Mina franska semester utgör hädanefter en parentes i min svenska vardag.

Ju mer tid jag spenderar i Sverige, desto mer känner jag att jag tappar kontakten med Frankrike, dess språk, dess samhälle och dess invånare. Efter att ha levt 14 år i mitt adoptivland är jag numera en turist i mitt hemland. Jag känner mig inte riktigt rotlös, jag har aldrig känt mig väldigt djupt rotad varhelst… fram tills nu kanske. Min tillgivenhet för Sverige växer med åren, jag har alltid mått bra här och upphör inte att må bättre och bättre.

Jag känner alltid ett litet styng i hjärtat när jag vrider nyckeln i min lägenhets lås, när jag ska resa bort ett par veckor. Och ett till styng i hjärtat när flygplanet lyfter från Arlanda…

Min hjärna behöver alltid några timmar, ett dygn, för att ställa om från svenskt till franskt läge. Även om jag förstår vad flygvärdinnorna säger på franska är min första reflex att svara på svenska, eller ännu värre, på engelska…

Att höra talas franska runtomkring mig har pö om pö blivit exotiskt. Jag förstår vad som sägs, men det känns som att jag befinner mig i en bubbla. Som om jag inte tillhörde världen som omger mig. Bortkopplad.

Jag sitter på en bänk, i lindarnas skugga, försjunken i Bodil Malmstens värld, denna svenska författare som beskriver sitt liv mellan Frankrike och Sverige, mellan Vasastan och Finistère. Jag uppskattar att kunna förstå hennes referenser till båda världar, jag ler åt olika situationers absurditet och förstår kulturkrockarna.

Jag rymmer inombords till Sverige genom Bodil Malmstens ord. Samtidigt hör jag i närheten två patienter diskutera på franska med vitklädda sjukvårdare. Om jag var i ett helt främmande land skulle rösterna bara utgöra som ett bakgrundsljud och inte störa min läsning. Men min hjärna kan inte utesluta det ena språket.

En man som går ut med sin hund hälsar ”bonjour”, jag ler och svarar ”hej”… och känner mig plötsligt väldigt dum. Det finns ingen anledning egentligen: antigen har mannen knappt hört mitt svar och bara förutsätter att jag svarat artigt, eller har han hört och dragit slutsatsen att jag inte är fransyska. I vilket fall kan han inte ha tyckt att det var särskilt konstigt att jag svarade på ett annat språk, han kan ju inte känna till att jag är fransyska… Men också svenska. Mer svenska än fransyska. Någonting däremellan.

Jag iakttar mer än vad jag deltar när jag är i Frankrike. Som en utomstående. Som stannar på bänken. Som inte behöver åta sig mer än nödvändigt. Det är att bra sätt att hämta nya krafter. Att inte känna sig tvungen att reagerar på varje intryck på första kicken. Bara iaktta. Suga åt sig den omgivande luften, solvärmen, rösterna, fåglarnas pipande, köksdofterna, aktiviteterna runtomkring. Ta sig tid att iaktta. Bussarna som kör förbi, folk som lever sin vardag, livet som fortsätten i sin vanliga lunk, medan jag står kvar i min parentes…

Min kropp befinner sig i Frankrike. Mitt hjärta är kvar i Sverige. Och jag vet att det kommer att hoppa av glädje så fort som flygplanets hjul kommer att stöta mot landningsbanan i Arlanda.

Fransk version här