkakssmet. För övrigt tycker jag så mycket om den här smaken att jag har det också i ”madeleines” och ”cannelés”. 🙂

en pannkaka/pannkakan = une/la crêpe

Det som heter crêpe på svenska, alltså med salt fyllning, motsvarar de franska ”galettes”, som är en av Bretagnes gastronomiska specialitet. Men till skillnad från de svenska crêpesen, brukar de franska vara gjort av bovetemjöl (”farine de sarrasin” på franska). Om ni vill äta goda ”galettes” i Stockholm rekommenderar jag Fyra Knop vid Slussen, som serverar billiga ”galettes” och ”crêpes” i en rustik miljö, eller Byn vid S:t Eriksplan, där den franska kocken lyckas blanda svenska och franska mattraditioner på ett utsökt sätt. Min favorit efterrättscrêpen där är, tror jag, den med camembert och hjortron…

en crêpe/crêpen = une/la galette

Numera åker jag alltid tillbaka från Frankrike med färdigköpta ”galettes” som går alldeles utmärkt att frysa. Sedan är det bara att fram dem vid ett lämpligt tillfälle (det uppskattas av franska likaså svenska gäster 🙂 ), lägga dem i en stekpanna med lite smör, fylla i, vika ihop och servera. Min favorit fyllning är: babyspenat, getost, honung, timjan och rostade pinjenötter.

 

Fransk version här

 

 

 

Veckans ord är detsamma på franska och på svenska. Det enda som skiljer sig är uttalet. På franska uttalas ordet med ett s-ljud och avslutas med en nasal vokal.

en passion/passionen = une/la passion

Det här ordet, på franska som på svenska, har ändrat betydelse genom tiderna. Idag är passionen en stark känsla oftast med en positiv konnotation; förr i tiden syftade det på en stark känsla, positiv eller negativ. Det är i denna bemärkelse som ordet används i titel på Nationalmuseums nya utställning, som invigdes 7 mars av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth : « Passioner. Konst och känslor genom fem sekler ».

Utgångspunkten för denna utställning är den franska konstnären Charles le Bruns ”Caractères”-teckningar genom vilka han på 1600-talet försökte systematisera känslouttrycken och som sedermera inspirerat många konstnärer. Men känslouttryck har alltid intresserat och undersökts av konsten, vilket vittnar även Laokoongruppen om: Nationalmuseums exemplar är en kopia i gips av originalet från ca 50 år f.Kr., som återupptäcktes 1506 i Italien och finns nu att beskåda på Museo Pio-Clementino i Vatican.

 

Nationalmuseums utställning grundar sig på museets rika samlingar vars målningar, skulpturer, teckningar och gravyrer räknar otaliga exempel på känslouttryck, eller t.o.m. frånvaron av känslor. I utställningen kan man se verk av Rembrandt, Sergel och Coypel för att nämna bara några.

 

För att komplettera och vidga perspektivet har man lånat in en del moderna och samtida verk från andra museer, av konstnärer som Edvard Munch, Charlie White och Absalon. Många böcker som handlar om fysiognomik ställs också ut. Amerikanen Bill Violas videoverk utgör en röd tråd i utställningen : i de sex lånade verken, som för övrigt tillhör en serie av 24 som heter just Passions, omtolkas kända konsthistoriska tema och blir samtidigt allmängiltiga och allmänmänskliga. Dolorosa är ett utmärkt exempel på detta.

 

Mitt favorit verk är Rineke Dijkstras videoverk på tre skärmar som heter Wheeping Woman och iscensätter en grupp engelska skolbarn som tittar på ett verk av Picasso under ett museibesök på Tate Liverpool. Det som är genialiskt med det här verket är att man aldrig ser Picassos verk, utan bara barnens reaktion. En reaktion som uttrycks i ord och gester då barnen interreagerar sinsemellan och framför allt med Picassos målning. Särskilt rörande är den ena pojkens ansikte som speglar så fint Dora Maars gråtande ansikte. För mig är detta verk det mest relevanta i hela utställningen för att den visar hur människan reagerar på andras känslor, med sympati och empati. Det hänger ihop med scenografin i första salen vars väggar har för ändamålet täckts med speglar för att, just det, återspegla besökarnas reaktioner när de ser renässansverken som hänger där.

Det är alltså inte någon utställningen om kärlekspassioner (förutom eventuellt Kristi passion) och de flesta av känslorna som visas är inte särskilt roliga. Men om ni vill le och skratta rekommenderar jag starkt att ni ser utställningen Drivet & överdrivet, i gravyrgalleriet på bottenvåningen, som handlar om karikatyrkonsten i Sverige från 1500-talet fram tills nu. Det är en väldigt intressant utställningen ur en historisk synpunkt och innehållet såväl som hängningen är väldigt humoristiska.

Båda utställningar kompletterar varandra väldigt bra (räkna därför med minst en timmes besök) och visas till och med 12 augusti.

Fransk version här

Min iPhone ligger i plågor, domen är ofrånkomlig : vattenskada är lika med döden för en iPhone …

Jag var medveten redan innan olyckan var framme att jag inte kunde vara utan den ; den har blivit ett väsentligt verktyg i mitt vardagsliv, båda privat och professionellt … Nu har jag inte kunnat använda den på två veckor, och det ska dröja ytterligare två veckor innan jag kan få en ny… En månad utan min iPhone ?! Men hur ska jag klara mig utan den ?!… Jag har verkligen blivit beroende.

att vara beroende = être dépendant/e

(Utan -e uttalas inte det slutliga t:et [dépendan] och den formen gäller för maskulinum – när man lägger till -e för den feminina formen uttalas t:e [dépendant].)

ett beroende/beroendet = une/la dépendance, une/l’addiction

Det är inte bara fritidsapparna som Facebook, Wordfeud med flera som jag saknar.

Det är även de praktiska apparna: kalendern, mailen, Friskis & Svettis-appen för att boka (eller avboka) min morgonyoga två gånger i veckan, kolla busstidtabellen …

Så sent som igår skulle jag till exempel har haft stort behov av kart-appen: då skulle jag ha kommit fortare till kaféet Petite France utan att gå längs med Norr Mälarstrand nästan hela vägen till DN-skrapan i jakt efter Johan Ericsonsgatan. Det rådde förvisso solsken, våren låg i luften, det var inte alls obehagligt, och även om jag kom fram med 30-min försening var jag bland de första, men ändå…

Visst, man överlever utan iPhone, men det sammanfaller väldigt illa när detta händer just då jag behöver bli nådd på mobilen på arbetet. För en iPhone är inte bara en telefon, men i grund och botten är det det den är till för: ringa och ta emot samtal. I väntan på en ny iPhone (jag är så tacksam för min ”drulleförsäkring”!) har jag lagt in mitt SIM-kort i en gammal mobil — med tangenter! — och är därmed nåbar. Eftersom det inte är någon stenålderstelefon heller kan jag till och med ”facebooka” lite. Yippie!

Fransk version här