Veckans ord: ”passion”

Veckans ord är detsamma på franska och på svenska. Det enda som skiljer sig är uttalet. På franska uttalas ordet med ett s-ljud och avslutas med en nasal vokal.

en passion/passionen = une/la passion

Det här ordet, på franska som på svenska, har ändrat betydelse genom tiderna. Idag är passionen en stark känsla oftast med en positiv konnotation; förr i tiden syftade det på en stark känsla, positiv eller negativ. Det är i denna bemärkelse som ordet används i titel på Nationalmuseums nya utställning, som invigdes 7 mars av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth : « Passioner. Konst och känslor genom fem sekler ».

Utgångspunkten för denna utställning är den franska konstnären Charles le Bruns ”Caractères”-teckningar genom vilka han på 1600-talet försökte systematisera känslouttrycken och som sedermera inspirerat många konstnärer. Men känslouttryck har alltid intresserat och undersökts av konsten, vilket vittnar även Laokoongruppen om: Nationalmuseums exemplar är en kopia i gips av originalet från ca 50 år f.Kr., som återupptäcktes 1506 i Italien och finns nu att beskåda på Museo Pio-Clementino i Vatican.

 

Laocoon
Källa: Wikipedia. Foto © JuanMa 2005

Nationalmuseums utställning grundar sig på museets rika samlingar vars målningar, skulpturer, teckningar och gravyrer räknar otaliga exempel på känslouttryck, eller t.o.m. frånvaron av känslor. I utställningen kan man se verk av Rembrandt, Sergel och Coypel för att nämna bara några.

 

Franz Xaver Messerschmidt, Le Bailleur, étain
Franz Xaver Messerschmidt, Gäsparen, tenn. (Källa: www.nationalmuseum.se. Foto © Museum of Fine Art, Budapest)

För att komplettera och vidga perspektivet har man lånat in en del moderna och samtida verk från andra museer, av konstnärer som Edvard Munch, Charlie White och Absalon. Många böcker som handlar om fysiognomik ställs också ut. Amerikanen Bill Violas videoverk utgör en röd tråd i utställningen : i de sex lånade verken, som för övrigt tillhör en serie av 24 som heter just Passions, omtolkas kända konsthistoriska tema och blir samtidigt allmängiltiga och allmänmänskliga. Dolorosa är ett utmärkt exempel på detta.

 

Bill Viola: Dolorosa
Bill Viola, Dolorosa (Källa: www.nationalmuseum.se Foto © Bill Viola/Kira Perov)

Mitt favorit verk är Rineke Dijkstras videoverk på tre skärmar som heter Wheeping Woman och iscensätter en grupp engelska skolbarn som tittar på ett verk av Picasso under ett museibesök på Tate Liverpool. Det som är genialiskt med det här verket är att man aldrig ser Picassos verk, utan bara barnens reaktion. En reaktion som uttrycks i ord och gester då barnen interreagerar sinsemellan och framför allt med Picassos målning. Särskilt rörande är den ena pojkens ansikte som speglar så fint Dora Maars gråtande ansikte. För mig är detta verk det mest relevanta i hela utställningen för att den visar hur människan reagerar på andras känslor, med sympati och empati. Det hänger ihop med scenografin i första salen vars väggar har för ändamålet täckts med speglar för att, just det, återspegla besökarnas reaktioner när de ser renässansverken som hänger där.

Rineke Dijkstra, Wheeping Woman
Rineke Dijkstra, Wheeping Woman (Källa: www.nationalmuseum.se Foto © Rineke Dijkstra)

Det är alltså inte någon utställningen om kärlekspassioner (förutom eventuellt Kristi passion) och de flesta av känslorna som visas är inte särskilt roliga. Men om ni vill le och skratta rekommenderar jag starkt att ni ser utställningen Drivet & överdrivet, i gravyrgalleriet på bottenvåningen, som handlar om karikatyrkonsten i Sverige från 1500-talet fram tills nu. Det är en väldigt intressant utställningen ur en historisk synpunkt och innehållet såväl som hängningen är väldigt humoristiska.

Båda utställningar kompletterar varandra väldigt bra (räkna därför med minst en timmes besök) och visas till och med 12 augusti.

Fransk version här

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *